Jag var på "Ingen skam i kroppen"-workshop i helgen. En sak som blev väldigt tydligt är att jag skäms för vad jag tror att folk ska tänka om vad jag säger om dem.
Det var främst två övningar som fick mig att inse det. I den ena var vi två och två. Den ena personen skulle dansa och den andra skulle kritisera. Klaga på allt. Det skulle inte gå att dansa rätt utan vi skulle få uppleva hur det känns att få skämmas över vårt beteende.
Jag fick ett blodtrycksfall precis när jag skulle ställa mig och kritisera och var på vippen att svimma av men räddades i sista sekund. Därför satt jag på en trapp och kritiserade. Det var jättejobbigt. Jag var tvungen att söka mitt inre efter förolämpningar och kritik som jag kunde framföra. Det kändes inte som att jag spelade teater. Allt var på riktigt. Jag tror att jag framstod som smådryg snarare en elak.
Sen bytte vi platser och jag var den som skulle dansa. Jag har aldrig fått min dans så kritiserad som då. Allt var fel. Jag saknade taktkänsla, var för tråkig, viftade för mycket med armarna, var för närgången, rörde bara på överkroppen, rörde fel på benen, hade ingen koppling mellan ben, höft och armar. Allt var bara fel, men det var inget problem. Allt kändes som teater. Det kändes inte som att någonting var på riktigt.
I den andra övningen var vi fyra och fyra i avskilda rum. En person fick klä av sig så naken han eller hon ville och i fem minuter visa upp sin kropp och förklara vilka delar man verkligen gillade. Efter det fick de tre andra i gruppen fem minuter att överösa ens kropp med komplimanger.
Att strippa inför tre främlingar hade jag inget problem med. Det var inte svårt att fylla fem minuter med att beundra och förklara varför jag uppskattar min egen kropp. Det kändes inte jobbigt att ta emot komplimanger.
De andra tre delarna av övningen, när jag var den som skulle titta och kommentera, var mycket jobbigare. Inte så mycket att ge komplimanger. Nej, det kändes inte jobbigt. Det är något jag försökt jobba på att avdramatisera, tycker jag att någon är vacker så försöker jag säga det (det kan hända att jag hejdar mig för att jag inte vill bli nerslagen, men det har inget med skam att göra). Det som däremot var jobbigt var att stirra på någon naken i nästan tio minuter. Jag antar att tankebanorna går något i stil med "Vad kommer han/hon att tänka om jag stirrar på honom/henne?" och så vidare. Det känns jobbigt och jag var tvungen att kämpa för att inte vända bort blicken. Jag har ingen aning om varför jag inte tänker likadant när jag själv står där blottad.
Det är något jag måste jobba på. Det är jobbigt att stirra (vilket känns som en kritik, men varför gör det det?) och kritisera någon. Inte lika jobbigt att dansa som ett fån eller visa upp mig avklädd för några främlingar.
Som ett steg i att jobba på det det väljer jag att oroa mig mindre för konsekvenserna av mitt handlande. Jag spelar ut min hand och sen, när det är utom min kontroll, får det gå som det går. Det betyder inte att jag inte tar hänsyn till konsekvenserna av mitt handlande innan jag spelar ut min hand. Självklart funderar jag på vilket kort jag ska spela och när, det är mer att jag inte är lika orolig efter att jag väl spelat ut korten.
Mitt försök att applicera det här de senaste dagarna har lett till två saker: jag är mindre nojig, men jag måste verkligen anstränga mig för att inte bryta mot min egen regel. Känslan av att säga till sig själv att: "du har spelat ut dina kort, det är utom din kontroll, nu får du bara sitta där och se hur det går" är ovan, läskig och lite befriande.
En bidragande orsak till att det är så svårt är att jag har fått för mig att allt jag gör är inom min kontroll. Jag tror att jag kan lyckas med vad som helst bara jag anstränger mig lite mer. Så när jag misslyckas med något, oavsett vad det är, så skyller jag det på att jag har gjort något fel. Till mitt försvar är det oftast sant och oftast en sund filosofi. Det gör att jag anstränger mig och kämpar för de sakerna som verkligen betyder något. Baksidan är att jag kan fortsätta kämpa och anstränga mig trots att mitt handlande inte kan påverka resultatet.
Jag vill berätta om en övning till från "Ingen skam i kroppen"-workshoppen. Det var en övning vi gjorde som påverkade mig mer än alla andra. Vi var två och två igen, satt på meditationsstolar på golvet mitt emot varandra, så nära att man nästan kände varandras andedräkt i ansiktet. Intimt.
Tillåt mig introducera två fiktiva personer, Albert och Berit, för att kunna förklara enklare.
Albert skulle föreställa sig Berit som en person han hade utnyttjat genom att skambelägga henne. Vi gör det hela tiden, använder skam för att trycka ner folk och få dem att känna sig mindre. Albert skulle sedan, å sina egna och alla andras vägnar, be om ursäkt för att han skambelagt Berit.
Berit å andra sidan skulle föreställa sig Albert som alla som skambelagt henne. Hon skulle bara sitta där och lyssna på hur Albert bad om ursäkt och förklarade att det inte var Berits fel. Att det var Albert som varit elak och dum. Att det var Albert som borde skämmas, inte Berit.
När den ena fått vara Albert och den andra Berit i några minuter fick vi byta plats. Jag fick börja med att vara Berit. Det var otroligt kraftfullt.
Jag fuskade lite och använde övningen till att föreställa mig alla som jag önskat hade bett om ursäkt för något. Det gick inte många sekunder innan jag kände hur ögonen började fukta igen och jag hur tårarna rann ner längs mina kinder. Alla de där personerna som jag önskat mig en ursäkt ifrån. En litet erkännande att det inte bara var mitt fel alltihop. All dem bad om ursäkt. Det var en kraftfull och helt fantastisk känsla.
Känslan av att alla mina misslyckanden bara beror på mig. Känslan att vissa saker faktiskt är utom min kontroll. Känslan av att trots att jag anstränger mig och kämpar till det yttersta så kan det gå fel men det är inte mitt fel. Det är något annat. Du kanske gjorde något. Det kändes stort. Det gav mig hopp.
Jag vet inte varför vi har så svårt att be om ursäkt. Varför vi har så svårt att erkänna våra egna misstag. Det är något jag med min inställning far extra illa av. Jag tar på mig hela ansvaret för allt som inte går min väg. Det blir ett väldigt tungt lass att bära. För tungt ibland.
Om du känner att jag har något jag borde be om ursäkt för så hör av dig till mig. Jag vet hur det känns när det känns som att allt bara är ditt fel och det är känsla jag inte önskar någon. Och det var förmodligen mitt fel också. För jag gör fel hela tiden. Mest för att jag inte anstränger mig tillräckligt.
