Det står två tjejer och en kille framför mig i kön för att köpa min godnatt-hamburgare. De pratar film.
Ena tjejens favoritfilm är Blinkande lyktor, den andra tjejen vurmar för Livet är underbart och killen föredrar De 400 slagen, som jag inte sett.
Jag: Jag tycker också om Blinkande Lyktor.
Tjej 1: VA?! GÖR DU?!
Killen: Fattar du inte att han hörde att du pratade om den precis?
Killen: Hon är upptagen, det är ingen idé.
Jag: Men jag tycker verkligen om den och jag kan bevisa att jag sett den. Scenen där de blåser ägg är min favorit.
Tjej 1: JAG VET!!!
Tjej 2 bryter in i konversationen, hon undrar om någon sett Livet är underbart, det är det bara jag som gjort. Jag berättar att den lätt hamnar på min tio-i-topp-lista över världens bästa filmer. Hon håller med.
Killen undrar om någon i kön sett De 400 slagen, det har ingen gjort, han frågar mig om jag sett Tron Legacy, vilket jag inte har. Han skiner upp och undrar om vi inte kan gå och se den, för han har ingen att se den med. Då säger killen bakom mig i kön att han sett den och att den inte är sevärt.
Vi skapar snabbt en liten filmklubb. Tjej 2 och killen lovar att se Blinkande lyktor tills nästa helg, tjej 1 att se Livet är underbart och jag, jag lovar ingenting, men jag tänker se De 400 slagen. Vi får se om vi möts i den där kön nästa helg också, gör vi det har nog vår filmklubb chans att överleva.