[Lycka] En nörd i naturen

Gårdagen var fantastiskt och magisk.

Jag vaknade glad men med ett löjligt sömnunderskott och träningsvärk i baksidan av låren vilket resulterade i att jag haltade omkring som en zombie som bajsat på sig nästan hela dagen.

Jag såg ut som en av dessa, fast utan blod runt munnen.

När jag lyckats halta mig hem från jobbet låg en avi från posten på hallgolvet. Mitt bredbandsmodem hade anlänt! Jag skuttade lite och insåg att träningsvärken bara kändes när jag försökte gå normalt. Jag rusade upp för trappen till S:t Eriksplan och genom Vasaparken mot post-utlämningsstället.

Det var en euforisk känsla. Kroppen fylldes av mer och mer energi och jag funderade på hur jag skulle berätta för världen hur lycklig jag var. Tänk att äntligen få slippa använda mobilen som modem. Att inte behöva bry mig om datatrafikkvoter, batteritid eller hur bra täckning jag har i min lägenhet.

Best. Day. Ever.

Inne på ICA uppstod det en kamp när jag klev in. Jag var några steg före en kvinna som också skulle hämta ut ett paket. Vi fick hjälp parallellt av två unga tjejer som ryckte åt sig avierna och rusade ut i lagret. Kvinnans tjej kom triumferande ut före min med ett modem under armen. "Haha, jag vann!" sa hon till sin kompis som då smet förbi, scannade in mitt modem och räckte det till mig. "Haha, jag vann!" sa jag och rusade ut ur butiken.

Vid det här laget hade jag glömt bort både min extrema trötthet och träningsvärk. Jag hade sett fram emot riktigt internet sen jag flyttade in i lägenheten. Jag borde gått direkt hem och bara nördat ner mig. Men det gjorde jag inte. På vägen hem insåg jag att det fanns något som var viktigare. Som jag ville mer. Mycket mer.

Jag kom hem, duschade, bytte kläder och gick ut för att titta på kaninerna vid Karlbergs slott. Ett tag var jag orolig att jag skulle få sällskap av någon helt täckt av bin (som Lv Kongjiang från Kina som på bilden nedan ses täckt av 25 kilo bin) men min oro visade sig vara obefogad.

Jag fick inte sällskap av någon täckt av bin.

Kaninerna var små och gulliga. Jag ville bara plocka upp den, krama om dem, ta hand om dem. Om de vore människor hade de säkert pratat någon supercharmig dialekt som jag hade fallit för direkt. Nu knaprade de mest på lite växter de hittade på marken.

Jag tog mig igenom ett hål någon klippt i ett stängsel för att kunna komma nära. Det var en overklig känsla. Lite farligt, mycket spännande. Men kaninerna var nästan räddare än de var söta och jag blev orolig att jag skulle råka skrämma ut dem på vägen om jag gick för nära.

Jag gick till hinderbanan där en tjej kämpade sig igenom hindren. Hon horsebickade sig över några och fuskade sig igenom några andra och såg ut att ha riktigt roligt. Jag var övertygad om att hon hade kunnat ta sig igenom hela hinderbanan med rätt inställning så jag gjorde mitt bästa för att peppa henne.

På väg tillbaka från hinderbanan mötte jag två rådjur på stigen bakom slottet. Jag tror inte att jag har varit med om något liknande sen i januari eller om det var februari. Jag stod alldeles blixtstilla och bara stirrade. De stirrade tillbaka. Så vackra, så sköra. Jag fick en känsla av att det här var en sånt där ögonblick som jag inte kommer att få uppleva igen. Så jag gjorde mitt bästa för att inte skrämma dem och önskade att stunden inte skulle ta slut.

Efter en stund klev vandrade rådjuren in i skogen och jag horsebickade mig hemåt. Jag strövade lite utan mål ett tag, satte mig på Atlasmuren och funderade över livet och traskade sen hem till mitt bredbandsmodem.

Kvällen blev inte alls som jag hade föreställt mig. Den blev bättre. Mycket bättre.