Ibland händer det saker som gör att jag slungas bort från jorden nästan i ljusets hastighet. Tvillingparadoxen blir ett faktum när jag ser hur livet på jorden saktar ner tills det känns som att ni rör er i sirap. Jag tänker att jag borde skriva en roman. Eller en novell. Ett blogginlägg. En kommentar.
Jag funderar på den dramaturgiska strukturen. Hur jag ska utveckla mina karaktärer och vad den stora konflikten ska vara. Jag funderar på det centrala temat.
Och så låter jag bli. Jag skriver ingen roman, ingen novell, inget blogginlägg och ingen kommentar. Jag tar inte ens ett blankt papper och lägger i ett kuvert, även om jag hemskt gärna vill. Istället gör jag ingenting. Jag tar ett djupt andetag och känner besvikelsen i hela kroppen medan jag störtar ner mot jorden.
Medan jag faller ser jag hur ni börjar röra er snabbare och snabbare. Jag skulle fortfarande hinna skapa något fantastiskt, men jag låter bli. När jag slår i backen är jag tömd på energi; en chans förbrukad, och alla rör sig i normal hastighet igen.
Jag funderar på den dramaturgiska strukturen. Hur jag ska utveckla mina karaktärer och vad den stora konflikten ska vara. Jag funderar på det centrala temat.
Och så låter jag bli. Jag skriver ingen roman, ingen novell, inget blogginlägg och ingen kommentar. Jag tar inte ens ett blankt papper och lägger i ett kuvert, även om jag hemskt gärna vill. Istället gör jag ingenting. Jag tar ett djupt andetag och känner besvikelsen i hela kroppen medan jag störtar ner mot jorden.
Medan jag faller ser jag hur ni börjar röra er snabbare och snabbare. Jag skulle fortfarande hinna skapa något fantastiskt, men jag låter bli. När jag slår i backen är jag tömd på energi; en chans förbrukad, och alla rör sig i normal hastighet igen.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar