Anton var skeptisk.
Om jag skulle spela med vänstern och tifen skulle lära sig skruva så skulle Anton inte få någon utmaning, menade han.
Så började vi bowla.
Anton med sin graciösa stil.
Och tifen med sin.
Jag har aldrig riktigt förstått det där med bowling. Jag tycker att det är roligt att se hur hårt jag kan kasta mina klot, och på bowlingställen med hastighetsmätare har jag det som roligast. Men jag kan knappt snyta mig med vänster hand, så jag kunde inte använda min vanliga taktik.
Mitt mål var kort och gott att försöka få klotet att inte hamna i rännan. Inte krångla till det så mycket. Lita på känsla. Använda kraften.
Jag missade första kastet helt, fick tre poäng på andra. Missade tredje, fick sju på nästa. Vid det här laget hade de andra dragit ifrån. Sen slog jag spärr, spärr, strike, strike och då var det avgjort. Jag slutade första omgången med 120 poäng, 29 före tvåan.
I omgång två gick det mycket sämre, men jag kom bara 28 poäng efter ettan och slutade som totalsegrare med en poäng till godo. Med vänstern!
Ibland, när kloten inte riktigt går dit man vill,
kan förväntan när klotet på väg tillbaka är,
bli så stark att man inte vet vad man ska ta sig till,
då blir man så glad, så glad, nästan alldeles kär.
