Idag fick jag ett kort

Det är inte varje dag jag får personliga kort skickade till mig på jobbet. Jag kan inte minnas när det hände senast.

 

Det är något speciellt med att någon tagit sig tid att leta upp ett glatt kort, skrivit några rader, hittat ett kuvert, letat upp en adress, fixat frimärken, och lagt alltsammans på lådan.

Vad kuvertet innehåller — en Like-stämpel, en 1UP-svamp, en påse geleråttor, en hälsning eller som i det här fallet: en kram — det är liksom tanken som värmer.

Och så känns det skönt att veta att andra också skickar saker med post. Det gör att jag känner mig mindre konstig. Så mer sånt, tack.

(Och tack Malin för det fina kortet!)

Malins mörka hemligheter, del 1.

Malin har en ny mobil, en Samsung Galaxy SII, och jag är avundsjuk. Och rädd.

Jag frågade om jag fick låna den — för att kolla hur det gick för NaNiWa på BlizzCon — öppnade webbläsaren och möttes av följande bildsökning:

— M-malin? frågade jag osäkert och höll upp mobilen så hon kunde se.
— Det var inte meningen att du skulle se det där, sa hon och rodnade.

Nu förstår jag lite varför hon gick från att tycka att dokumentären Bobby Fischer Against The World lät som världens tråkigaste film till "rätt intressant" efter att hon insett att Anders Ekborgs karaktär Freddie i Chess har Bobby Fischer som förlaga.

Det är tydligen något väldigt speciellt med Anders Ekborg som typ bara Malin förstår. Och det gör mig lite rädd.

Pendeltågens typografimiss

Jag inser att jag förmodligen är i minoritet både när det gäller att lägga märke till sånna här saker och att lägga tid på att förklara men... Jag åkte pendeltåg mot Västerhaninge häromdagen när jag såg det här:

Typografen i mig (som blir glad när någon använder "Garamond!" som lösningsförslag på alla problem) kände sig genast illa till mods. Det där Ä:et är det något fel på, det ser ut som att två lampor inte är tända.

Jag jämförde med A:et senare i ordet och det var liksom uppenbart att något inte stod helt rätt till.

Ser ni felet? Blir ni också illa till mods?

Jag hade olika teorier. Kunde det vara fel på bara de två lamporna? Men eftersom texterna sveper förbi på skylten var det lätt att se att det inte berodde på det. En annan fundering var om det kanske var så att en bokstav bara får använda ett visst antal lampor, och att två lampor hade vart tvungna att släckas för att kunna tillgodose tremat (prickarna) över Ä:et?

Lite senare såg jag att Å:et i Skogås-skylten var konsekvent med A:et ur Västerhaninge. Jag noterade att prickarna över Ä:et utgjordes av 8 lampor (4 + 4) medan ringen över Å:et bara använde 6 lampor. Teorin om en övre gräns på antalet lysande lampor kunde fortfarande förklara felet.

Så i onsdags åkte jag tunnelbana från Fruängen in mot stan. Tunnelbana har skyltar av samma dimensioner som pendeltågen, så när jag passerade Västertorp fick jag chansen att jämföra två Ä:n.

I Västertorp har Ä:et inga släckta lampor och prickarna över Ä:et är med som de ska.

Felet med skyltningen på pendeltåget mot Västerhaninge saknar därför med största sannolikhet teknisk förklaring. Mer troligt är snarare att det beror på den mänskliga faktorn eller dumhet/slarv.

Det spelar väl inte så stor roll egentligen — är nog mer ett exempel på typen av detaljer som jag lägger märke till ibland. Om du känner att du är åtminstone liiiiite som jag så tror jag att du kommer att gilla flashspelet Kern Me och ska jag vara ärlig så kanske det är just på grund av det spelet som jag märke till de där två släckta lamporna.

Jag och Bill

Jag ser det här klippet på Bill Gates som hoppar över en kontorsstol och blir alldeles lycklig. Han gör det inte särskilt stiligt eller graciöst, men han gör det. Han gör det på ett lekfullt sätt med en glädje som smittar av sig.

Jag frågar mig hur han fick idén och varför han har behov av att visa upp det. Men så inser jag att jag redan vet svaret. Jag gör precis likadant. Det är den där frågan som bubblar upp i magen: Kan jag klara av att hoppa över/upp på den där grejen? Om man aldrig vågar testa sina gränser vet man aldrig var de går.

För mig är det sällan någon som hejar på, tvärtom brukar jag bli avrådd från att försöka, men det hindrar inte mig och det hindrar inte Bill Gates.

Nu ska jag gå och testa själv.

Edit: Till Alexander, över en liten kontorsstol (för säkerhets skull).

Maja fyller 24, vi ritar.

I helgen firade Maja att hon fyllt 24.

Jag ritar något pedagogiskt.

Vi spelade ett rita-gissa-spring-spel som heter DRAW. Vid det laget var vi bara 9 personer och vi hittade på följande regler: Tre personer i varje lag, ett lag får dra ett kort, ett annat väljer en siffra mellan 1 och 5 och sen ritar en person. Motståndarlagen får en minut att gissa. Det laget som gissar rätt får en poäng och de som ritar får också en poäng om de ritar så någon annan kan se.

Det som gjorde spelet hysteriskt roligt var dock vilken typ av ord det var.

Mitt snigelspår.

Jag fick t ex rita tantsnusk, snigelspår, vinvolang, stekare och ansiktssprut.

Andra ord som blev till fantastiska teckningar var energitjuv, skummis, dataintrång och lurendrejare.

Majas energi-tjuv.

Mammas skummis

 

Mickes dataintrång

 

Mickes lurendrejare

Testar en ny layout!

Ooooh. Det här känns både läskigt och spännande. Får se om jag kan vänja mig vid det här.

Topploppet 2011, eller: Att springa med svarta tights.

Den 2 oktober 2011 överlevde jag Topploppet. Det är en löptävling där man tar på sig ett par svarta tights och springer ett (5 km) eller två (10 km) varv runt högsäkerhetsstaket till Victoria och Daniels slott i Hagaparken.

Jag hade anmält mig till distansen på 5 km. Jag har aldrig sprungit så långt tidigare. Alla gånger jag har övningssprungit utomhus har jag (1) tyckt att det gått för långsamt, (2) höjt tempot, (3) dött efter typ 800 meter, (4) gått hela resten av rundan.

Hybris följt av fall är så typiskt mig.

Svarta tights i Hagaparken.

När jag kom till Hagaparken insåg jag att jag missat klädkoden. Nästan alla hade svarta tights. Jag var klädd i mina stora gula badbyxor. Jag mötte upp Lars och Sandra som också skulle med och springa och la upp en plan att hålla Lars tempo genom loppet för att inte klappa ihop efter 800 meter.

Löpträning i gula badbyxor på Algonquins

hotellgym i New York, juli 2010. 

Startskottet gick och vi föstes fram i en homogen massa av svarta tights.

Det gick inte särskilt snabbt men Lars är liten och flink och jag var tvungen att anstränga mig för att hålla rygg när han smet igenom folkklungan. Det kändes jättetungt att springa och jag var nära att ge upp efter en, två, två-och-en-halv och tre kilometer. Jag hade bestämt mig för att vinna över Lars så jag kämpade vidare.

Efter 3 500 meter kom jag ikapp en lång tjej med kort-korta shorts, ben som gick upp till naveln och framförallt utan svarta tights. Med hennes shorts i blickfånget kändes kroppen lättare. Vid 4 000 meter fick var ikapp Lars och han förklarade att vi höll ett helt okej tempo.

Tvåhundra meter senare påstod han att det var 500 meter kvar och då höjde jag hastigheten. Jag sprang så fort min kropp kunde bära mig. Jag drog ifrån och lyckades få ett 20 sekunders försprång när jag passerade mållinjen på 24m 22s.

Jag hade fyra mål när jag kom till tävlingen.

(1) Överleva.
(2) Orka springa hela vägen.
(3) Springa snabbare 25 minuter.
(4) Slå Lars.

Jag lyckades med alla. Nu funderar jag på vad nästa mål ska bli. Å ena sidan hade jag velat klara av att springa 5 km på 20 minuter eller 3 km på 10 minuter. Men det är ju såååååå trååååååkigt att springa och när jag springer själv får jag inte springa igenom några partytält där det dansas till Y.M.C.A (jo, precis så var det på Topploppet).

Vi får se.

Placeboeffekten och tankens makt över kroppen

Jag tycker att placeboeffekten är cool eftersom den visar hur stark huvudets makt över kroppen är.

Samma piller kan göra oss glada eller ledsna, lindra vår smärta eller göra oss illa. Allt handlar om vad vi tror.
 

Det får mig att tänka på två saker.

När jag var fyra var Romrom fortfarande beroende av cigaretter. Jag kom up på balkongen där hon stod och rökte.

— Varför röker du? frågade jag. Hon gav mig någon dålig ursäkt om att det var så svårt att sluta.
— Romrom! sa jag argt. Det är huvet som bestämmer!

Hon höll med. Vad skulle hon göra? Visst är det huvudet som bestämmer. I efterhand har hon förklarat det som att det var ögonblicket då hon verkligen bestämde sig för att sluta. För när en fyraåring ser igenom ens ursäkt, ens försök att rättfärdiga ett beteende som man vet är dåligt, då är det inte så mycket annat man kan göra.

När jag var fyra år gammal hade jag en idé om att huvudet var det som bestämde. Idag känner jag likadant, även om jag försöker låta bli att analysera allting logiskt hela tiden och istället ta ett djupt andetag och verkligen känna. Känna hur jag känner. Känna vad jag tycker.

Min andra placeborelaterade tanke har att göra med naturläkemedel. Jag tror att de kan fungera, åtminstone lika bra som sockerpiller. Och med tanke på hur bra sockerpiller fungerar så är det ett väldigt bra betyg.

Behovet att förstå hur saker fungerar

För mamma räcker det att saker fungerar. Det gör det inte för mig. Jag vill veta hur de fungerar.

Jag har ett behov av att veta. Av att förstå. Jag vill inte bara acceptera att vissa saker fungerar. Jag vill förstå hur och förstå varför. Gör jag det vet jag hur jag ska förhålla mig till dem. Då kan jag ifrågasätta, förenkla, utveckla eller förbättra. Eller välja att inte göra det.

När jag skulle lära mig köra bil förstod jag inte hur kopplingen fungerade. Jag hade ingen aning om hur den var uppbyggt. Att hitta det där mystiska dragläget kändes lika verkligt som att kliva in i en värld med stora drakar.

Det gick inte så bra.

Sen fick jag förklarat för mig att kopplingen är två plattor som hålls ihop av en fjäder. Den ena sitter i motorn och den andra i växellådan. När jag trycker ner kopplingspedalen pressas plattorna isär så att motorn kan snurra fritt oberoende av växellådan och hjulen, släpper jag på kopplingen förs plattorna närmare varanda.

När jag förstod att det där mystiska dragläget var när plattorna snuddade vid varandra precis så mycket att motorn fick växellådan att snurra klickade allt. När jag förstod hur det fungerade blev det mycket lättare att förstå hur jag skulle göra.

För mig känns mammas grundinställning — att vissa saker fungerar och att det räcker — läskig, som en Wikipedia-sida utan källhänvisningar.

Jag vet att hon inte är helt okritiskt och jag förstår att det kan vara sunt att inte ifrågasätta allt hela tiden. Alla behöver inte veta hur en telefon fungerar för att de ska förstå hur man använder den. Men för mig känns det tryggare ju mer jag förstår.

Sa jag något dumt nu?

Du känner säkert igen den där känslan när du sagt något som blivit helt missuppfattat. Du vill så hemskt gärna bara förklara så de förstår, men för varje sak du säger blir det bara värre.

Till slut är det så pinsamt så du önskar att du bara kunde få försvinna. Du vill krypa in i ett hörn och bli osynlig. Men det vill inte världen.

Istället sväller du. Du sväller tills du blir så enorm att du liksom sitter fastklämd mellan din egen oförmåga att uttrycka dig och din publiks oändliga dumhet. Du drabbas av panik och vet inte vad du ska ta dig till. Alla stirrar med uttråkad blick.

Jag har ingen aning om var jag hittade den här bilden.

Det känns rätt pissigt. Du känner dig dum. Fånig. Men liksom, det kanske inte är ditt fel. Du kanske sa något fantastiskt. Det kanske är alla andra som är dumma.

Albert då och nu

"Oj, vad du har förändrats" sa Sadie när hon fick syn på min gamla profilbild på Facebook.

"Du såg ju verkligen ut sådär när vi lärde känna varandra. Det var ju inte så länge sen." Jag tittade på bilden och tänkte att alla de där jämförelserna med Sheldon kanske inte är så konstiga ändå.

Jag blickar ut över Shanghai från Pearl Tower, november 2009.

"Jag vet att du har skaffat linser och så" fortsatte Saide "Men det gör inte så stor skillnad. Du har förändrats mer än så."

Jag blickar ut över Stockholm från Västerbron, september 2011.

Sadie har rätt. Jag har förändrats. Och förändringen är större än att Niklas trampade sönder mina glasögon och att jag skaffade linser.

Tvillingparadoxen

Ibland händer det saker som gör att jag slungas bort från jorden nästan i ljusets hastighet. Tvillingparadoxen blir ett faktum när jag ser hur livet på jorden saktar ner tills det känns som att ni rör er i sirap. Jag tänker att jag borde skriva en roman. Eller en novell. Ett blogginlägg. En kommentar.

Jag funderar på den dramaturgiska strukturen. Hur jag ska utveckla mina karaktärer och vad den stora konflikten ska vara. Jag funderar på det centrala temat.

Och så låter jag bli. Jag skriver ingen roman, ingen novell, inget blogginlägg och ingen kommentar. Jag tar inte ens ett blankt papper och lägger i ett kuvert, även om jag hemskt gärna vill. Istället gör jag ingenting. Jag tar ett djupt andetag och känner besvikelsen i hela kroppen medan jag störtar ner mot jorden.

Medan jag faller ser jag hur ni börjar röra er snabbare och snabbare. Jag skulle fortfarande hinna skapa något fantastiskt, men jag låter bli. När jag slår i backen är jag tömd på energi; en chans förbrukad, och alla rör sig i normal hastighet igen.

Min magiska trollstav

När jag var liten hade jag en magisk trollstav. Den var ungefär 30 cm lång, gjord av en glastub och fylld med en glittrig vätska. I ena änden fanns det några luftbubblor.

Om jag vände på staven så kämpade luftbubblorna i botten med att ta sig till toppen av staven. Genom att vända och vrida på staven kunde jag sprida luftbubblorna jämt i staven och ibland liksom fastnade någon liten luftbubbla i en ovanligt svårgenomtränglig klump av glitter.

Men den där lilla luftbubblan gav aldrig upp. Den ville ta sig loss. Det gick inte att hindra den från att nå sina vänner i toppen av trollstaven. Den hade tålamod. Den kämpade. Den slet.

Den brydde sig inte om att jag gjorde mitt bästa för att hindra den från att ta sig till de andra.

"Det är ingen idé" försökte jag säga, men bubbla lyssnade inte. "Det är lika bra att ge upp, du kommer aldrig att klara det" fortsatte jag och vred staven horisontellt så att bubblan stannade.

Det var jag som hade makten över bubblans universum. Allt den visste om. Allt den kunde se. Allt den kunde känna. Jag kunde styra allt. Men det hindrade inte bubblan.

"Förstår du nu? Förstår du att det är jag som bestämmer?" sa jag till bubblan samtidigt som jag vred upp trollstaven på högkant. Nu fick bubblan ny energi. Den sprängde sig igenom klumpen av glitter och spurtade upp till luften i toppen av trollstaven.

Vissa dagar känner jag mig som den där bubblan. Visst kan det kännas som att jag sitter fast, men jag är fortfarande på väg någonstans. Jag kämpar och sliter för att ta mig loss, för att inte sitta fast. Och allt jag vill är att komma upp till ytan. Till den där lilla bubblan av frisk luft, längst upp i den magiska trollstaven.

Jag är trött

Hur trött? Så här trött!

Halvnaken dans med kryckor och kontorstolar

Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår det här. Får en liten kejsarens-nya-kläder-känsla. Hoppa till 52 sekunder om ni vill komma direkt till godbitarna.