Du känner säkert igen den där känslan när du sagt något som blivit helt missuppfattat. Du vill så hemskt gärna bara förklara så de förstår, men för varje sak du säger blir det bara värre.
Till slut är det så pinsamt så du önskar att du bara kunde få försvinna. Du vill krypa in i ett hörn och bli osynlig. Men det vill inte världen.
Istället sväller du. Du sväller tills du blir så enorm att du liksom sitter fastklämd mellan din egen oförmåga att uttrycka dig och din publiks oändliga dumhet. Du drabbas av panik och vet inte vad du ska ta dig till. Alla stirrar med uttråkad blick.
Jag har ingen aning om var jag hittade den här bilden.
Det känns rätt pissigt. Du känner dig dum. Fånig. Men liksom, det kanske inte är ditt fel. Du kanske sa något fantastiskt. Det kanske är alla andra som är dumma.
Till slut är det så pinsamt så du önskar att du bara kunde få försvinna. Du vill krypa in i ett hörn och bli osynlig. Men det vill inte världen.
Istället sväller du. Du sväller tills du blir så enorm att du liksom sitter fastklämd mellan din egen oförmåga att uttrycka dig och din publiks oändliga dumhet. Du drabbas av panik och vet inte vad du ska ta dig till. Alla stirrar med uttråkad blick.
Jag har ingen aning om var jag hittade den här bilden.
Det känns rätt pissigt. Du känner dig dum. Fånig. Men liksom, det kanske inte är ditt fel. Du kanske sa något fantastiskt. Det kanske är alla andra som är dumma.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar