Jag hade handskar på mig så jag kände inte kylan, bara den knytnävsstora klumpen som dunkade som ett hjärta i min hand. Jag kramade snön hårdare och den dunkade hårdare.
Trots att jag var medveten om att jag inte höll ett dunkande hjärta i min hand. Trots att jag förstod att det jag kände var min egen puls i fingrarna. Trots det kändes det både mäktigt och märkligt. Som att jag höll mitt eget hjärta i handen.
Jag kramade ännu hårdare.
Mitt hjärta gör sig ofta påmint. Inte för att jag har högt eller lågt blodtryck, eller för att det kan pumpa mer blod än någon annans, inte vad jag vet i alla fall. Mitt hjärta gör sig påmint för att det slår så kraftfullt.
Det går att se bröstkorgen hoppa till med varje hjärtslag och när jag var yngre hände det att jag vaknade jag av att mitt hjärta dunkat i samma takt som sängens egenfrekvens. Hela sängen stod och slog mot lampan som stod vid sidan av sängen.
Egenfrekvens är den frekvens med vilken du ska knuffa på ett objekt för att det ska svänga mer och mer.
Om du ska ge fart till någon som gungar så måste du tajma dina knuffar till gungans egenfrekvens. För en gunga aproximerad till en perfekt pendel och med antagandet att g/π² ≈ 1 får du tiden för en period, det vill säga tiden från det att du ger din knuff tills det att du ska knuffa igen, av av formeln:
l = T²/4där l är gungans längd (i meter) och T är perioden eller tiden (i sekunder) mellan dina knuffar. Frekvensen f definieras som 1/T. Har du en kort period får du en hög frekvens och tvärtom.
Eftersom perioden är beroende av längden på gungan tar det lika lång tid för gungan att komma tillbaka oavsett hur högt du gungar eller hur mycket du väger. Att knuffa med fel frekvens spelar dock fortfarande stor roll.
Mitt hjärta lyckades alltså knuffa på sängen takt med sängens egenfrekvens. Om vi approximerar min säng till en perfekt pendel inser vi att jag antingen måste ha haft en otroligt låg puls eller en jättelåg säng. Båda är fel. Så vad kan ha gjort att sängen började skaka som den gjorde?
Allt jag har skrivit om egenfrekvens gäller fortfarande. Men ska du knuffa på något räcker det med att du gör det med en frekvens som är jämnt delbar med egenfrekvensen. Knuffar du med en frekvens på f/2, det vill säga varannan gång gungan kommer till dig, så fungerar det fortfarande, samma sak om du knuffar med 2f eller 3f.
Således måste min hjärtfrekvens varit en multipel av sängens egenfrekvens. Men det räcker inte.
För att bygga upp en tillräcklig pendelrörelse måste antingen mina knuffar varit väldigt starka eller skett i samma frekvens hela tiden. Om min puls ökar eller sjunker kommer hjärtfrekvensen inte längre gå som en multipel av egenfrekvensen och då upphör fenomenet.
Således kan vi dra slutsatsen att min puls var en multipel av sängens egenfrekvens, konstant och stark. Något som inte händer varje dag.
Numera sover jag utan en golvlampa som sänglampa, min säng är också mycket lägre (sängen jag sov i när det här inträffade var närmare en meter hög) och jag mitt hjärta känner jag i snöklumpen jag håller i handen istället för i sängens vibration.
EDIT:
Insåg att de flesta kommer att undra det här, så kan jag ju skriva ut det. Sängen jag hade var cirka en meter hög, vilket skulle ge den en periodlängd på 2 sekunder.
En säng som är en halvmeter hög får en periodlängd på 1,4142 sekunder (roten ur två)
En säng som är 30 cm hög får en periodlängd på 1,09 sekunder.
När jag skrev inlägget tänkte jag bara på hur mitt hjärta slår, men det finns ju tillfällen när sängen stöts till med frekvenser som mer liknar sängars egenfrekvenser.
Informationen i det här inlägget borde ge den intresserade läsaren den teoretiska grunden för att kunna förstärka eller försvaga sängens gungning genom att anpassa frekvensen med vilken sängen knuffas.
