[Fredagsfilosofi] Uppför och utför!

Ett av livets stora ironier är att vi är rädda för förändringar men lever i en ständigt föränderlig värld. Jag tror att det är därför vi känner oss så fasligt vilsna ibland.

I öppningsscenen av American Beauty står Lester Burhnam och onanerar i duschen. "Look at me, jerking off in the shower..." säger han. "This will be the high point of my day; it's all downhill from here."

Han har nått dagens högsta punkt och vad som än händer kommer det att gå utför. Det kommer att bli sämre. Det här kan vi lära oss av:

Nedförsbacke = dåligt.

Sen har vi Nietzsche som liknar livet med ett berg som vi måste bestiga. Han är känd för att ha sagt att det som inte dödar oss gör oss starkare. Han hatade fysiskt arbete. Berg och uppförsbackar var uppenbarligen saker som kunde ha ihjäl oss vilken stund som helst, eller, kort och gott:

Uppförsbacke = dåligt.

När det går utför är det dåligt, men när det är uppför är det också dåligt. Det enda vinnande draget är att inte röra sig. Det här är kanske ett exempel på vår rädsla för förändringar? Helst vill vi nog att det ska vara precis som det alltid ha varit, både upp- och nedförsbackar skrämmer oss.

Men de flesta vill, om man frågar dem, ha det lite bättre. Lite förändring vore nog rätt trevligt. Några extra semesterdagar, lite finare väder, mer bearnaisesås till steken. Vi vill ha den där lite grönare gräsmattan, men helst utan att något förändras egentligen. Status Quo — fast bättre.

Aldrig nedförsbacke. Aldrig uppförsbacke. Bara samma. Hela tiden. Fast gärna lite bättre. Är det för mycket begärt?

[Livsåskådning] Min gräsmatta

"Man mår inte bättre än sin gräsmatta." Det låter som något pappa Rudolf skulle kunna ha sagt eller som en devis min pappa följer. Helt ärligt hittade jag på det själv precis nu.

Ok, så det är lite töntigt att citera sig själv. Men jag tror det ligger något i det. Varför var pappa annars så noggrann med att se till att vår gräsmatta i Slimminge var välklippt? Varför gick han med lie för att slå ner den höga växtligheten i vår fruktträdgård, varför kämpade han så med den där gräsklipparen?

Nej, det ligger nog något i det där med att man inte kan må bättre än sin gräsmatta. Och det var därför jag blev förskräckt när någon hade stulit gräsmattan utanför min lägenhet häromveckan. En sån fräckhet!

 
Någon stal gräsmattan utanför min lägenhet — jag kände mig krossad.

Jag fylldes av en tomhet. En uppgivenhet. Vem stjäl en gräsmatta?! Det blev inte bättre av att våra grannar hade en jättefin lite plätt där gräset bokstavligen var grönare.

Men så ryckte jag upp mig. Jag bestämde mig för att gilla läget. Jag hittade hinderbanan som gav mig mål och mening. Jag skaffade gymkort och skapade rutiner. Jag fixade bredband och återfick kontakt med gamla vänner. Allt kändes bra.

Och plötsligt kom gräsmattan tillbaka. Inte som vilken gräsmatta som helst, nej, den är tjockare och grönare än någon gräsmatta jag någonsin sett.

Så här ser gräsmattan ut nu — gissa hur bra jag mår?

Härom natten vinglade tre glada hem från någon fest i området. De var på väg upp mot Sibyllakiosken på S:t Eriksplan men stannade vid gräsmattan.

— Vilken snygg gräsmatta, sa den ene till de andra som fortsatte att vingla mot trappen.
— Nej, alltså, kolla. Jag har aldrig sett en så fin gräsmatta, fortsatte han. Kompisarna vände sig om och tittade på gräsmattan.
— Du har rätt, sa en av dem, du har fan rätt, den ser nästan overkligt bra ut.

Vi har en snubbe i 30-årsåldern som har hand om vattenspridaren. Han har alltid pressade byxor och skjorta med några uppknäppta knappar när han fixar med den. Och så röker han gigantiska cigarrer. Han ser inte ut som någon trädgårdsmästare, men han har förstått nyckeln till lycka.

Jag är inte säker på om det är gräsmattan som gör oss lyckliga eller om gräsmattan mår bra när vi är lyckliga. Egentligen spelar det ingen roll. Min gräsmatta är grön och även om det inte alls är min förtjänst så känns det riktigt bra.

[Leva i nuet] I morgon ska jag träna!

I morgon ska jag träna. Det ser jag fram emot.

Jag såg ett YoutTube-klipp som pratade om vårt förhållande till tid. Det nämndes bland annat att personer som bor närmare ekvatorn, och därför inte upplever årstider, lever mer i nuet. Vi som lever närmare polerna, där klimatet är cykliskt, är bättre på att planera.

Jag är inte så bra på att leva i nuet. Speciellt inte när jag har mycket att göra. Då känns det som att min hjärna vill ligga ett steg före. Så jag tänker på att träna när jag kramas och på att äta choklad när jag tränar. Det är inte bra.

Mamma har förklarat hur man kramas. Jag har sagt att man måste vara som en högländare. En annan synvinkel skulle kunna vara att vara där i stunden, att koncentrera sig till hundra procent på det som händer här och nu och bara vara närvarande.

Världens bästa Maja har illustrerat känslan av att inte riktigt leva i nuet.

Det är när jag bara finns i nuet som chokladen smakar som godast. Det är då jag är starkare och kan mer än jag själv hade kunnat tro. Och det är då den där kramen verkligen känns. På riktigt.

Så även om jag ser fram emot morgondagen, med både träning och överraskningar, så inser jag att var sak har sin tid. Jag inser att i morgon kommer först i morgon, att nu är nu och att det betyder att jag bara behöver koncentrera mig på en sak. Att leva i nuet och sova gott.

[Lycka] En nörd i naturen

Gårdagen var fantastiskt och magisk.

Jag vaknade glad men med ett löjligt sömnunderskott och träningsvärk i baksidan av låren vilket resulterade i att jag haltade omkring som en zombie som bajsat på sig nästan hela dagen.

Jag såg ut som en av dessa, fast utan blod runt munnen.

När jag lyckats halta mig hem från jobbet låg en avi från posten på hallgolvet. Mitt bredbandsmodem hade anlänt! Jag skuttade lite och insåg att träningsvärken bara kändes när jag försökte gå normalt. Jag rusade upp för trappen till S:t Eriksplan och genom Vasaparken mot post-utlämningsstället.

Det var en euforisk känsla. Kroppen fylldes av mer och mer energi och jag funderade på hur jag skulle berätta för världen hur lycklig jag var. Tänk att äntligen få slippa använda mobilen som modem. Att inte behöva bry mig om datatrafikkvoter, batteritid eller hur bra täckning jag har i min lägenhet.

Best. Day. Ever.

Inne på ICA uppstod det en kamp när jag klev in. Jag var några steg före en kvinna som också skulle hämta ut ett paket. Vi fick hjälp parallellt av två unga tjejer som ryckte åt sig avierna och rusade ut i lagret. Kvinnans tjej kom triumferande ut före min med ett modem under armen. "Haha, jag vann!" sa hon till sin kompis som då smet förbi, scannade in mitt modem och räckte det till mig. "Haha, jag vann!" sa jag och rusade ut ur butiken.

Vid det här laget hade jag glömt bort både min extrema trötthet och träningsvärk. Jag hade sett fram emot riktigt internet sen jag flyttade in i lägenheten. Jag borde gått direkt hem och bara nördat ner mig. Men det gjorde jag inte. På vägen hem insåg jag att det fanns något som var viktigare. Som jag ville mer. Mycket mer.

Jag kom hem, duschade, bytte kläder och gick ut för att titta på kaninerna vid Karlbergs slott. Ett tag var jag orolig att jag skulle få sällskap av någon helt täckt av bin (som Lv Kongjiang från Kina som på bilden nedan ses täckt av 25 kilo bin) men min oro visade sig vara obefogad.

Jag fick inte sällskap av någon täckt av bin.

Kaninerna var små och gulliga. Jag ville bara plocka upp den, krama om dem, ta hand om dem. Om de vore människor hade de säkert pratat någon supercharmig dialekt som jag hade fallit för direkt. Nu knaprade de mest på lite växter de hittade på marken.

Jag tog mig igenom ett hål någon klippt i ett stängsel för att kunna komma nära. Det var en overklig känsla. Lite farligt, mycket spännande. Men kaninerna var nästan räddare än de var söta och jag blev orolig att jag skulle råka skrämma ut dem på vägen om jag gick för nära.

Jag gick till hinderbanan där en tjej kämpade sig igenom hindren. Hon horsebickade sig över några och fuskade sig igenom några andra och såg ut att ha riktigt roligt. Jag var övertygad om att hon hade kunnat ta sig igenom hela hinderbanan med rätt inställning så jag gjorde mitt bästa för att peppa henne.

På väg tillbaka från hinderbanan mötte jag två rådjur på stigen bakom slottet. Jag tror inte att jag har varit med om något liknande sen i januari eller om det var februari. Jag stod alldeles blixtstilla och bara stirrade. De stirrade tillbaka. Så vackra, så sköra. Jag fick en känsla av att det här var en sånt där ögonblick som jag inte kommer att få uppleva igen. Så jag gjorde mitt bästa för att inte skrämma dem och önskade att stunden inte skulle ta slut.

Efter en stund klev vandrade rådjuren in i skogen och jag horsebickade mig hemåt. Jag strövade lite utan mål ett tag, satte mig på Atlasmuren och funderade över livet och traskade sen hem till mitt bredbandsmodem.

Kvällen blev inte alls som jag hade föreställt mig. Den blev bättre. Mycket bättre.

En perfekt dag?

Idag hade jag årets bästa dag. Det kan jag skriva helt utan att tveka. Faktum är att jag har svårt att minnas senaste gången jag upplevde en så här bra dag. Men Albert, vad var det som gjorde just den här dagen till en i det närmaste perfekt dag undrar ni säkert. Jo, det ska jag berätta.

Det var inte hur jag blev väckt i morse(s), även om det var mycket trevligt har jag blivit väckt på bättre sätt. Men det var precis vad jag behövde. Efter några nätter med lite sömn stängde jag av väckarklockan när den försökte väcka mig och slumrade in igen. Utsträckt under mitt mjuka duntäcke var allt hur mysigt som helst.

Istället för att bli väckt abrupt av en aggressiv väckarklocka vaknade jag av att Pinky satte sig försiktigt på sängkanten, la en hand på min axel och försiktigt viskade att jag borde kliva upp. Som två låtar som tonas in i varandra blev jag försiktigt lockad till verkligheten på ett sätt som gjorde att jag inte kunde avgöra när jag slutade sova och hur jag vaknat. Det kändes bra, men inte tillräckligt bra för att göra hela dagen bra.

När jag tänker tillbaka på dagen så är det svårt att förklara varför dagen känts så bra.

Jag har inte gjort något speciellt. Det har inte hänt något utöver det vanliga. Jag har inte vunnit på lotto. Jag har inte träffat någon som jag tror kommer att förändra mitt liv. Jag har inte åstadkommit något utöver det vanliga. Inget jag eller någon annan har gjort under dagen har överraskat mig eller gjort mig förvånad.

Trots detta kan jag inte minnas när jag hade en så här bra dag senast. Jag tror att det beror på att allt jag har gjort idag har varit lite bättre än de brukar.

Jag vaknade lite bättre än jag brukar. Jag hade lite roligare resa till jobbet. Frukosten var lite godare än den brukar vara. Kollegorna på lite bättre humör. Jag fick lite mer bekräftelse. Jag lyckades formulera om några fler meningar och rätta till några fler stavfel än jag brukar. Jag blev lite mättare på lunchen. Lite gladare av sällskapet. Ja, ni fattar nog.

Jag tror också att det beror på att jag fått lagom mycket positiv feedback, vare sig det gällt hur jag vaknat, hur frukosten smakat, hur någon log mot mig eller något annat, lagomt ofta.

När något bra händer mig blir jag glad. Den glädjen är starkast i början för att sedan svalna lite. Om något nytt positivt händer innan glädjen från första tillfället lagt sig så förstärks min glädje och så byggs det på på det sättet. Idag var jag fångad i en positiv återkopplingsslinga. Alla de små sakerna som utgör en vanlig dag, för det var en helt vanlig dag, bara fungerade och byggde på varandra.

För en utomstående måste idag ha sett ut som vilken annan torsdag som helst, men så var det inte. För mig var det årets bästa dag. Det faktum att jag inte kan förklara det med någon enskild händelse gör det hela ännu bättre.

Det betyder att jag inte behöver någon ursäkt för att ha en bra dag. Det behöver inte vara fest, eller världens mest romantiska dejt, eller något annat helt fantastiskt. Med rätt inställning och lite tur kan en vanlig torsdag bli årets bästa dag. Det gör mig glad. Det ger mig hopp. Men så har jag ju en sån dag.

Hennes sköna läppar

Jag vet inte hur länge jag försvann. Det kan ha varit någon sekund, kanske flera minuter. Världen slukades. Alla människor, kylan, bakgrundssorlet, allt var bara bortblåst. Jag kände ingen stress, ingen oro. Inget tyngde mig. Det var underbart.

Det var som om världen slitits i stycken och jag hamnat mitt i revan. Det fanns ingen tid. Inget rum. Allt jag såg var hur hon pratade. Hennes stora mörka ögon var sökande, som om hon letade efter orden och försökte organisera sina tankar samtidigt som hon förklarade.

Min blick vandrade försiktigt nedåt. Jag kände mig som en upptäcktsresande på väg för att finna nya kontinenter. Varje ansiktsdrag var en ny upplevelse, varje detalj skulle kartläggas.

Hennes läppar rörde sig långsamt när de formade orden. De gick ihop för att bilda ett m, trycktes ihop och sviktade perfekt mot varandra. Jag har aldrig sett så mjuka läppar tidigare. När hon öppnade munnen igen klibbade läpparna ihop ett ögonblick, precis som läpparna gör när man avslutar en kyss.

Jag visste att det enda jag kunde göra för att bryta förtrollningen var att sluta titta, men jag ville inte. Jag bet mig i läppen för att hindra min kropp från att agera på egen hand och fortsatte betrakta henne.

Jag ville röra hennes läppar. Få känna hur de kändes. Hade jag kunnat hade jag sträckt ut handen för att bara få nudda, för att få uppleva. Jag bet ihop igen, ännu hårdare den här gången. Hennes läppar såg så mjuka ut, så fantastiska. Jag tror inte på någon högre mening med livet, men jag insåg att det finns en högre mening med kyssar och jag betraktade dem i den stunden.

Fjärilar började göra piruetter i magen, jag kunde känna hjärtat bulta i mitt bröst, jag fylldes av glädje och värme. Jag gjorde mitt bästa för att sitta still. Jag bet ännu hårdare i läppen. Fick inte förlora kontrollen.

Till slut var det bara för mycket. Jag satt och flinade med hela kroppen och gjorde mitt bästa för att bita ihop, men jag kunde inte hålla emot längre. Jag slog ner blicken.

Revan slöts och världen blev hel igen med ett brak. Jag var tillbaka i verkligheten. Tillbaka med alla människor, i kylan, i vimlet, med bakgrundssorlet. Jag kände stress och oro men också värme. En liten eld brann fortfarande i mitt bröst.

En liten eld med hopp om livet. En liten eld som lyser upp i vintermörkret. Som värmer i vinterkylan. Om jag lägger handen på mitt bröst så kan jag fortfarande känna den, den där elden. Jag gillar den. Jag gillar den verkligen, så mycket att jag till och med gett den ett namn. Jag kallar den Lycka.