Anledningen till att jag inte uppdaterar idag är att jag är för trött för att skriva något. Det har hänt massa roliga och intressanta och spännande saker. Saker som kommer att göra er upphetsade, som kommer att få er att skratta och gråta, att förundras och imponeras, att känna er små men samtidigt oövervinneliga.
Jag önskar verkligen att jag hade mer ork. Så ni hade fått chans att ta del av alla de här fantastiska sakerna som jag egentligen knappt kan hålla mig ifrån att berätta för er. Men jag har inte mer ork. Inte just nu. Inte alls. Så därför kommer bloggen inte att uppdateras idag.
Det blir inget inlägg. Nada. Ingenting. Ni får helt enkelt vänta tills imorgon.
tisdag 22 juni 2010
Konsten att klaga
"Ursäkta, den här steken är helt genomstekt" sa mannen vid bordet bredvid oss. "Jag bad om medium". Han lät inte särskilt ursäktande.
Servitrisen ursäktade sig och tog tillbaka planksteken. Efter knappt en minut kom en annan servitör tillbaka till bordet. "Vill du har något annat för besväret? En läsk kanske?" frågade han mannen.
Mannen tittade ner på sin öl, över bordet på sitt kvinnliga sällskap och sen på servitören. "Kan jag får en till öl?" frågade han. Servitören förklarade att han inte fick dela ut någon öl, men att mannen kunde få en Fanta om han ville. Kvinnan vid bordet skrattade. "Nej, då dricker jag hellre min öl" fortsatte mannen.
Det gick ytterligare några minuter. Vi fick vår mat, fläsknoissette med pommes och chilibearnaise, och försjönk oss i ett samtal om hur klantiga SVT hade varit som fått Reuters att bojkotta kronprinsessan och Boxer-Roberts bröllop.
Så kom servitören ut igen och berättade att kocken hade väldigt dåligt samvete och frågade om de kanske kunde få bjuda paret på en efterätt. "Nej, tack. Vi vill inte ha någon efterätt" sa mannen. Servitören vände på klacken och gick in. "Kocken kommer säkert att drömma mardrömmar om den där steken" sa kvinnan när servitören var utom hörhåll varefter hon återigen skrattade.
Jag tycker att det är bra att paret vågade klaga på maten. Jag tror att det är vanligt att vi blir för fega och tycker att det är pinsamt på att klaga på mat som är dålig och får sämre restaurangbesök som följd. Det är nog ofta så att det är mer pinsamt för restaurangen att de serverat dålig mat än det är för dig som klagar. Tänk på det. Det är inte du som står naken inför klassen, det är klassen som är naken. Stå på dig.
Med det sagt tycker jag inte att du bör klaga för klagandets skull. Klaga om du tror att det kommer att göra ditt besök bättre och om du kan göra det på ett konstruktivt sätt. I annat fall tycker jag att du kan gilla läget. Och om du ska klaga, se till att göra det på ett så smidigt sätt som möjligt. Klaga på ett sätt och med en attityd som du själv önskade att folk framförde kritik till dig med.
Servitrisen ursäktade sig och tog tillbaka planksteken. Efter knappt en minut kom en annan servitör tillbaka till bordet. "Vill du har något annat för besväret? En läsk kanske?" frågade han mannen.
Mannen tittade ner på sin öl, över bordet på sitt kvinnliga sällskap och sen på servitören. "Kan jag får en till öl?" frågade han. Servitören förklarade att han inte fick dela ut någon öl, men att mannen kunde få en Fanta om han ville. Kvinnan vid bordet skrattade. "Nej, då dricker jag hellre min öl" fortsatte mannen.
Det gick ytterligare några minuter. Vi fick vår mat, fläsknoissette med pommes och chilibearnaise, och försjönk oss i ett samtal om hur klantiga SVT hade varit som fått Reuters att bojkotta kronprinsessan och Boxer-Roberts bröllop.
Så kom servitören ut igen och berättade att kocken hade väldigt dåligt samvete och frågade om de kanske kunde få bjuda paret på en efterätt. "Nej, tack. Vi vill inte ha någon efterätt" sa mannen. Servitören vände på klacken och gick in. "Kocken kommer säkert att drömma mardrömmar om den där steken" sa kvinnan när servitören var utom hörhåll varefter hon återigen skrattade.
Jag tycker att det är bra att paret vågade klaga på maten. Jag tror att det är vanligt att vi blir för fega och tycker att det är pinsamt på att klaga på mat som är dålig och får sämre restaurangbesök som följd. Det är nog ofta så att det är mer pinsamt för restaurangen att de serverat dålig mat än det är för dig som klagar. Tänk på det. Det är inte du som står naken inför klassen, det är klassen som är naken. Stå på dig.
Med det sagt tycker jag inte att du bör klaga för klagandets skull. Klaga om du tror att det kommer att göra ditt besök bättre och om du kan göra det på ett konstruktivt sätt. I annat fall tycker jag att du kan gilla läget. Och om du ska klaga, se till att göra det på ett så smidigt sätt som möjligt. Klaga på ett sätt och med en attityd som du själv önskade att folk framförde kritik till dig med.
fredag 18 juni 2010
Du är underbar!
Jag blir hela tiden påmind om vilka fantastiska människor jag är omgiven av. Ni slutar aldrig förvåna mig. Ni är underbara!
Inte nödvändigtvis för det ni gör, även om ni gör helt fantastiska saker, utan snarare för hur jag reagerar på det ni gör. För hur det känns.
Det behövs inte så mycket. Ett meddelande här, en kommentar där, ett telefonsamtal, ett mail, en tanke, en kram, ett leende. Åh, ja, ett leende. Ditt leende. Det smittar, det värmer, det är helt underbart.
Så sluta inte. Sluta aldrig. Never give up. Never surrender. Ni är starkare än ni tror. Du är starkare än du tror. Du kan mer. Betyder mer. Är mer.
Så tro på er själva på samma sätt som jag tror på er. Tro på dig själv på samma sätt som jag tror på dig. Ni är underbara. Du är underbar! Glöm aldrig det.
Inte nödvändigtvis för det ni gör, även om ni gör helt fantastiska saker, utan snarare för hur jag reagerar på det ni gör. För hur det känns.
Det behövs inte så mycket. Ett meddelande här, en kommentar där, ett telefonsamtal, ett mail, en tanke, en kram, ett leende. Åh, ja, ett leende. Ditt leende. Det smittar, det värmer, det är helt underbart.
Så sluta inte. Sluta aldrig. Never give up. Never surrender. Ni är starkare än ni tror. Du är starkare än du tror. Du kan mer. Betyder mer. Är mer.
Så tro på er själva på samma sätt som jag tror på er. Tro på dig själv på samma sätt som jag tror på dig. Ni är underbara. Du är underbar! Glöm aldrig det.
torsdag 17 juni 2010
Samtal om närvaro
"Jag heter Albert och jag har aldrig mediterat" det var det första jag sa på Lust och Liv-samtalet om närvaro som jag var med på härom kvällen.
Någon frågade om jag hade någon kommentar till vad de andra hade berättat. "Ärligt talat så har jag inte lyssnat så noga" svarade jag.
Förutom en av samtalsledarna var jag den enda.. ehh.. mannen närvarande. Jag var också minst tio år yngre än den näst yngsta deltagaren. Jag har ingen erfarenhet av meditation eller yoga och jag visste inte riktigt vad de menade med närvaro. Mina ögon var vidöppna, det skulle bli spännande att få kliva in i den här världen.
Det pratades mycket om hur meditation kunde få en att bli hundra procent närvarande. Jag hade svårt att relatera. Vad menade de egentligen?
Mamma berättade om när vi var och simmade med delfiner. Det var jag och mamma och vi hade snorklar. Vi var tvungna att andas genom munnen, råkade man andas ut med näsan så fylldes cyklopet med vatten och det var inte så kul. Mamma beskrev det som en fantastisk upplevelse. Hon var tvungen att ha koll på mig och koncentrera sig på sin egen andning. Det fanns inget utrymme i hennes huvud att oroa sig över var vi skulle äta middag eller om vi hade smort in oss i tillräckligt med solkräm. Hon var där i stunden. Närvarande.
Mammas historia var intressant av två anledningar. Dels uppfattade jag inte delfinsimmandet på samma sätt som hon gjorde. Jag var så liten så jag levde nog mer i stunden än vad hon gjorde. Det slog mig att förmågan att oroa oss över framtiden eller bära med oss vår historia är något vi utvecklar mer och mer ju äldre vi blir. Små barn lever mycket mer i stunden än vad vuxna gör..
Det andra jag insåg var att jag också upplever stunder av total närvaro. Det tydligaste exemplet är när jag åkt skidor och förirrat mig ut i en backe som är precis på gränsen av vad jag klarar av. Jag blir tvungen att koncentrera mig på varje rörelse för att klara av att ta mig ner utan att falla och i den stunden är jag verkligen närvarade på samma sätt som tanterna pratade om.
Att skriva historieuppsatser på gymnasiet gav en liknande upplevelse. Vi skulle välja tre uppsatstitlar utifrån ett tjugotal och skriva tre uppsatser på 150 minuter. För att få höga betyg var vi tvungna kunna de viktigaste händelserna i stora drag, att ha detaljkunskaper om storlek på truppförflyttningar eller kolproduktion, kunna några viktiga historikers tolkningar av händelserna samt kunna visa på en egen förståelse och analys av frågeställningen.
Vi rekommenderades att lägga någon minut per uppsats på att skriva en outline över uppsatsen, resten av tiden gällde det att skriva så att pennan glödde. Gjorde man inte det fanns det inte en chans att man hann få med allt som var vi var tvungna att ha med.
Efter ett sånt prov var jag alltid helt slut i kroppen. Känslan av att skriva uppsatserna var helt underbar. ("Det låter som att meditera" kommenterade en av tanterna vid samtalet). Det var lite roligt för när jag hade min första tenta på KTH blev jag förvånad över att de andra kom dit med vattenflaskor, frukt och godis medan jag bara hade penna och sudd med mig. Jag undrade vad de höll på med, skulle de campa i tentasalen?
Men tillbaka till samtalet. Jag har insett att när jag verkligen är närvarande klarar jag av mycket mer än vad jag tror. När jag inte är det kan det gå hur som helst. Jag har också insett att ord och uttryck som för mig kan tyckas främmande och flummiga inte behöver vara det. Ibland är det bara en gemensam vokabulär för att beskriva känslor och företeelser som alla upplever.
Jag skulle fortfarande säga att jag heter Albert och att jag aldrig har mediterat, men jag tror att jag förstår vad de menar med att meditera och jag har inget problem med att andra säger att det jag gjort var meditation. Om du säger det så. För mig var det bara ett prov.
Någon frågade om jag hade någon kommentar till vad de andra hade berättat. "Ärligt talat så har jag inte lyssnat så noga" svarade jag.
Förutom en av samtalsledarna var jag den enda.. ehh.. mannen närvarande. Jag var också minst tio år yngre än den näst yngsta deltagaren. Jag har ingen erfarenhet av meditation eller yoga och jag visste inte riktigt vad de menade med närvaro. Mina ögon var vidöppna, det skulle bli spännande att få kliva in i den här världen.
Det pratades mycket om hur meditation kunde få en att bli hundra procent närvarande. Jag hade svårt att relatera. Vad menade de egentligen?
Mamma berättade om när vi var och simmade med delfiner. Det var jag och mamma och vi hade snorklar. Vi var tvungna att andas genom munnen, råkade man andas ut med näsan så fylldes cyklopet med vatten och det var inte så kul. Mamma beskrev det som en fantastisk upplevelse. Hon var tvungen att ha koll på mig och koncentrera sig på sin egen andning. Det fanns inget utrymme i hennes huvud att oroa sig över var vi skulle äta middag eller om vi hade smort in oss i tillräckligt med solkräm. Hon var där i stunden. Närvarande.
Mammas historia var intressant av två anledningar. Dels uppfattade jag inte delfinsimmandet på samma sätt som hon gjorde. Jag var så liten så jag levde nog mer i stunden än vad hon gjorde. Det slog mig att förmågan att oroa oss över framtiden eller bära med oss vår historia är något vi utvecklar mer och mer ju äldre vi blir. Små barn lever mycket mer i stunden än vad vuxna gör..
Det andra jag insåg var att jag också upplever stunder av total närvaro. Det tydligaste exemplet är när jag åkt skidor och förirrat mig ut i en backe som är precis på gränsen av vad jag klarar av. Jag blir tvungen att koncentrera mig på varje rörelse för att klara av att ta mig ner utan att falla och i den stunden är jag verkligen närvarade på samma sätt som tanterna pratade om.
Att skriva historieuppsatser på gymnasiet gav en liknande upplevelse. Vi skulle välja tre uppsatstitlar utifrån ett tjugotal och skriva tre uppsatser på 150 minuter. För att få höga betyg var vi tvungna kunna de viktigaste händelserna i stora drag, att ha detaljkunskaper om storlek på truppförflyttningar eller kolproduktion, kunna några viktiga historikers tolkningar av händelserna samt kunna visa på en egen förståelse och analys av frågeställningen.
Vi rekommenderades att lägga någon minut per uppsats på att skriva en outline över uppsatsen, resten av tiden gällde det att skriva så att pennan glödde. Gjorde man inte det fanns det inte en chans att man hann få med allt som var vi var tvungna att ha med.
Efter ett sånt prov var jag alltid helt slut i kroppen. Känslan av att skriva uppsatserna var helt underbar. ("Det låter som att meditera" kommenterade en av tanterna vid samtalet). Det var lite roligt för när jag hade min första tenta på KTH blev jag förvånad över att de andra kom dit med vattenflaskor, frukt och godis medan jag bara hade penna och sudd med mig. Jag undrade vad de höll på med, skulle de campa i tentasalen?
Men tillbaka till samtalet. Jag har insett att när jag verkligen är närvarande klarar jag av mycket mer än vad jag tror. När jag inte är det kan det gå hur som helst. Jag har också insett att ord och uttryck som för mig kan tyckas främmande och flummiga inte behöver vara det. Ibland är det bara en gemensam vokabulär för att beskriva känslor och företeelser som alla upplever.
Jag skulle fortfarande säga att jag heter Albert och att jag aldrig har mediterat, men jag tror att jag förstår vad de menar med att meditera och jag har inget problem med att andra säger att det jag gjort var meditation. Om du säger det så. För mig var det bara ett prov.
Välkommen till Rosengård
Två saker som jag kan tycka är obehagliga är att inse att jag gått fel och att besöka nya platser när det är mörkt. Kombinationen, att inse att jag gått fel och kommit till en ny plats när det är mörkt, är sällan trevlig.
"Jag är lite osäker på hur jag ska gå" sa jag till Fanny. "Men du har väl jättebra lokalsinne?" svarade hon.
Jo, jag tycker det. Jag har bra lokalsinne. Jag brukar bara behöva snegla på en karta för att hitta var jag är och lägga upp den bästa rutten till mitt mål. Jag har lätt för att hålla reda på väderstreck och ha koll på var jag befinner mig och vart jag borde gå för att komma dit jag vill.
Men ibland går det lite fel.
Det var en märklig känsla när jag såg skylten. Jag var förvånad men ändå inte. Den enda vägen framåt var genom gångtunneln under tågrälsen. Gångtunneln vars ingång pryddes med texten ROSENGÅRD och ett citat av Zlatan "Man kan ta en kille från Rosengård, men man kan inte ta Rosengård från killen".
Vad hade jag för val egentligen? Att gå tillbaka och ta en annan väg hade inneburit en omväg så det gick inte. Min första tanke när jag kollat kartan innan jag började bege mig var att jag skulle kunna gena genom Rosengård, det skulle i alla fall inte vara någon omväg. Men sen tänkte jag att det kanske var korkat att göra det mitt i natten och att jag skulle ta en annan nästan lika kort väg genom lite lugnare kvarter.
Så plötsligt stod jag där. Framför skylten. Jag kände mig som Simba och Nala när de upptäcker att irrat bort sig till Elefantkyrkogården. Jag suckade lite och gick sedan genom gångtunneln.
Vid det här laget hade var det kolmörkt och jag hade inte full koll på var jag befann mig. Jag var bredvid rälsen och mamma också bor vid rälsen, så om jag bara skulle följa rälsen åt rätt håll så borde jag komma hem till mamma så småningom. Det var nog lugnt. Det skulle ordna sig.
Jag har nog en skev bild av Rosengård egentligen. Det jag vet om Rosengård är det som når riksnyheterna och det är inte så positivt. Men innan pappas jobb flyttade brukade han cykla igenom Rosengård på morgonen och han säger att det medierna skriver om Rosengård är överdrivet.
Även om jag litar på pappa så hade jag lite svårt att skaka bort mediebilden av Rosengård. Mörkret och det faktum att jag hade vissa obehagskänslor redan från början eftersom jag gått fel hjälpte säkert inte till heller.
Jag drog upp luvan till den munkjacka jag fått låna av Fanny och fortsatte gå ("För att du inte ska frysa" - det var anledningen hon uppgav när hon räckte mig tröjan. Jag tror hon lånade ut den för att försäkra sig om att vi kommer att träffar igen innan jag åker upp till Stockholm. Jag vet nog hur tjejer funkar!).
Med luvan uppdragen kändes det lite bättre men inte helt bra. Jag skyndade mig för att komma till mer familjär mark så snabbt som möjligt. Passerade en fotbollsplan som jag föreställde mig att Zlatan hade spelat på. När jag kom fram till stationen som ligger jättenära mamma kunde jag andas ut. Precis då såg jag två kaniner skutta över en lite gräsplätt. Jag tog det som ett gott tecken. Det kändes bra.
"Jag är lite osäker på hur jag ska gå" sa jag till Fanny. "Men du har väl jättebra lokalsinne?" svarade hon.
Jo, jag tycker det. Jag har bra lokalsinne. Jag brukar bara behöva snegla på en karta för att hitta var jag är och lägga upp den bästa rutten till mitt mål. Jag har lätt för att hålla reda på väderstreck och ha koll på var jag befinner mig och vart jag borde gå för att komma dit jag vill.
Men ibland går det lite fel.
Det var en märklig känsla när jag såg skylten. Jag var förvånad men ändå inte. Den enda vägen framåt var genom gångtunneln under tågrälsen. Gångtunneln vars ingång pryddes med texten ROSENGÅRD och ett citat av Zlatan "Man kan ta en kille från Rosengård, men man kan inte ta Rosengård från killen".
Vad hade jag för val egentligen? Att gå tillbaka och ta en annan väg hade inneburit en omväg så det gick inte. Min första tanke när jag kollat kartan innan jag började bege mig var att jag skulle kunna gena genom Rosengård, det skulle i alla fall inte vara någon omväg. Men sen tänkte jag att det kanske var korkat att göra det mitt i natten och att jag skulle ta en annan nästan lika kort väg genom lite lugnare kvarter.
Så plötsligt stod jag där. Framför skylten. Jag kände mig som Simba och Nala när de upptäcker att irrat bort sig till Elefantkyrkogården. Jag suckade lite och gick sedan genom gångtunneln.
Vid det här laget hade var det kolmörkt och jag hade inte full koll på var jag befann mig. Jag var bredvid rälsen och mamma också bor vid rälsen, så om jag bara skulle följa rälsen åt rätt håll så borde jag komma hem till mamma så småningom. Det var nog lugnt. Det skulle ordna sig.
Jag har nog en skev bild av Rosengård egentligen. Det jag vet om Rosengård är det som når riksnyheterna och det är inte så positivt. Men innan pappas jobb flyttade brukade han cykla igenom Rosengård på morgonen och han säger att det medierna skriver om Rosengård är överdrivet.
Även om jag litar på pappa så hade jag lite svårt att skaka bort mediebilden av Rosengård. Mörkret och det faktum att jag hade vissa obehagskänslor redan från början eftersom jag gått fel hjälpte säkert inte till heller.
Jag drog upp luvan till den munkjacka jag fått låna av Fanny och fortsatte gå ("För att du inte ska frysa" - det var anledningen hon uppgav när hon räckte mig tröjan. Jag tror hon lånade ut den för att försäkra sig om att vi kommer att träffar igen innan jag åker upp till Stockholm. Jag vet nog hur tjejer funkar!).
Med luvan uppdragen kändes det lite bättre men inte helt bra. Jag skyndade mig för att komma till mer familjär mark så snabbt som möjligt. Passerade en fotbollsplan som jag föreställde mig att Zlatan hade spelat på. När jag kom fram till stationen som ligger jättenära mamma kunde jag andas ut. Precis då såg jag två kaniner skutta över en lite gräsplätt. Jag tog det som ett gott tecken. Det kändes bra.
tisdag 15 juni 2010
Tusen frågor senare
"Nästa gång vi ses så ska jag ha förberett en massa frågor" sa Erik plötsligt. "Och innan du hunnit svara på den första frågan ska jag ställa två till. Jag ska va som en hydra, fast med frågor."
Jag kan förstå honom. Jag hade rätt många frågor om pedagogik ("Har alla elever förutsättningar att klara av att få MVG om de anstränger sig och har en bra lärare?") hans löpningsprojekt ("Så när du säger att ni ska springa fågelvägen genom Sverige, då menar du raka vägen? Vad händer om fågelvägen går över en sjö?") eller hur jag borde lägga upp min träning ("Men hur vet jag när jag inte orkar mer?").
Jag är nyfiken och när jag umgås med personer jag känner besitter kunskap som jag inte har så blir det lätt att jag ställer väldigt många frågor för att lära mig. Ibland blir det lite konstigt, att ställa detaljerade frågor om menstruationscykler ("Men kan du förklara hur det gör ont?") över en Staropramen är inte alltid helt lyckat, men det brukar ordna sig ändå. Man kan få reda på så många saker om man bara frågar.
Som igår till exempel. Jag gick och klippte mig hos en tjej som heter Hanna. Vad fick jag reda på? Hanna och hennes kompis funderade på att köpa sumodräkter och göra om ett rum i deras lägenhet till ett sumorum, men sen insåg de att de inte hade provat att brottas i sumodräkt och att det skulle vara lite konstigt att göra om ett helt rum till ett sumorum utan att veta om de gillar det. Och så har hon ett piano som hon lånat ut till Torsten Flink. Inte så illa!
Ikväll ska jag på ett Lust och Liv-samtal om närvaro. Jag vet inte vad jag ska förvänta mig (soppa, har jag hört) så det ska bli spännande att se hur det artar sig. I morgon ska jag träffa den första tjejen som log mot mig på internet och en barndomskompis som förmodligen är den coolaste tjejen jag känner.
Jag kan förstå honom. Jag hade rätt många frågor om pedagogik ("Har alla elever förutsättningar att klara av att få MVG om de anstränger sig och har en bra lärare?") hans löpningsprojekt ("Så när du säger att ni ska springa fågelvägen genom Sverige, då menar du raka vägen? Vad händer om fågelvägen går över en sjö?") eller hur jag borde lägga upp min träning ("Men hur vet jag när jag inte orkar mer?").
Jag är nyfiken och när jag umgås med personer jag känner besitter kunskap som jag inte har så blir det lätt att jag ställer väldigt många frågor för att lära mig. Ibland blir det lite konstigt, att ställa detaljerade frågor om menstruationscykler ("Men kan du förklara hur det gör ont?") över en Staropramen är inte alltid helt lyckat, men det brukar ordna sig ändå. Man kan få reda på så många saker om man bara frågar.
Som igår till exempel. Jag gick och klippte mig hos en tjej som heter Hanna. Vad fick jag reda på? Hanna och hennes kompis funderade på att köpa sumodräkter och göra om ett rum i deras lägenhet till ett sumorum, men sen insåg de att de inte hade provat att brottas i sumodräkt och att det skulle vara lite konstigt att göra om ett helt rum till ett sumorum utan att veta om de gillar det. Och så har hon ett piano som hon lånat ut till Torsten Flink. Inte så illa!
Ikväll ska jag på ett Lust och Liv-samtal om närvaro. Jag vet inte vad jag ska förvänta mig (soppa, har jag hört) så det ska bli spännande att se hur det artar sig. I morgon ska jag träffa den första tjejen som log mot mig på internet och en barndomskompis som förmodligen är den coolaste tjejen jag känner.
lördag 12 juni 2010
You honk, you pay the price!
Jag och mamma var precis på Ica för att handla gröna ärtor till Wallenbergarna vi ska äta till lunch. På vägen dit genade vi genom ett parkeringshus. Strax innan vi kommit ut på andra sidan var det någon som tutade aggressivt bakom oss.
Jag har en lång stubin. Jag är duktig på att bita ihop och ignorera folk som irriterar mig. Jag kanske fäller någon sarkastisk kommentar till mitt sällskap, men sällan mer än så. Men så händer det saker som får mitt blod att börja koka.
Det kan vara när en vän blir illa behandlad och jag förvandlas från en vänlig guide till en auktoritär riddare i glänsande rustning (bokstavligen talat, faktiskt). Eller när någon bilist gör något dumt och jag bara måste få ge igen (det händer dock enbart när jag själv är oskyddad, dvs till fots eller på cykel, av någon anledning har jag inte samma behov av att hävda mig när jag själv sitter i bilen). Det var vad som hände idag.
Någon tutade på oss när vi gick i parkeringshuset. Det var en lång och aggresiv tutning som gjorde att jag hoppade till. Min första reaktion var att det var sjukt omoget att (1) tuta i parkeringshus och (2) göra det aggresivt. Jag vände mig om och blängde på bilen bakom mig. Kvinnan som körde bilen vevade ner rutan, bad om ursäkt och påpekade att det minsan var bilen bakom hennes som hade tutat.
Jag lät henne passera och gick och ställde mig framför den andra bilen. Jag var fortfarande lite skakig efter tutandet. Jag gav föraren en trött blick. Han började varva motorn för att skrämmas och skrek svordomar mot mig. Jag stod still i ytterligare några sekunder, blängde lite extra och började sedan gå mot utgången så långsamt jag vågade.
En gubbe skrek något på skånska åt mig. Jag tror att han tyckte att det var omoget av mig att blockera den stackars invandraren som varvade motorn och som tutat aggressivt i parkeringshuset. Jag ryckte på axlarna och fortsatte sega mig ut ur parkeringshuset. Mannen i bilen var vid det här laget riktigt arg, vilket kändes bra, men han bedömde att det var viktigare att ta sig från parkeringshuset än att kliva ur bilen och bråka med mig.
Jag gick in på Ica och han åkte sin väg.
Mamma kommenterade att hennes första reaktion hade varit att flytta sig ur vägen. Och visst, det hade jag också gjort om jag upptäckt att jag var i vägen, det var ju vi som hade gjort fel från början. Vi borde inte ha gått där. Men när jag blir skrämd händer det att jag slutar handla rationellt och förresten är det jävligt omoget att tuta en massa i parkeringshus, så det kunde han fan få ta. Idiot.
Jag har en lång stubin. Jag är duktig på att bita ihop och ignorera folk som irriterar mig. Jag kanske fäller någon sarkastisk kommentar till mitt sällskap, men sällan mer än så. Men så händer det saker som får mitt blod att börja koka.
Det kan vara när en vän blir illa behandlad och jag förvandlas från en vänlig guide till en auktoritär riddare i glänsande rustning (bokstavligen talat, faktiskt). Eller när någon bilist gör något dumt och jag bara måste få ge igen (det händer dock enbart när jag själv är oskyddad, dvs till fots eller på cykel, av någon anledning har jag inte samma behov av att hävda mig när jag själv sitter i bilen). Det var vad som hände idag.
Någon tutade på oss när vi gick i parkeringshuset. Det var en lång och aggresiv tutning som gjorde att jag hoppade till. Min första reaktion var att det var sjukt omoget att (1) tuta i parkeringshus och (2) göra det aggresivt. Jag vände mig om och blängde på bilen bakom mig. Kvinnan som körde bilen vevade ner rutan, bad om ursäkt och påpekade att det minsan var bilen bakom hennes som hade tutat.
Jag lät henne passera och gick och ställde mig framför den andra bilen. Jag var fortfarande lite skakig efter tutandet. Jag gav föraren en trött blick. Han började varva motorn för att skrämmas och skrek svordomar mot mig. Jag stod still i ytterligare några sekunder, blängde lite extra och började sedan gå mot utgången så långsamt jag vågade.
En gubbe skrek något på skånska åt mig. Jag tror att han tyckte att det var omoget av mig att blockera den stackars invandraren som varvade motorn och som tutat aggressivt i parkeringshuset. Jag ryckte på axlarna och fortsatte sega mig ut ur parkeringshuset. Mannen i bilen var vid det här laget riktigt arg, vilket kändes bra, men han bedömde att det var viktigare att ta sig från parkeringshuset än att kliva ur bilen och bråka med mig.
Jag gick in på Ica och han åkte sin väg.
Mamma kommenterade att hennes första reaktion hade varit att flytta sig ur vägen. Och visst, det hade jag också gjort om jag upptäckt att jag var i vägen, det var ju vi som hade gjort fel från början. Vi borde inte ha gått där. Men när jag blir skrämd händer det att jag slutar handla rationellt och förresten är det jävligt omoget att tuta en massa i parkeringshus, så det kunde han fan få ta. Idiot.
fredag 11 juni 2010
Äntligen (är Stella klar med högstadiet)!
Nu är Stella äntligen klar med högstadiet. Hon regerade på scen, men det är inte det mitt inlägg ska handla om, inte den här gången.
När Stella regerat klart på scenen (vilket både jag och pappa filmade och som jag hoppas att jag hinner klippa ihop en liten film om i helgen så ni får se) var det dags för själva avslutningen i klassrummet. Jag kan inte förstå hur någon kan lära sig något överhuvudtaget i den miljön.
Visst var det en del elever i min högstadieklass som inte var säskilt motiverade att lära sig, i alla fall i åttan (det kanske blev bättre i nian). Men jag blev chockad över vilken brist på respekt för både lärarna och ordning som jag såg i Stellas klass. Jag frågade Stella om det var speciellt stökigt för att det var sista dagen. Det tyckte hon inte, snarare tvärtom.
En av Stellas klasskamrater ropade tirumferande "YES! TRE VG:n!" när han fick sina se sina betyg, andra suckade "Typiskt, fyra VG:n" när de fick sina. Det gjorde mig glad. Jag gillar att ett VG kan vara en stor besvikelse eller en enorm bedrift beroende på vad du har för inställning.
När vi kom tillbaka till mamma var jag galet trött och gick och vilade. När jag vaknade var det någon slags presentutdelning. Jag är inte riktigt säker, men jag tror att Stella fick kläder som Mamma och Maja köpte i Kina. Själv var jag av någon anledning mer koncentrerad på mobilen än på Stella. Tänka sig.
Mamma började förbereda superkinesisk kinamat, Stella och Maja gjorde rabarberpaj och jag gjorde en vaniljsås (vaniljstång delas, inkrom och skal kokas upp i 2 dl mjölk, 3 äggulor och 1/2 dl socker vispas i några minuter, den uppkokade mjölk- och vaniljblandningen stjälps över äggblandningen, rörs ihop och hälls tillbaka i kastrullen och såsen värms till 85 grader, vilket tydligen är när man kan se första bubblan, silas och kyls sedan ner snabbt, mycket gott).
Efter maten fick vi varsin fortune cookie. På lappen i min stod det "Pray for what you want, but work for the things you need". Jag gillar det i princip, men jag tror att det kan vara värt det att anstränga sig lite för sakerna jag vill också och inte bara de sakerna jag behöver. Fast det kanske är så att jag vill ha saker jag behöver, så det kanske inte behöver vara ett motsatsförhållande.
Nu sitter jag, Maja och mamma och tittar på The Day After Tomorrow. Den är sådär mysigt dålig och vi kommenterar och skrattar högt både på rätt och fel ställen. Det gör att det känns riktigt bra att vara i Skåne.
När Stella regerat klart på scenen (vilket både jag och pappa filmade och som jag hoppas att jag hinner klippa ihop en liten film om i helgen så ni får se) var det dags för själva avslutningen i klassrummet. Jag kan inte förstå hur någon kan lära sig något överhuvudtaget i den miljön.
Visst var det en del elever i min högstadieklass som inte var säskilt motiverade att lära sig, i alla fall i åttan (det kanske blev bättre i nian). Men jag blev chockad över vilken brist på respekt för både lärarna och ordning som jag såg i Stellas klass. Jag frågade Stella om det var speciellt stökigt för att det var sista dagen. Det tyckte hon inte, snarare tvärtom.
En av Stellas klasskamrater ropade tirumferande "YES! TRE VG:n!" när han fick sina se sina betyg, andra suckade "Typiskt, fyra VG:n" när de fick sina. Det gjorde mig glad. Jag gillar att ett VG kan vara en stor besvikelse eller en enorm bedrift beroende på vad du har för inställning.
När vi kom tillbaka till mamma var jag galet trött och gick och vilade. När jag vaknade var det någon slags presentutdelning. Jag är inte riktigt säker, men jag tror att Stella fick kläder som Mamma och Maja köpte i Kina. Själv var jag av någon anledning mer koncentrerad på mobilen än på Stella. Tänka sig.
Mamma började förbereda superkinesisk kinamat, Stella och Maja gjorde rabarberpaj och jag gjorde en vaniljsås (vaniljstång delas, inkrom och skal kokas upp i 2 dl mjölk, 3 äggulor och 1/2 dl socker vispas i några minuter, den uppkokade mjölk- och vaniljblandningen stjälps över äggblandningen, rörs ihop och hälls tillbaka i kastrullen och såsen värms till 85 grader, vilket tydligen är när man kan se första bubblan, silas och kyls sedan ner snabbt, mycket gott).
Efter maten fick vi varsin fortune cookie. På lappen i min stod det "Pray for what you want, but work for the things you need". Jag gillar det i princip, men jag tror att det kan vara värt det att anstränga sig lite för sakerna jag vill också och inte bara de sakerna jag behöver. Fast det kanske är så att jag vill ha saker jag behöver, så det kanske inte behöver vara ett motsatsförhållande.
Nu sitter jag, Maja och mamma och tittar på The Day After Tomorrow. Den är sådär mysigt dålig och vi kommenterar och skrattar högt både på rätt och fel ställen. Det gör att det känns riktigt bra att vara i Skåne.
torsdag 10 juni 2010
Sömn på spåret
Jag och Maja är på väg till Skåne för att fira att Stella slutar nian. Vi har fått superbra förstaklassbiljetter på X2000 av pappa, med mycket plats och gratis internet.
Precis när vi lämnade Stockholm tog Maja en bild på oss med webbkameran på hennes MacBook Pro. "Se sur ut!" sa hon när bilden skulle tas. Jag rynkade på pannan. "Nej, inte så, mer liksom uttråkad!" sa hon och var precis på väg att knäppa av en bild till.
Men då fick hon ett sånt där hysteriskt skrattanfall som gör att jag blir lite orolig över att hon har körkort (är egentligen bara Maja, mamma och Pinky som får skrattanfall på det sättet och varje gång de gör det är jag tacksam att de inte sitter bakom ratten).
"Vad är det?" frågade jag och kunde inte riktigt göra annat än att skratta jag med. De är så smittsamma, de där skratten. "Du ser ju ut som att ditt ansikte är förlamat!" lyckades hon få fram medan hon liksom kippade efter andan. Bussiga klubben. Precis då knäppte kameran bilden (ovan). Sen gick det några minuter och så somnade hon.
Nu har Maja har provat att sova i alla tänkbara ställningar. Bakåtlutad med munnen öppen som en fågelholk. Framåtlutad mot bordet som om hon svimmat. Ihopkrupen till en liten boll med armstödet som en huvudkudde. Inget sätt ser särskilt bekvämt ut, men jag tror inte att det brukar göra det när jag sover heller.
Ska jag vara ärlig är det ganska skönt att hon sover. Då pratar hon i alla fall inte lika mycket. Hon var helt galet uppspelt när vi klev på tåget och pratade snabbt och ivrigt om allt som hänt på jobbet. Men det händer ju att hon pratar i sömnen. Jessica berättade att Maja till och med brukade börja prata några minuter innan hon vaknade. Så ivrig kan hon vara att berätta saker. Men nu är hon som sagt tyst.
Eller.. tyst och tyst. Hon snarkar, men pratar inte.
Precis när vi lämnade Stockholm tog Maja en bild på oss med webbkameran på hennes MacBook Pro. "Se sur ut!" sa hon när bilden skulle tas. Jag rynkade på pannan. "Nej, inte så, mer liksom uttråkad!" sa hon och var precis på väg att knäppa av en bild till.
Men då fick hon ett sånt där hysteriskt skrattanfall som gör att jag blir lite orolig över att hon har körkort (är egentligen bara Maja, mamma och Pinky som får skrattanfall på det sättet och varje gång de gör det är jag tacksam att de inte sitter bakom ratten).
"Vad är det?" frågade jag och kunde inte riktigt göra annat än att skratta jag med. De är så smittsamma, de där skratten. "Du ser ju ut som att ditt ansikte är förlamat!" lyckades hon få fram medan hon liksom kippade efter andan. Bussiga klubben. Precis då knäppte kameran bilden (ovan). Sen gick det några minuter och så somnade hon.
Nu har Maja har provat att sova i alla tänkbara ställningar. Bakåtlutad med munnen öppen som en fågelholk. Framåtlutad mot bordet som om hon svimmat. Ihopkrupen till en liten boll med armstödet som en huvudkudde. Inget sätt ser särskilt bekvämt ut, men jag tror inte att det brukar göra det när jag sover heller.
Ska jag vara ärlig är det ganska skönt att hon sover. Då pratar hon i alla fall inte lika mycket. Hon var helt galet uppspelt när vi klev på tåget och pratade snabbt och ivrigt om allt som hänt på jobbet. Men det händer ju att hon pratar i sömnen. Jessica berättade att Maja till och med brukade börja prata några minuter innan hon vaknade. Så ivrig kan hon vara att berätta saker. Men nu är hon som sagt tyst.
Eller.. tyst och tyst. Hon snarkar, men pratar inte.
Pinsam distraktion
Jag tror att jag är som bäst när jag fokuserar hundra procent på någonting - oavsett vad det är. Det blir extra tydligt när jag inte är koncentrerad på det jag borde, då blir det lätt pinsamt.
Igår kom Oscar hem från Riksgränsen. Jag hängde på Renen och Nilish till Oscars schyssta etagelägenhet på Kungsholmen där vi skulle grilla. Jag hade redan ätit och erbjöd mig att komma med som sarkastiskt sällskap, men sen blev jag så avundsjuk på maten (grillad fläskfilé med klyftpotatis och chilibéarnaise) att jag inte kunde göra annat än att be om att få smaka.
"Va fint du lägger upp maten!" kommenterade Frida som hade anslutit sig lagom tills maten blev klar. Jag hade lagt upp mitt kött och potatis i en fin liten pyramid mitt på min stora vita tallrik och adderat såsen på ett lite smått artistiskt sätt. "Jag är ju van vid en viss standard" svarade jag drygt och tog en klunk av min öl.
En öl senare frågade jag Frida vad hon sysslar med när hon inte hänger uppe i Riksgränsen tillsammans med Oscar. Samtidigt som hon började svara tog jag ytterligare en klunk av min öl. Burken var snart slut och tanken att jag kanske skulle kunna balansera den på kanten for igenom mitt huvud.
Jag lyckades balansera upp ölburken som på bilden ovan, men det krävde så pass mycket fokus från min sida att jag helt förlorade förmågan att lyssna på det Frida berättade. Hela sekvensen tog förmodligen inte mer än tio eller kanske femton sekunder, men min timing, precis efter att jag ställt en personlig fråga som jag faktiskt var intresserad av svaret på, var så sjukt dålig. Frida avbröt sig och gav mig en blick som sa "Varför frågar du om du inte är intresserad av svaret?" och jag insåg hur oartig jag varit. Jag ville bara försvinna. Sjukt pinsamt.
Förutom min oförsvarliga brist på fokus var kvällen mycket trevlig. Jag och Nilish såg Kaminmannen del ett och två, Oscar förklarade på vilka olika sätt folk blir ägda av skidliftarna, jag och Frida turades om att härma Maria Montazami och idén att dra till Harry B James och önska Alexander Rybaks Fairytale utvecklades till ett koncept.
Igår kom Oscar hem från Riksgränsen. Jag hängde på Renen och Nilish till Oscars schyssta etagelägenhet på Kungsholmen där vi skulle grilla. Jag hade redan ätit och erbjöd mig att komma med som sarkastiskt sällskap, men sen blev jag så avundsjuk på maten (grillad fläskfilé med klyftpotatis och chilibéarnaise) att jag inte kunde göra annat än att be om att få smaka.
"Va fint du lägger upp maten!" kommenterade Frida som hade anslutit sig lagom tills maten blev klar. Jag hade lagt upp mitt kött och potatis i en fin liten pyramid mitt på min stora vita tallrik och adderat såsen på ett lite smått artistiskt sätt. "Jag är ju van vid en viss standard" svarade jag drygt och tog en klunk av min öl.
En öl senare frågade jag Frida vad hon sysslar med när hon inte hänger uppe i Riksgränsen tillsammans med Oscar. Samtidigt som hon började svara tog jag ytterligare en klunk av min öl. Burken var snart slut och tanken att jag kanske skulle kunna balansera den på kanten for igenom mitt huvud.
Jag lyckades balansera upp ölburken som på bilden ovan, men det krävde så pass mycket fokus från min sida att jag helt förlorade förmågan att lyssna på det Frida berättade. Hela sekvensen tog förmodligen inte mer än tio eller kanske femton sekunder, men min timing, precis efter att jag ställt en personlig fråga som jag faktiskt var intresserad av svaret på, var så sjukt dålig. Frida avbröt sig och gav mig en blick som sa "Varför frågar du om du inte är intresserad av svaret?" och jag insåg hur oartig jag varit. Jag ville bara försvinna. Sjukt pinsamt.
Förutom min oförsvarliga brist på fokus var kvällen mycket trevlig. Jag och Nilish såg Kaminmannen del ett och två, Oscar förklarade på vilka olika sätt folk blir ägda av skidliftarna, jag och Frida turades om att härma Maria Montazami och idén att dra till Harry B James och önska Alexander Rybaks Fairytale utvecklades till ett koncept.
Ute och sprang med grisen
Idag var jag ute och sprang lite med grisen. Hon heter egentligen Svea, men alla kallar henne för grisen, vet inte riktigt varför.
Jag tog lite bilder som jag tyckte blev rätt coola. Bedöm själva!
Det hände också en hel drös med andra spännande saker, men det spar jag tills imorgon då jag förhoppningsvis fått sova lite.
Jag tog lite bilder som jag tyckte blev rätt coola. Bedöm själva!
Det hände också en hel drös med andra spännande saker, men det spar jag tills imorgon då jag förhoppningsvis fått sova lite.
tisdag 8 juni 2010
Bara en lek
"Är du säker på att du vill?" frågade hon lite nervöst. Det här var vår chans att backa. "Ja" svarade jag "jag är säker." Hon suckade och log. "Okej, men du måste hämta."
Jag tassade upp ur sängen. Började rota igenom byxorna - ingenting. Jackan - inget. Väskan - helt tom. "Hittar du inte?" frågade hon från sängen. Då slog mig att allt det här - sängen, tjejen, jakten på kondomen - hade börjat som en lek.
Jag tror ingen av oss hade någon plan. Du vet hur folk brukar säga att "det ena ledde till det andra"? Jag tycker att det låter hur dumt som helst, men det var precis så det gick till. Jag menar, vi var båda väl medvetna om att ingenting fick hända. Att ingenting kunde hända. Det var omöjligt.
Vad skulle vi skylla på? Alkohol? Vi var båda spiknyktra, det hade ingenting med det att göra. Var det oundvikligt? Något vi behövde få ut ur systemet? Kanske. Eller så var det som det är med den Katolska kyrkan och självmord.
Tar du ditt liv har du ingen plats i himlen, men vad händer om du utsätter dig själv för livsfara? Att korsa motorvägen med ögonbindel, det kan knappast räknas som självmord, men risken att du stryker med är rätt jävla stor. Vi visste ju att ingenting fick hända, men så utsatte vi oss ändå för stora risker. Klart som fan att det är oundvikligt då. Vad hade vi förväntat oss egentligen?
Så det ena ledde till det andra, men det fanns hela tiden chans att backa. Chans att säga ifrån. Att sluta. Det gjorde vi inte. Ingen av oss. Så plötsligt kom vi till den stunden. Det fanns bara ett sätt att fortsätta, en anledning och hundra anledningar att sluta, att låta bli, att backa.
"Är du säker på att du vill?" frågade hon med lätt darrande röst. "Ja" svarade jag "jag är säker." Hon log. "Okej, men du måste hämta." Jag tassade upp ur sängen och fiskade upp en kondom ur väskan. Luften vibrerade av spänning. Det var ju bara en lek, hur kunde det bli sånt allvar?
Jag tassade upp ur sängen. Började rota igenom byxorna - ingenting. Jackan - inget. Väskan - helt tom. "Hittar du inte?" frågade hon från sängen. Då slog mig att allt det här - sängen, tjejen, jakten på kondomen - hade börjat som en lek.
Jag tror ingen av oss hade någon plan. Du vet hur folk brukar säga att "det ena ledde till det andra"? Jag tycker att det låter hur dumt som helst, men det var precis så det gick till. Jag menar, vi var båda väl medvetna om att ingenting fick hända. Att ingenting kunde hända. Det var omöjligt.
Vad skulle vi skylla på? Alkohol? Vi var båda spiknyktra, det hade ingenting med det att göra. Var det oundvikligt? Något vi behövde få ut ur systemet? Kanske. Eller så var det som det är med den Katolska kyrkan och självmord.
Tar du ditt liv har du ingen plats i himlen, men vad händer om du utsätter dig själv för livsfara? Att korsa motorvägen med ögonbindel, det kan knappast räknas som självmord, men risken att du stryker med är rätt jävla stor. Vi visste ju att ingenting fick hända, men så utsatte vi oss ändå för stora risker. Klart som fan att det är oundvikligt då. Vad hade vi förväntat oss egentligen?
Så det ena ledde till det andra, men det fanns hela tiden chans att backa. Chans att säga ifrån. Att sluta. Det gjorde vi inte. Ingen av oss. Så plötsligt kom vi till den stunden. Det fanns bara ett sätt att fortsätta, en anledning och hundra anledningar att sluta, att låta bli, att backa.
"Är du säker på att du vill?" frågade hon med lätt darrande röst. "Ja" svarade jag "jag är säker." Hon log. "Okej, men du måste hämta." Jag tassade upp ur sängen och fiskade upp en kondom ur väskan. Luften vibrerade av spänning. Det var ju bara en lek, hur kunde det bli sånt allvar?
måndag 7 juni 2010
Rätt i princip (R.I.P)
På högstadiet hade jag lätt för skolan, framför allt med matten. Det var sällan jag behövde skriva ner något på papper för att lyckas lösa uppgifterna och det resulterade i att jag sällan gjorde det.
Visst hände det att jag slarvade och gjorde dumma fel, men det spelade ingen roll för resultatet, jag fick nästan full pott på varje prov. Förr eller senare skulle jag dock stöta på uppgifter som krävde ett lite mer metodiskt tillvägagångssätt. Min matematiklärare Sam, en gammal farbror med stort skägg och pipa, gjorde sitt bästa för att jag skulle hinna lära mig innan den stunden kom.
Det var inte så att jag aldrig skrev ner mina uträkningar, visst krafsade jag ner lite tal här och där, speciellt om uppgifterna var lite längre. Hade Sam försökt hade han inte haft några problem att följa mina lösningar, men det gjorde han inte. Inte mina. Aldrig mina.
Om någon annan elev löste en uppgift korrekt, sånär som på något enkelt slarv eller räknefel, kunde de få nästan full poäng på uppgiften. Sam skrev "R.I.P" i kanten vid uppgiften, det stod för "rätt i princip", men nästan alla läste det som "Rest in Peace" och efter ett tag började Sam helt enkelt rita ett kors i kanten istället för att skriva "R.I.P".
På mina prov stod det varken "R.I.P" eller några kors. Jag fick noll poäng på uppgiften om jag slarvat (den mest pinsamma missen var när jag gjort hela uppgiften korrekt och fått x till något, men sen skrivit något annat i svaret, det sved rejält att få noll poäng på den uppgiften). Det var Sams sätt att visa att han förväntade sig mer av mig. Jag var bättre än mina slarvfel.
En dag förändrades allt. Vi hade prov och jag bestämde mig för att jag skulle skriva helt perfekt. Jag började med att istället för att definiera den okända som x definiera det som ett litet får.
Jag var noggrann med att definiera variabler, argumentera utförligt för varje steg i mina uträkningar, ha goda marginaler och göra allt så snyggt och prydligt som det bara gick. Plötsligt tog de papper jag blivit tilldelad slut. Jag var tvungen att gå fram till Sam som satt bakom sin kateder. Han tittade upp över sina glasögon och undrade vad jag gjorde framme hos honom. "Jag behöver fler papper" sa jag och Sam trillade nästan av stolen.
Jag gick tillbaka till min plats, ett stort och fånigt leende över hela ansiktet, och fortsatte skriva. Jag kom snabbt fram till varför det är bättre att anta att den okända är x och inte ett litet får. Får tar lång tid att rita, x går tokigt snabbt att skriva. Men jag bet ihop och fortsatte skriva ner lösningarna på uppgifterna, jag skulle allt visa Sam hur duktig jag kunde vara om jag verkligen försökte. Jag skulle göra honom stolt.
Totalt blev det fem sidor uträkningar, jämfört med de en och en halv eller möjligtvis två som jag brukade använda. Det var mäktigt att få lämna fram vad som kändes som en hel bunt med lösningar. Jag sträckte på mig lite extra och smet ut ur salen.
Jag fick tillbaka provet veckan därpå. Jag hade alla rätt, men min slutpoäng var 26 av 25. Jag tittade frågande på Sam. Han nickade och log. Jag förstod att jag gjort honom stolt och att den extra poängen var hans sätt att visa det. Det kändes stort. Riktigt stort.
Visst hände det att jag slarvade och gjorde dumma fel, men det spelade ingen roll för resultatet, jag fick nästan full pott på varje prov. Förr eller senare skulle jag dock stöta på uppgifter som krävde ett lite mer metodiskt tillvägagångssätt. Min matematiklärare Sam, en gammal farbror med stort skägg och pipa, gjorde sitt bästa för att jag skulle hinna lära mig innan den stunden kom.
Det var inte så att jag aldrig skrev ner mina uträkningar, visst krafsade jag ner lite tal här och där, speciellt om uppgifterna var lite längre. Hade Sam försökt hade han inte haft några problem att följa mina lösningar, men det gjorde han inte. Inte mina. Aldrig mina.
Om någon annan elev löste en uppgift korrekt, sånär som på något enkelt slarv eller räknefel, kunde de få nästan full poäng på uppgiften. Sam skrev "R.I.P" i kanten vid uppgiften, det stod för "rätt i princip", men nästan alla läste det som "Rest in Peace" och efter ett tag började Sam helt enkelt rita ett kors i kanten istället för att skriva "R.I.P".
På mina prov stod det varken "R.I.P" eller några kors. Jag fick noll poäng på uppgiften om jag slarvat (den mest pinsamma missen var när jag gjort hela uppgiften korrekt och fått x till något, men sen skrivit något annat i svaret, det sved rejält att få noll poäng på den uppgiften). Det var Sams sätt att visa att han förväntade sig mer av mig. Jag var bättre än mina slarvfel.
En dag förändrades allt. Vi hade prov och jag bestämde mig för att jag skulle skriva helt perfekt. Jag började med att istället för att definiera den okända som x definiera det som ett litet får.
Jag var noggrann med att definiera variabler, argumentera utförligt för varje steg i mina uträkningar, ha goda marginaler och göra allt så snyggt och prydligt som det bara gick. Plötsligt tog de papper jag blivit tilldelad slut. Jag var tvungen att gå fram till Sam som satt bakom sin kateder. Han tittade upp över sina glasögon och undrade vad jag gjorde framme hos honom. "Jag behöver fler papper" sa jag och Sam trillade nästan av stolen.
Jag gick tillbaka till min plats, ett stort och fånigt leende över hela ansiktet, och fortsatte skriva. Jag kom snabbt fram till varför det är bättre att anta att den okända är x och inte ett litet får. Får tar lång tid att rita, x går tokigt snabbt att skriva. Men jag bet ihop och fortsatte skriva ner lösningarna på uppgifterna, jag skulle allt visa Sam hur duktig jag kunde vara om jag verkligen försökte. Jag skulle göra honom stolt.
Totalt blev det fem sidor uträkningar, jämfört med de en och en halv eller möjligtvis två som jag brukade använda. Det var mäktigt att få lämna fram vad som kändes som en hel bunt med lösningar. Jag sträckte på mig lite extra och smet ut ur salen.
Jag fick tillbaka provet veckan därpå. Jag hade alla rätt, men min slutpoäng var 26 av 25. Jag tittade frågande på Sam. Han nickade och log. Jag förstod att jag gjort honom stolt och att den extra poängen var hans sätt att visa det. Det kändes stort. Riktigt stort.
Men du har fönster?
"Finns det några gardiner?" var det första jag frågade när jag fick se lägenheten. Egentligen ville jag fråga om det helt enkelt gick att täcka för fönstret, men det var inte rätt läge att visa mina prioriteringar.
Maja är tillbaka i Sverige. Igår lagade vi mat till farmor tillsammans med Majas pojkvän. I affären hittade sålde de Cheddar som innehöll ca 500g per kg. Det tyckte vi var schysst så vi var bara tvungna att köpa!
Det blev en tomatsoppa (recept nedan), filtrerad genom både durkslag och sil, med varma mackor till middag.
Oregano en given krydda på varma mackor. Först var vi lite oroliga att det inte skulle finnas någon oregano, eftersom vi glömt köpa med oss det, men sen hittade vi en burk i farmors kryddskåp. Hon verkar inte ha så hög oreganokonsumtion, burken jag hittade hade nämligen ett bäst föredatum satt till Januari 1982 och bladen hade liksom svartnat lite, men de smakade helt okej ändå.
Durkslaget vi använde för att sila soppan var rosa och farmor påminde mig om att jag gett den till henne i present när jag var tre. "När jag skakade paketet lät det som att det var fyllt med söndriga pepparkakor" mindes farmor.
Jag berättade för Maja var jag bor. "Men du har fönster?" var hennes första fråga. "Ja, jag har fönster" sa jag och log "klart jag har fönster!".
Det är inte så illa som det låter. Vi har det rätt bra, jag och min blomma. Blommorna jag lämnade hos Emelie verkar inte lika glada. När jag var på besök i helgen såg blommorna riktigt hängiga ut, stackarna, så de fick bada ordentligt.
Jag ser växterna på ett annat sätt nu och den lilla uppmärksamhet jag ägnar dem gör att jag lägger märke till om de behöver vatten eller kärlek, och då trivs de mycket bättre. Det är märkligt hur lite uppmärksamhet växterna behöver för att må bra och hur dåligt de mår om de inte får någon uppmärksamhet alls. Det kanske är likadant med människor?
Recept på tomatsoppa
Klyv ordentligt med tomater, lägg de med den skurna sidorna upp i en ungssäker form. Kör på 250 grader tills de är genomkokta, därefter på grill tills de fått lite färg. Lägg i en kastrull tillsammans med vatten, gul lök, purjo, morot, kålrot och kycklingfond. Låt puttra tills rotfrukterna är genommjuka. Tillsätt tomatpuré och grädde. Salta och peppra efter smak. Sila bort alla grönsaker.
Servera med stolthet och varma mackor.
Maja är tillbaka i Sverige. Igår lagade vi mat till farmor tillsammans med Majas pojkvän. I affären hittade sålde de Cheddar som innehöll ca 500g per kg. Det tyckte vi var schysst så vi var bara tvungna att köpa!
Det blev en tomatsoppa (recept nedan), filtrerad genom både durkslag och sil, med varma mackor till middag.
Oregano en given krydda på varma mackor. Först var vi lite oroliga att det inte skulle finnas någon oregano, eftersom vi glömt köpa med oss det, men sen hittade vi en burk i farmors kryddskåp. Hon verkar inte ha så hög oreganokonsumtion, burken jag hittade hade nämligen ett bäst föredatum satt till Januari 1982 och bladen hade liksom svartnat lite, men de smakade helt okej ändå.
Durkslaget vi använde för att sila soppan var rosa och farmor påminde mig om att jag gett den till henne i present när jag var tre. "När jag skakade paketet lät det som att det var fyllt med söndriga pepparkakor" mindes farmor.
Jag berättade för Maja var jag bor. "Men du har fönster?" var hennes första fråga. "Ja, jag har fönster" sa jag och log "klart jag har fönster!".
Det är inte så illa som det låter. Vi har det rätt bra, jag och min blomma. Blommorna jag lämnade hos Emelie verkar inte lika glada. När jag var på besök i helgen såg blommorna riktigt hängiga ut, stackarna, så de fick bada ordentligt.
Jag ser växterna på ett annat sätt nu och den lilla uppmärksamhet jag ägnar dem gör att jag lägger märke till om de behöver vatten eller kärlek, och då trivs de mycket bättre. Det är märkligt hur lite uppmärksamhet växterna behöver för att må bra och hur dåligt de mår om de inte får någon uppmärksamhet alls. Det kanske är likadant med människor?
Recept på tomatsoppa
Klyv ordentligt med tomater, lägg de med den skurna sidorna upp i en ungssäker form. Kör på 250 grader tills de är genomkokta, därefter på grill tills de fått lite färg. Lägg i en kastrull tillsammans med vatten, gul lök, purjo, morot, kålrot och kycklingfond. Låt puttra tills rotfrukterna är genommjuka. Tillsätt tomatpuré och grädde. Salta och peppra efter smak. Sila bort alla grönsaker.
Servera med stolthet och varma mackor.
fredag 4 juni 2010
Captcha Fail
Åh, jag tyckte iaf att det var roligt. Men så har jag väldans fredag på jobbet idag.
"Kan jag få lägga min under din?" - Självklart!
"Kan jag få smaka på din korv?" - Javisst!
En sån dag helt enkelt. Var förresten mycket trevligt på lunchen idag. Vi satte upp en grill och grillade sånna här vahetere, eh vahetere... och det var supergott!
Igår skjutsade jag några kollegor, vi passerade en kvinna och jag kommenterade att hon såg ut att frysa. "Hade hon styva bröst?" frågade Marie, "Nej" svarade jag "hon stod och gjorde en åkarbrasa".
Så idag satt jag mellan Marie och Ajla. Solen gick i moln och jag började frysa så jag gjorde en liten åkarbrasa. Jag vände mig mot Marie och sa "Jag fryser" och fortsatte "och det gör Ajla också".
Marie såg först lite förvånad ut, sen trillade polletten ner och hennes blick flyttades kvickt från mig till Ajlas bröst. Ajla såg också förvånad ut och undrade varför Marie stirrade på hennes bröst. "Flashbackhumor" svarade jag.
torsdag 3 juni 2010
Jag har hittat min cykel på Google Maps
Min cykel som jag tog hem igår har de senaste två månaderna stått vid Slussen. Det är en ganska bra plats att ställa cykeln på, av flera anledningar.
Kolla på kartan STÖRRE så du kan se min cykel ordentligt
- Det är hyfsat centralt.
- Sjöutsikt
- Nära till The Liffey (så jag har kunnat titta till cykeln en gång i veckan och se till så att den mår bra)
- Mycket folk som rör sig i närheten (vilket jag antar minskar risken för att cykeln blir snodd)
- Ett bra ställe om man vill se hur stöldbegärlig ens cykel är. Min cykel är uppenbarligen inte så het på andrahandsmarknaden, eftersom den står kvar.
- Den täcks snabbt av smuts och damm, vilket jag hoppas skyddar färgen under från väder och vind.
Kolla på kartan STÖRRE så du kan se min cykel ordentligt
onsdag 2 juni 2010
Lagad cykel, skadat ben
Lars hjälpte mig byta slang på cykeln idag. Det var lite pilligt, men jag fick vara med på ett hörn och han visade flera av sina cykelfixartrick.
Till exempel går det att kroka av bromsen så man slipper skruva. Ett trick som sparade flera minuter. Och när den nya slangen ska pillas tillbaka så är det viktigt att den inte korvar sig, men om du pumpar i lite luft blir det mycket enklare. Lars är full av nyttig information.
Som tack för hjälpen, och maten, som var mycket god, passade jag på att lämna mitt cykellås i Lars källare, vilket gjorde att jag inte kunde handla på vägen hem.
Och på tal om vägen hem. På vägen hem mötte jag en billist som skulle svänga vänster och inte såg sig för, vilket gjorde att jag var tvungen att tvärnita. Eftersom det var första gången jag cyklade på flera månader hade jag inte full koll på bromsarna utan verkligen tvärnitade. Så pass mycket att jag fick tyngdpunkten för långt fram och nästan for över styret.
Jag är ju inte den som är den, och jag var ju tvungen att ta emot mig på något sätt. Det vore rätt fegt att landa på marken direkt på fötterna. Nej, jag är tuffare än så. Jag valde helt enkelt att dämpa fallet mot ramen, med skrevet. Det gjorde rätt ont och det sved ordentligt när jag cyklade hem.
Väl hemma drog jag ner byxorna och upptäckte att det gått hål på mig men inte på mina jeans. Blodet rann ner längs benet och jag drog en suck av lättnad, ty hade jag skadat mig bara några centimeter högre hade jag klagat i en högre oktav.
Till exempel går det att kroka av bromsen så man slipper skruva. Ett trick som sparade flera minuter. Och när den nya slangen ska pillas tillbaka så är det viktigt att den inte korvar sig, men om du pumpar i lite luft blir det mycket enklare. Lars är full av nyttig information.
Som tack för hjälpen, och maten, som var mycket god, passade jag på att lämna mitt cykellås i Lars källare, vilket gjorde att jag inte kunde handla på vägen hem.
Och på tal om vägen hem. På vägen hem mötte jag en billist som skulle svänga vänster och inte såg sig för, vilket gjorde att jag var tvungen att tvärnita. Eftersom det var första gången jag cyklade på flera månader hade jag inte full koll på bromsarna utan verkligen tvärnitade. Så pass mycket att jag fick tyngdpunkten för långt fram och nästan for över styret.
Jag är ju inte den som är den, och jag var ju tvungen att ta emot mig på något sätt. Det vore rätt fegt att landa på marken direkt på fötterna. Nej, jag är tuffare än så. Jag valde helt enkelt att dämpa fallet mot ramen, med skrevet. Det gjorde rätt ont och det sved ordentligt när jag cyklade hem.
Väl hemma drog jag ner byxorna och upptäckte att det gått hål på mig men inte på mina jeans. Blodet rann ner längs benet och jag drog en suck av lättnad, ty hade jag skadat mig bara några centimeter högre hade jag klagat i en högre oktav.
tisdag 1 juni 2010
Och så var vi två igen
Jag hämtade min säng hos Emelie idag. Hon hade klippt sig. Det såg riktigt coolt ut. Frisören hade tydligen föreslagit färgning. Jag tror att Emelie skulle passat i det också.
Sänghämtningen kändes lite märklig. Sådär ordentligt definitiv på något vis; en tydlig kontrast mot hur jag kände mig resten av dagen.
Jag vaknade efter för lite sömn och lyckades aldrig riktigt komma ikapp. Jag var hela tiden ett steg efter.
Plötsligt satt jag i en bil med släp på väg att hämta en garderob vi köpt på blocket, sen var jag på väg till Anton för att hämta mina kläder, datorn och min blomma. Allt gick så fort. Innan jag riktigt förstod vad som hade hänt stod jag där och ringde på dörren till min gamla lägenhet. Och jag visste inte riktigt varför. Eller jo, visst gjorde jag det.
Vi pratade inte så mycket med varandra, jag och Emelie, mest artigheter egentligen. Jag fick hjälp att bära sängen, hiva upp den på släpet och sen, sen kom verkligheten ikapp antar jag. Allt gick från overkligt till sådär definitivt och på riktigt så det var svårt att ignorera frågan som alla har ställt mest hela tiden de senaste dagarna: Hur känns det egentligen? Jag har svarat alla likadant. Jag vet inte hur det känns. Jag har inte vågat känna efter ordentligt.
Med sängen på släpet gick det inte att värja sig längre. Emelies ögon var stora och glansiga. Jag kramade om henne och öppnade dörren till frågan, frågan om hur det känns egentligen, lite på glänt, så lite så jag bara nästan kunde skönja vad som fanns på andra sidan. Det var ljust och jag hörde bekanta röster som jag inte riktigt kunde placera. Jag stängde snabbt dörren igen. Det fick räcka för idag.
Jag kramade om Emelie lite extra, vände mig om, snubblade till över rabattkanten och flydde in i bilen. Inte världens mest graciösa sorti, men så är det kanske typiskt mig. Oavsett så gav det mig ett skratt och ett leende från Emelie, må hända ett tårögt och lite sorgset leende, men ändock ett leende. Av någon anledning gjorde det att allt kändes lite bättre på något vis.
Sänghämtningen kändes lite märklig. Sådär ordentligt definitiv på något vis; en tydlig kontrast mot hur jag kände mig resten av dagen.
Jag vaknade efter för lite sömn och lyckades aldrig riktigt komma ikapp. Jag var hela tiden ett steg efter.
Plötsligt satt jag i en bil med släp på väg att hämta en garderob vi köpt på blocket, sen var jag på väg till Anton för att hämta mina kläder, datorn och min blomma. Allt gick så fort. Innan jag riktigt förstod vad som hade hänt stod jag där och ringde på dörren till min gamla lägenhet. Och jag visste inte riktigt varför. Eller jo, visst gjorde jag det.
Vi pratade inte så mycket med varandra, jag och Emelie, mest artigheter egentligen. Jag fick hjälp att bära sängen, hiva upp den på släpet och sen, sen kom verkligheten ikapp antar jag. Allt gick från overkligt till sådär definitivt och på riktigt så det var svårt att ignorera frågan som alla har ställt mest hela tiden de senaste dagarna: Hur känns det egentligen? Jag har svarat alla likadant. Jag vet inte hur det känns. Jag har inte vågat känna efter ordentligt.
Med sängen på släpet gick det inte att värja sig längre. Emelies ögon var stora och glansiga. Jag kramade om henne och öppnade dörren till frågan, frågan om hur det känns egentligen, lite på glänt, så lite så jag bara nästan kunde skönja vad som fanns på andra sidan. Det var ljust och jag hörde bekanta röster som jag inte riktigt kunde placera. Jag stängde snabbt dörren igen. Det fick räcka för idag.
Jag kramade om Emelie lite extra, vände mig om, snubblade till över rabattkanten och flydde in i bilen. Inte världens mest graciösa sorti, men så är det kanske typiskt mig. Oavsett så gav det mig ett skratt och ett leende från Emelie, må hända ett tårögt och lite sorgset leende, men ändock ett leende. Av någon anledning gjorde det att allt kändes lite bättre på något vis.
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)
