[Fredagsfilosofi] Uppför och utför!

Ett av livets stora ironier är att vi är rädda för förändringar men lever i en ständigt föränderlig värld. Jag tror att det är därför vi känner oss så fasligt vilsna ibland.

I öppningsscenen av American Beauty står Lester Burhnam och onanerar i duschen. "Look at me, jerking off in the shower..." säger han. "This will be the high point of my day; it's all downhill from here."

Han har nått dagens högsta punkt och vad som än händer kommer det att gå utför. Det kommer att bli sämre. Det här kan vi lära oss av:

Nedförsbacke = dåligt.

Sen har vi Nietzsche som liknar livet med ett berg som vi måste bestiga. Han är känd för att ha sagt att det som inte dödar oss gör oss starkare. Han hatade fysiskt arbete. Berg och uppförsbackar var uppenbarligen saker som kunde ha ihjäl oss vilken stund som helst, eller, kort och gott:

Uppförsbacke = dåligt.

När det går utför är det dåligt, men när det är uppför är det också dåligt. Det enda vinnande draget är att inte röra sig. Det här är kanske ett exempel på vår rädsla för förändringar? Helst vill vi nog att det ska vara precis som det alltid ha varit, både upp- och nedförsbackar skrämmer oss.

Men de flesta vill, om man frågar dem, ha det lite bättre. Lite förändring vore nog rätt trevligt. Några extra semesterdagar, lite finare väder, mer bearnaisesås till steken. Vi vill ha den där lite grönare gräsmattan, men helst utan att något förändras egentligen. Status Quo — fast bättre.

Aldrig nedförsbacke. Aldrig uppförsbacke. Bara samma. Hela tiden. Fast gärna lite bättre. Är det för mycket begärt?