onsdag 5 oktober 2011

Min magiska trollstav

När jag var liten hade jag en magisk trollstav. Den var ungefär 30 cm lång, gjord av en glastub och fylld med en glittrig vätska. I ena änden fanns det några luftbubblor.

Om jag vände på staven så kämpade luftbubblorna i botten med att ta sig till toppen av staven. Genom att vända och vrida på staven kunde jag sprida luftbubblorna jämt i staven och ibland liksom fastnade någon liten luftbubbla i en ovanligt svårgenomtränglig klump av glitter.

Men den där lilla luftbubblan gav aldrig upp. Den ville ta sig loss. Det gick inte att hindra den från att nå sina vänner i toppen av trollstaven. Den hade tålamod. Den kämpade. Den slet.

Den brydde sig inte om att jag gjorde mitt bästa för att hindra den från att ta sig till de andra.

"Det är ingen idé" försökte jag säga, men bubbla lyssnade inte. "Det är lika bra att ge upp, du kommer aldrig att klara det" fortsatte jag och vred staven horisontellt så att bubblan stannade.

Det var jag som hade makten över bubblans universum. Allt den visste om. Allt den kunde se. Allt den kunde känna. Jag kunde styra allt. Men det hindrade inte bubblan.

"Förstår du nu? Förstår du att det är jag som bestämmer?" sa jag till bubblan samtidigt som jag vred upp trollstaven på högkant. Nu fick bubblan ny energi. Den sprängde sig igenom klumpen av glitter och spurtade upp till luften i toppen av trollstaven.

Vissa dagar känner jag mig som den där bubblan. Visst kan det kännas som att jag sitter fast, men jag är fortfarande på väg någonstans. Jag kämpar och sliter för att ta mig loss, för att inte sitta fast. Och allt jag vill är att komma upp till ytan. Till den där lilla bubblan av frisk luft, längst upp i den magiska trollstaven.