[Pride] Hälsningar från paraden

Sara, Tina och jag skiner i regnet på Prideparaden.

Jag vet inte vad jag tycker om Pride. Skam är ingen känsla jag önskar någon. Jag önskar att alla kunde leva utan skam i kroppen. Att skambelägga människor på grund av härkomst eller sexuell läggning, saker vi faktiskt inte har möjlighet att påverka, är så sjukt korkat.

Men det är lika korkat att vara stolt över något vi inte har någon kontroll över.

Något som däremot är beundransvärt och något att verkligen vara stolt över är att våga vara sann mot sig själv. Att stå för sin sexualitet och inte låtsas vara någon man inte är. Jag är inte särskilt insatt i Priderörelsen men jag hoppas att det är det senare de är stolta över.

Samtidigt känns själva paraden så tillgjord och lika representativ för hbqt-personer som Quarnevalen är för teknologer.

Det var några ekipage som gjorde större intryck än andra. Nätverket Stolta föräldrar till homo- och bisexuella barn var fint (de vann också bästa ekipage) och gänget från den dubbelt tautologiska Stockholms Gaykör sjöng härligt.

På tunnelbanan till Söder träffade jag en man iklädd i ett par vita kalsonger, ett pärlhalsband lindat tjugofjorton gånger runt halsen och ett par enorma vita änglavingar. Han var täckt i glitter också och var förmodligen den minst diskreta tunnelbaneresenären jag träffat.

Han färgade av sig på allt och varje gång han vände sig var det någon som fick en vinge i ansiktet. Men han var glad och pratig. Han skålade med mig och sa att jag var tvungen att vinka när jag såg honom i paraden.

Jag försökte förklara min upplevelse för Sara och Tina men de såg något tveksamma ut. Tills han dök upp i paraden och gjorde det tydligt att han kände igen mig (och ville att jag skulle ringa honom efter paraden...).

Ekipage för homosexuella ninjor?

Att Pride är en fest där alla är välkomna är tydligt. Förutom de klassiska grupperna (de politiska partierna, poliser, läkare, brandmän) var det också döva, rörelsehindrade och vad jag antar var ett gäng cp-skadade homosexuella?

På stora scenen vid festivalområdet i Kungsträdgården hade de en dövtolk som livetolkade alla låttexter. Vi såg Alcazars sista framträdande och jag tror att jag lyckades lära mig några uttryck på teckenspråk.

Från låter Alcastar lärde jag mig tecknen för stars och universe.



Och från låter Not A Sinner Nor A Saint lärde jag mig tecknen för orden sinner och saint.



Det är ju möjligt att jag tolkade tolkningen helt fel. Om du kan teckenspråk vore jag tacksam om du berättade hur rätt/fel jag har. Puss!

[Lycka] En nörd i naturen

Gårdagen var fantastiskt och magisk.

Jag vaknade glad men med ett löjligt sömnunderskott och träningsvärk i baksidan av låren vilket resulterade i att jag haltade omkring som en zombie som bajsat på sig nästan hela dagen.

Jag såg ut som en av dessa, fast utan blod runt munnen.

När jag lyckats halta mig hem från jobbet låg en avi från posten på hallgolvet. Mitt bredbandsmodem hade anlänt! Jag skuttade lite och insåg att träningsvärken bara kändes när jag försökte gå normalt. Jag rusade upp för trappen till S:t Eriksplan och genom Vasaparken mot post-utlämningsstället.

Det var en euforisk känsla. Kroppen fylldes av mer och mer energi och jag funderade på hur jag skulle berätta för världen hur lycklig jag var. Tänk att äntligen få slippa använda mobilen som modem. Att inte behöva bry mig om datatrafikkvoter, batteritid eller hur bra täckning jag har i min lägenhet.

Best. Day. Ever.

Inne på ICA uppstod det en kamp när jag klev in. Jag var några steg före en kvinna som också skulle hämta ut ett paket. Vi fick hjälp parallellt av två unga tjejer som ryckte åt sig avierna och rusade ut i lagret. Kvinnans tjej kom triumferande ut före min med ett modem under armen. "Haha, jag vann!" sa hon till sin kompis som då smet förbi, scannade in mitt modem och räckte det till mig. "Haha, jag vann!" sa jag och rusade ut ur butiken.

Vid det här laget hade jag glömt bort både min extrema trötthet och träningsvärk. Jag hade sett fram emot riktigt internet sen jag flyttade in i lägenheten. Jag borde gått direkt hem och bara nördat ner mig. Men det gjorde jag inte. På vägen hem insåg jag att det fanns något som var viktigare. Som jag ville mer. Mycket mer.

Jag kom hem, duschade, bytte kläder och gick ut för att titta på kaninerna vid Karlbergs slott. Ett tag var jag orolig att jag skulle få sällskap av någon helt täckt av bin (som Lv Kongjiang från Kina som på bilden nedan ses täckt av 25 kilo bin) men min oro visade sig vara obefogad.

Jag fick inte sällskap av någon täckt av bin.

Kaninerna var små och gulliga. Jag ville bara plocka upp den, krama om dem, ta hand om dem. Om de vore människor hade de säkert pratat någon supercharmig dialekt som jag hade fallit för direkt. Nu knaprade de mest på lite växter de hittade på marken.

Jag tog mig igenom ett hål någon klippt i ett stängsel för att kunna komma nära. Det var en overklig känsla. Lite farligt, mycket spännande. Men kaninerna var nästan räddare än de var söta och jag blev orolig att jag skulle råka skrämma ut dem på vägen om jag gick för nära.

Jag gick till hinderbanan där en tjej kämpade sig igenom hindren. Hon horsebickade sig över några och fuskade sig igenom några andra och såg ut att ha riktigt roligt. Jag var övertygad om att hon hade kunnat ta sig igenom hela hinderbanan med rätt inställning så jag gjorde mitt bästa för att peppa henne.

På väg tillbaka från hinderbanan mötte jag två rådjur på stigen bakom slottet. Jag tror inte att jag har varit med om något liknande sen i januari eller om det var februari. Jag stod alldeles blixtstilla och bara stirrade. De stirrade tillbaka. Så vackra, så sköra. Jag fick en känsla av att det här var en sånt där ögonblick som jag inte kommer att få uppleva igen. Så jag gjorde mitt bästa för att inte skrämma dem och önskade att stunden inte skulle ta slut.

Efter en stund klev vandrade rådjuren in i skogen och jag horsebickade mig hemåt. Jag strövade lite utan mål ett tag, satte mig på Atlasmuren och funderade över livet och traskade sen hem till mitt bredbandsmodem.

Kvällen blev inte alls som jag hade föreställt mig. Den blev bättre. Mycket bättre.

[Skalbart] Bita i det sura äpplet

Jag blev hembjuden till Jessicas balkong igår. Hon och Maja hade gjort i ordning superfint. Verkligen. Superfint.

Titta bara på den här helt avslappande och oarrangerade bilden.

Lyxigt!

Till en början var det bara vi tre, sen kom det fler. Ariel gick från klarhet till klarhet genom att först envisas med att vi skulle se på det här YouTube-klippet och sedan påstå att man kan äta citron som ett äpple, vilket skulle få skalet att delvis neutralisera det sura i citronen.

Med viss oro att det skulle vara som att försöka motbevisa påståendet att "det inte går att äta en rågad matsked kanel" bestämde jag mig för att testa.



Det var svårare än jag trodde att det skulle vara. Citronskal är mycket jobbigare att ta sig igenom än till exempel äppelskal (det är inte så mycket jobbigare att ta en tugga av ett oskalat äpple jämfört med ett skalat). Jag tog verkligen i men hade svårt att få (ursäkta) bett.

När jag väl lyckats visade det sig att Ariel hade rätt. Det var inte så farligt surt.



För säkerhets skull tog jag några tuggor till, blev kladdig i hela ansiktet och samtidigt påmind om att jag varit torr och irriterad i ansiktet i några dagar. Det kändes som att hela ansiktet brann när citronsaften litade sig in i alla sprickor i huden. Nästa gång jag ska äta citron ska jag nog äta den klyfta för klyfta. Risken för att jag skvätter ner mig totalt lär ju vara mindre då.

[Barndom] Har jag tränats till en överlevare?

"Det kanske ser ut som en lek, men det här är övning för senare i livet." Typ så brukar det låta i naturprogrammen när man ser lejonungarna kivas med varandra.

Jag slogs nyligen av tanken att samma sak kanske gäller mig. Varje gång Romrom pekade på ett fält av treklöver och sa att det betydde tur att hitta en fyrklöver, var det kanske mer än en lek? Försökte hon lära mig att identifiera detaljer som skiljde sig från mönstret?

Och när hon berättade sina sagor, om fantastiska människor som övervann svårigheter och räddade världar för att de trodde på sig själva, försökte hon lära mig om livet?

Jag kommer ihåg hur hon vinglade omkring på landet som en förvirrad profesor kalkyl. Alltid med sin pendel. Alltid något intressant att förklara om jordens magnetfält eller hur planeter långt borta i den stora rymden påverkade oss här på jorden.

När vi var på besök hos henne gick vi alltid till brunnen i skogen och hämtade vatten. Jag trodde att det var för att hennes kranvatten inte gick att dricka, men det går att dricka, så det måste ha berott på något annat. Kanske ville hon att jag skulle lära mig att uppskatta vatten mer.

Vi gick mycket i skogen. Vi plockade svamp och bär och harsyra. Romrom lärde mig hur man tar sig fram över stock och sten, hon uppmuntrade mig att klättra och se hur högt jag kunde komma och hur jag kunde ta mig ner igen säkert. Det kändes som lek då, men kanske tränade hon mig att bli som Mowgli, eller kanske Rambo?

[Näringslära] "Bör inte förtäras oralt"

Jag sitter och försöker lära mig om vad jag borde äta, i vilka mängder och när. Hittade följande guldkorn på kolozzeum.com.

[Flow] It's super effective!

Jag hade satt klockan på 05:45 med ambitionen att gå upp och träna på morgonen.

När klockan ringde tyckte min kropp att jag kvällen innan varit en överambitiös skitstövel och jag tvingades prioritera om.

"Om jag snoosar några gånger kan jag gå upp och diska undan innan jag drar till jobbet."

Resultat: missade mitt pendeltåg och glömde packa ner ungefär hälften av grejerna jag skulle ha med mig, däribland min matlåda. Inte min stoltaste morgon.

Efter jobbet gick allt som på räls. Jag hann med följande:

• Få min säng provlegad och såld.
• Göra mat, äta mat, göra matlåda.
• Diska undan i köket.
• Vila 20 minuter i Rålambshovsparken följt av två timmar schysst parkhäng i samma park.
• Tvätta.
• Springa hinderbanan i Karlberg.
• Gå och lägga mig innan 23.00.

Och ingen stress. Allt bara föll på plats på ett mäktigt sätt.

Sen började jag drömma märkliga drömmar. Jag var i Paris på bio, vi gick ner till en strand där Hans Rosling använde någon ny projektorteknik för att visa olika kustlinjer, bland annat hur Stockholm ser ut från Djurgården. Någon hade gjort en korsning av en ribbåt och The Black Pearl från Pirates of the Caribbean.

Jag fick ett samtal från Yana som ville träffas och ta ett glas vin, bara hon och jag. När jag träffade henne var jag tillbaka i Paris och hon var alldeles förtvivlad. Hon hade blivit rånad och hade ingenstans att ta vägen.

I nästa ögonblick var jag på jobbet. Klockan var kvart i sex och jag var den enda som var kvar. Det ösregnade så mycket utanför att taket inte kunde hålla undan allt regn. Det droppade på flera ställen och jag var tvungen att sick-sacka mellan pölarna som växte på golvet. Jag hittade min varma kofta som jag verkligen gillar, men kom fram till att den skulle förstöras i regnet. Gick ut i produktionen bland allt droppande från taket för att hämta min andra tröja längst in i lokalen. På vägen noterade jag att ytterdörren stod på vid gavel.

När jag hämtat min tröja vände jag mig om och såg att det stod en kvinna vid packavdelningen och rafsade åt sig prylar. Jag förstod att hon var en inbrottstjuv som höll på att stjäla så jag försökte konfrontera henne genom att bestämt fråga "Vad håller du på med?" men jag var hes och det kom inget ljud. Jag fick panik, svimmade av och vaknade med ett ryck i min säng.

Klockan var två minuter innan väckarklockan skulle ha väckt mig. Det kändes som att hjärtat skulle dunka hål i bröstet och allt jag önskade mig var en kram och en snäll röst som sa "Det är ingen fara Albert, det var bara en dröm, det ordnar sig!"

Istället fick jag bita ihop, göra mig i ordning och bege mig till jobbet.

[Klassmarkörer] Vem är jag?

"Jag har gjort en klassresa" sa hon.

Jag kommer ihåg min första klassresa. Jag var sju år gammal och vi åkte till Monte Carlo över dagen. Jag tror det är så långt ifrån det korvmakardottern ifrån Närke syftade på jag kan komma.

Jag har inte funderat på klass tidigare. Det var inte viktigt när jag växte upp. Hemma hos oss var alla lika. Kan avsaknaden av det perspektivet bidragit till min brist på respekt för klassiska auktoriteten och titlar?

Min chef fäster vikt vid titlar. "Han är civilingenjör" kan han säga på ett sätt som får det att låta som att det är något respektingivande. Emelie hade liknande hang-ups när det gällde sina lärare på KTH. "Men han är ju professor!" brukade hon säga när jag föreslog att hon skulle ifrågasätta korkade saker.

Människor är människor. De gör misstag och korkade saker oavsett om de har någon titel eller inte. Jag baserar hellre min åsikt om en person utifrån deras handlande och hur de argumenterar sina ståndpunkter än utifrån någon titel (eller klasstillhörighet). Därför har jag inga problem att skälla ut en rektor på en kunglig teknisk högskola.

Men det behöver inte ha något med min brist på klassperspektiv att göra. Jag skulle också kunna vara naturligt ifrågasättande, bra på att identifiera dumheter och allmänt dryg.

Men tillbaka till det här med klasstillhörighet. Att tillhöra en viss klass handlar om mer än inkomst, det finns så kallade klassmarkörer som kan hjälpa till att placera människor i rätt fack. Vi gjorde en liten lista med förslag på den här typen av markörer.

Exempel på klassmarkörer?

Så vem är jag? Vilka klassmarkörer prickar jag in?

• Jag är uppvuxen med P1 och P3.
• Vi läste Dagens Nyheter och slogs om kulturdelen.
• Mina föräldrar är högskoleutbildade och beresta.
• Vi tittade på nyheterna på TV men bytte kanal så fort sporten gick igång.
• Jag visste vilken text-TV-sida börsen hade men inte hur jag fick fram sportresultaten.
• Jag tränade tennis och gick i seglarskola.
• Champinjoner på burk var något exotiskt som jag bara fick på pizzerian.

Det finns säkerligen tusen och åter tusen andra saker som kan användas för att markera klass eller grupptillhörighet. Klädsel och musiksmak är två — de kanske inte alltid markerar just klass men är desto viktigare för att markera grupptillhörigheten.

Det har aldrig berört mig. Jag har, på gott och ont, inte definierat vem jag är med hjälp av klädsel och musiksmak. Något som Niklas, elli och Pinky poängterat genom att konstatera att jag "inte har någon musiksmak". Och Lars lika kraftfullt uttryckt med slutsatsen att det förmodligen är därför jag "saknar stil".

Ibland saknar jag det. Ibland vore det lättare att vara inplacerad i ett tydligt fack. Men det tror jag att man blir, oavsett om man söker sig till ett fack eller inte. Jag är till exempel (antar jag) klassad som nörd och blir gång på gång jämförd med Sheldon från The Big Bang Theory. Det är inget jag skäms för, men det är lite som replikväxlingen Sarah inledde när hon blivit kallad för Sheldon.

— Du gillar ju inte ens Sheldon?
— Jo, han är bedårande!
— Men skulle du vilja vara Sheldon?
— Självklart inte.
— Nej, precis.

Sheldon — nörden alla gillar men ingen vill vara.

Men tillbaka till vad som format mig.

Mamma sa att vi tillhörde avantgardet när vi bodde i Stockholm. Vi var till exempel tidiga med att prova nya maträtter. Så när vi flyttade ner till Slimminge 1994 och våra grannar där var entusiastiska över att äta den exotiska nya rätten tacos kändes det märkligt. Det hade vi ju ätit hela mitt liv.

Om något antar jag att jag är uppfostrad till att bli något av en kulturelitist och fram tills för några år sedan var jag helt hopplös att gå på bio med. Jag dekonstruerade allt och kom fram till att det mesta var slarvigt, avslaget och framförallt redan gjort. Sedan dess har det blivit bättre, jag har tagit ett steg tillbaka och funderat på varför jag tycker och tänker som jag gör och försökt hitta min egen röst.

Jag är fortfarande elitist men på sundare grunder.

Det är så långt jag har kommit i min jakt på vem jag är. I alla fall just nu. Jag är inte klar. Och jag vet inte om jag någonsin vill bli klar, om jag verkligen vill veta vem jag är. Men men det är roligt att fundera kring det.

[IKEA] Att hitta till tunnelbanan

Så jag var på Ikea igår. Provsatt soffor. Som man gör.

Gick därifrån rätt glad över att jag (1) hittat en soffa jag gillar (2) ätit mig tillfälligt mätt och (3) bara gjort av med 8 kr. Tänkte att jag skulle ta tunnelbanan från Skärholmen till Hornstull och byta till bussen därifrån.

Det är skyltat från Ikea till tunnelbanan, så det är ingen fara. 1,0 km står det att det ska vara. Jag tog en bild när jag gått de första 600 meterna.



400 meter kvar, inte så farligt ändå.



De är bra på att skylta, så man inte ska förlora hoppet eller tro att man har gått vilse.



Så kommer man till den här skylten, utan avståndsmätning och gör antagandet att man är framme. Typ. Men det är man inte. Nejdå. Man är kanske framme vid centrumet, men det är lååångt kvar till tunnelbanan. Och inte särskilt lätt att hitta.



Fler skyltar.



Nu börjar skyltningen bli specifik för tunnelbanan.



En skylt till.



Och en till.



Och ytterligare en som leder till torget här nedanför.



När man kommer ut på torget känns det rätt hopplöst, men jag bet ihop och traskade vidare.



Åh, en skylt till!



Och en till.



Och sen — äntligen — när man rundar sista hörnet så ser man den. Tunnelbanan.

Jag satte mig på första bästa tub mot Hornstull, klev av, gick upp till gatan och möttes av Ikeabussen som stannade vid samma hållplats där jag tänkt ta 4:an. Det kändes rätt snopet, men jag fick i alla fall en promenad och lite av ett äventyr.

[Inredning] Fight Club-soffan

Jag letar efter en soffa att ersätta den jag fått låna av pappa.

Det är inget fel på den jag har. Egentligen. Visst luktade den gammal källare och hade stora mögelfläckar, men det har jag fixat nu. Och så är den obekväm att sitta i. Det funkar om man sitter ergonomiskt korrekt, men det gör jag aldrig. Så jag vill skaffa en ny.

Jag satt och bläddrade i kataloger. På internet. Nästan maniskt. Jag var bara tvungen att hitta en soffa. Så mitt soffaproblem skulle vara löst. En soffa, sen slipper jag tänka på det något mer.

Då slog det mig. Jag känner igen det där sättet att tänka. Jag har hört det förut.

Så liksom. Vad betyder det? Spelar det någon roll att jag tänker precis likadant som killen i Fight Club? Och gör jag det oberoende av eller på grund av Fight Club? Jag vet inte. Och inte hjälper det mig med mitt soffaproblem heller.

För jag vill ju ha en soffa att slappa i.

[MLG] Jinro vs Choya

Jag satt och tittade på MLG Anaheims StarCraft II-turnering i helgen.

En publikfavorit i StarCraft II är kärnvapen, nukes. De är tricksiga att använda. Först måste du bygga själva missilen, sen måste du ha en speciell gubbe (ett Ghost) som placerar ut en måltavla (ett stort rött sikte), sen måste du vänta flera låååånga sekunder innan missilen skickas iväg. Om din ghost dör innan missilen skjutits iväg blir du av med den, gör den inte det kan missilen göra fruktansvärd skada.

Det är den här ovissheten som gör det så spännande. Kommer den att träffa? Kommer motspelaren att hinna döda gubben? Kommer han överhuvudtaget att se att det är en nuke på väg? Och kommer han hinna flytta undan sina trupper?

Det här klippet visar en av turneringens bästa sekvenser (embedat nedan).

Svenske Jinro möter koreanen Choya. Matchen har hållit på i 40 minuter och Jinro har ett stort ekonomiskt övertag men en svagare armé. Choya är på krigsstigen, på väg mot Jinros bas. Allt Jinro behöver göra är att överleva Choyas anfall så han får tid att utnyttja sitt ekonomiska övertag. Det ser tungt ut för svensken. Men han har en nuke...