Den 2 oktober 2011 överlevde jag Topploppet. Det är en löptävling där man tar på sig ett par svarta tights och springer ett (5 km) eller två (10 km) varv runt högsäkerhetsstaket till Victoria och Daniels slott i Hagaparken.
Jag hade anmält mig till distansen på 5 km. Jag har aldrig sprungit så långt tidigare. Alla gånger jag har övningssprungit utomhus har jag (1) tyckt att det gått för långsamt, (2) höjt tempot, (3) dött efter typ 800 meter, (4) gått hela resten av rundan.
Hybris följt av fall är så typiskt mig.
Svarta tights i Hagaparken.
När jag kom till Hagaparken insåg jag att jag missat klädkoden. Nästan alla hade svarta tights. Jag var klädd i mina stora gula badbyxor. Jag mötte upp Lars och Sandra som också skulle med och springa och la upp en plan att hålla Lars tempo genom loppet för att inte klappa ihop efter 800 meter.
Startskottet gick och vi föstes fram i en homogen massa av svarta tights.
Det gick inte särskilt snabbt men Lars är liten och flink och jag var tvungen att anstränga mig för att hålla rygg när han smet igenom folkklungan. Det kändes jättetungt att springa och jag var nära att ge upp efter en, två, två-och-en-halv och tre kilometer. Jag hade bestämt mig för att vinna över Lars så jag kämpade vidare.
Efter 3 500 meter kom jag ikapp en lång tjej med kort-korta shorts, ben som gick upp till naveln och framförallt utan svarta tights. Med hennes shorts i blickfånget kändes kroppen lättare. Vid 4 000 meter fick var ikapp Lars och han förklarade att vi höll ett helt okej tempo.
Tvåhundra meter senare påstod han att det var 500 meter kvar och då höjde jag hastigheten. Jag sprang så fort min kropp kunde bära mig. Jag drog ifrån och lyckades få ett 20 sekunders försprång när jag passerade mållinjen på 24m 22s.
Jag hade fyra mål när jag kom till tävlingen.
Vi får se.
Jag hade anmält mig till distansen på 5 km. Jag har aldrig sprungit så långt tidigare. Alla gånger jag har övningssprungit utomhus har jag (1) tyckt att det gått för långsamt, (2) höjt tempot, (3) dött efter typ 800 meter, (4) gått hela resten av rundan.
Hybris följt av fall är så typiskt mig.
Svarta tights i Hagaparken.
När jag kom till Hagaparken insåg jag att jag missat klädkoden. Nästan alla hade svarta tights. Jag var klädd i mina stora gula badbyxor. Jag mötte upp Lars och Sandra som också skulle med och springa och la upp en plan att hålla Lars tempo genom loppet för att inte klappa ihop efter 800 meter.
Löpträning i gula badbyxor på Algonquins
hotellgym i New York, juli 2010.
Startskottet gick och vi föstes fram i en homogen massa av svarta tights.
Det gick inte särskilt snabbt men Lars är liten och flink och jag var tvungen att anstränga mig för att hålla rygg när han smet igenom folkklungan. Det kändes jättetungt att springa och jag var nära att ge upp efter en, två, två-och-en-halv och tre kilometer. Jag hade bestämt mig för att vinna över Lars så jag kämpade vidare.
Efter 3 500 meter kom jag ikapp en lång tjej med kort-korta shorts, ben som gick upp till naveln och framförallt utan svarta tights. Med hennes shorts i blickfånget kändes kroppen lättare. Vid 4 000 meter fick var ikapp Lars och han förklarade att vi höll ett helt okej tempo.
Tvåhundra meter senare påstod han att det var 500 meter kvar och då höjde jag hastigheten. Jag sprang så fort min kropp kunde bära mig. Jag drog ifrån och lyckades få ett 20 sekunders försprång när jag passerade mållinjen på 24m 22s.
Jag hade fyra mål när jag kom till tävlingen.
(1) Överleva.Jag lyckades med alla. Nu funderar jag på vad nästa mål ska bli. Å ena sidan hade jag velat klara av att springa 5 km på 20 minuter eller 3 km på 10 minuter. Men det är ju såååååå trååååååkigt att springa och när jag springer själv får jag inte springa igenom några partytält där det dansas till Y.M.C.A (jo, precis så var det på Topploppet).
(2) Orka springa hela vägen.
(3) Springa snabbare 25 minuter.
(4) Slå Lars.
Vi får se.
Test
SvaraRadera