Idag var jag på Tensta bibliotek och hjälpte elever med läxan. Det var det mest givande jag har gjort på hela året.
Jag klev av tunnelbanan och kände mig lost, fast det fanns både Konsum, McDonalds och post. Jag gick fram till ett par gubbar och frågade om vägen till biblioteket.
"Gå ditåt" pekade den ene. "Och när du kommer till en stor bro, så går du över den."
"Sen ligger det på höger sida" försökte den andre flika in.
"Nej, nej, nej!" utbrast den första "nu krånglar du till det för honom."
Han tittade på mig.
"När du passerat bron ser du biblioteket" viskade han och vände sig till sin vän igen "Varför ska du alltid krångla till allting för?"
Jag tackade för vägbeskrivningen och lyckades efter en promenad på säkert 6 minuter ta mig till biblioteket. Väl framme blev jag visad till bibliotekets fikarum. Någon undrade om jag ville ha kaffe eller te eller kanske en macka. Väldigt inbjudande. Jag fick en komplimang för min e-mail-adress och skulle precis börja mingla lite med de andra frivilliga när en äldre kvinna studsade in i rummet.
"Är...är.." flämtade hon "är det någon här som är bra på naturkunskap?"
Av någon anledning pekade alla på mig. Jag ryckte på axlarna och följde med kvinnan. Hon briefade mig i korridoren: "det är en somalisk tjej som är väldigt ambitiös som behöver hjälp med Naturkunskap B". Jag kände mig viktig, som att jag var med i ett avsnitt av West Wing (Vita Huset i Sverige), där går de alltid och pratar om viktiga saker i korridorer.
När jag hjälpt den somaliska tjejen kom en annan äldre kvinna och frågade om jag kunde hjälpa en tjej med Matte C. Jag ryckte på axlarna. Jag antar det tänkte jag.
Sen liksom bara försvann tiden. Jag skulle vara där i två timmar, men börja runda av tio i sju för att biblioteket stänger prick sju. Jag hjälpte en tjej med Matte C, två andra med Matte D, fick hoppa in och reda ut skillnaden mellan släkten, arter och raser - ytterligare en somalisk tjej förklarade att "vi är samma art men olika raser, vi kan få barn tillsammans som i sin tur kan få egna barn". Jag log generat.
Jag tittade på klockan efter en kvart. Då var klockan tjugo i sju. Tiden gick så tokigt snabbt och när jag skulle gå så undrade Matte D-tjejerna när jag skulle komma tillbaka.
"När kommer du? Kommer du på onsdag?"
"Jag.. jag.. eh.. jag vet inte" svarade jag.
"Du är den som är bäst på att förklara. Du måste berätta när du kommer nästa gång."
Jag frågade Matilda när hon skulle dit nästa gång. Hon förklarade att hon går en gång i veckan, vilket tjejerna blev lite besvikna över när jag berättade. Men sen sa de återigen att jag var bäst på att förklara och att vi skulle ses på måndag. Det kunde jag inte säga nej till.
På vägen tillbaka till verkligheten visade jag Matilda (som bjudit med mig) och Tina (hennes kollega) handtricket för nians multiplikationstabell. Matilda stod och gapade och sa: "Det är inte möjligt" för varje steg i tabellen jag visade. När jag var klar utbrast hon: "Varför fick inte jag lära mig det här i skolan?"
Tina hade jag inte träffat tidigare, men hon var hur schyst och söt som helst. Jag tror jag är lite kär, men det är en hemlis, så säg inget.
Jag klev av tunnelbanan och kände mig lost, fast det fanns både Konsum, McDonalds och post. Jag gick fram till ett par gubbar och frågade om vägen till biblioteket.
"Gå ditåt" pekade den ene. "Och när du kommer till en stor bro, så går du över den."
"Sen ligger det på höger sida" försökte den andre flika in.
"Nej, nej, nej!" utbrast den första "nu krånglar du till det för honom."
Han tittade på mig.
"När du passerat bron ser du biblioteket" viskade han och vände sig till sin vän igen "Varför ska du alltid krångla till allting för?"
Jag tackade för vägbeskrivningen och lyckades efter en promenad på säkert 6 minuter ta mig till biblioteket. Väl framme blev jag visad till bibliotekets fikarum. Någon undrade om jag ville ha kaffe eller te eller kanske en macka. Väldigt inbjudande. Jag fick en komplimang för min e-mail-adress och skulle precis börja mingla lite med de andra frivilliga när en äldre kvinna studsade in i rummet.
"Är...är.." flämtade hon "är det någon här som är bra på naturkunskap?"
Av någon anledning pekade alla på mig. Jag ryckte på axlarna och följde med kvinnan. Hon briefade mig i korridoren: "det är en somalisk tjej som är väldigt ambitiös som behöver hjälp med Naturkunskap B". Jag kände mig viktig, som att jag var med i ett avsnitt av West Wing (Vita Huset i Sverige), där går de alltid och pratar om viktiga saker i korridorer.
När jag hjälpt den somaliska tjejen kom en annan äldre kvinna och frågade om jag kunde hjälpa en tjej med Matte C. Jag ryckte på axlarna. Jag antar det tänkte jag.
Sen liksom bara försvann tiden. Jag skulle vara där i två timmar, men börja runda av tio i sju för att biblioteket stänger prick sju. Jag hjälpte en tjej med Matte C, två andra med Matte D, fick hoppa in och reda ut skillnaden mellan släkten, arter och raser - ytterligare en somalisk tjej förklarade att "vi är samma art men olika raser, vi kan få barn tillsammans som i sin tur kan få egna barn". Jag log generat.
Jag tittade på klockan efter en kvart. Då var klockan tjugo i sju. Tiden gick så tokigt snabbt och när jag skulle gå så undrade Matte D-tjejerna när jag skulle komma tillbaka.
"När kommer du? Kommer du på onsdag?"
"Jag.. jag.. eh.. jag vet inte" svarade jag.
"Du är den som är bäst på att förklara. Du måste berätta när du kommer nästa gång."
Jag frågade Matilda när hon skulle dit nästa gång. Hon förklarade att hon går en gång i veckan, vilket tjejerna blev lite besvikna över när jag berättade. Men sen sa de återigen att jag var bäst på att förklara och att vi skulle ses på måndag. Det kunde jag inte säga nej till.
På vägen tillbaka till verkligheten visade jag Matilda (som bjudit med mig) och Tina (hennes kollega) handtricket för nians multiplikationstabell. Matilda stod och gapade och sa: "Det är inte möjligt" för varje steg i tabellen jag visade. När jag var klar utbrast hon: "Varför fick inte jag lära mig det här i skolan?"
Tina hade jag inte träffat tidigare, men hon var hur schyst och söt som helst. Jag tror jag är lite kär, men det är en hemlis, så säg inget.
