Samtal med Ron

After Work på Theodora kan vara som en bal på slottet. Jag hade varken klänning eller någon gnagararmé som kunde hjälpa mig med förberedelser. Jag hade dock lyckats få frisyren fint friserad på ett sätt som - om inte annat - kommer att göra farmor glad.

Jag och Ron skålade, skrålade, dunkade sejdlarna i bordet och klagade på hur teoretiskt och verklighetsfrånvänt det man lär sig på KTH kan vara. Vi jämförde det med MacGyver. Han kan lite om mycket, på KTH lär man sig mycket om lite.

KTH - Vetenskap och konst

På KTH:s sigill står det vetenskap och konst. Konst betyder inte att man ska måla tavlor utan konst i samma bemärkelse som "det är en konst att…". Det handlar om skicklighet i utövandet av det du håller på med. Efter några öl var vi överens om att konst-biten var något som tappats bort.

Ron mindes hur han med en hårsmån fått 2:a i matte i grundskolan. Bristande motivation och därför mycket slarv gjorde att han misslyckats med de första "lätta" uppgifterna för att sedan få poäng på de sista "svåra" uppgifterna där det var meningen att man skulle tänka.

Jag mindes hur jag varit lika slarvig men blivit räddad av min matematiklärare på högstadiet.

Det jag lärde mig då var att jag kan göra saker med ett okej resultat utan så stor ansträngning, men om jag vill ha ett riktigt bra resultat måste jag kämpa. Det kan vara jobbigt att tvingas att anstränga sig så har jag möjlighet låter jag oftast bli - oftast räcker det med ett okej resultat - men ibland kan det vara värt det att lägga i den där extra växeln.

När det gällde mina matematikprov insåg jag att om jag ansträngde mig kunde jag skriva dem så de blev bättre än facit. Jag visste att om jag ansträngde mig och gjorde det jag behövde så blev det så bra att jag inte skulle behöva gå tillbaka och fixa till saker i efterhand. Det blir som att du lägger i en extra växel och det är något som jag tror att alla kan göra.

Exemplet jag brukar använda är att skriva på datorn. De allra flesta skriver i en hastighet som de är bekväma med. Anstränger de sig är det klart att de hade kunnat skriva snabbare, men det är jobbigt att behöva anstränga sig så de har fastnat på en nivå som känns okej. Men alla kan skriva snabbare, det handlar bara om att vara medveten och försöka.

Det här gäller alla delar av livet och jag förespråkar inte att du ska försöka förbättra dig i allt du håller på med. Det orkar ingen. Däremot tycker jag att du ska vara medveten om att du har möjlighet att förbättra dig i det du håller på med. Det finns utrymme att bli duktigare och bättre, men det kräver att du gör en ansträngning. Gör du inte det kommer du stå och trampa vatten på samma nivå resten av livet.

Så välj en eller ett par saker som du vill förbättra dig inom. Det kan vara att stryka skjortor, springa runt dammen, lägga patiens, skriva snabbt, lösa korsord - vad som helst. Välj ut något och ansträng dig för att bli bättre. Du får ett mål, en möjlighet att växa som människa och när du märker hur skicklig du blivit i utövandet av det du gillar är vi ett steg närmre att få "konst" att kännas lite mindre borttappat.

Samtal med mamma

Jag hade ett långt samtal med mamma igår. Hon ringde för att hon och Alexander har en råtta som fastnat under några plankor i köket men samtalet gled ganska snabb in på annat.

Mamma är fantastiskt duktig på att få mig att se på saker från andra synvinklar. Eftersom jag är duktig på att vara min största kritiker betyder det att hon är bra på att peppa mig.

Det är knäppt egentligen. Under en tid har jag känt att allt jag gör blir fel. Eller så har jag känt att allt jag gör tolkas fel. Samtidigt har jag valt att tolka allt så negativt jag kan.

Eller nej, det är inte riktigt sant. Jag har varit medveten om att jag tolkar saker negativt och jag har försökt att undvika att göra det. Det är inte alltid lätt. Den där obehagliga känslan i kroppen kan att hänga kvar ett tag trots att intellektet gått vidare.

För drygt en månad sen kändes det som att jag tolkade allt negativt. Jag fick inga svar på sms, kunde inte komma fram via telefon, fick alla mina kommentarer borttagna från bloggen och blev ignorerad i World of Warcraft. Jag tänkte att det bara var något jag fått för mig.

Mobilen kanske var oladdad? Bloggen kanske är buggad? Men jag hade fel. Jag var verkligen aktivt ignorerad. Det kändes tungt.

Det kändes framförallt tungt eftersom jag gått igenom tankebanan "jag är nog bara paranoid, det är nog jag som tolkar allt negativt, det måste finnas en annan förklaring" bara för att inse att min oro varit befogad från första början. För någon som redan innan tolkade saker negativt var det här inte särskilt bra.

När jag pratade med mamma pratade jag så snabbt att jag knappt hann med att andas. Och sen. Och sen. Och då. Varje gång jag berättade något positivt dröjde det inte mer än några sekunder innan jag fortsatte med ett "men..." och mamma var snabb att avbryta. Hon förklarade att jag måste stanna upp och ta in de positiva sakerna inte bara rusa vidare till de negativa baksidorna hela tiden.

Det kändes svårt att stanna upp och känna efter, men när jag väl vågade kände jag hur det gav mig kraft, hur jag växte lite (bokstavligt talat, för det fick mig att sträcka på mig lite mer).

Jag fortsatte prata. Det var inte så genomtänkt eller välformulerat alla gånger. Tankar och känslor som bubblar runt i kroppen är sällan det. Men det hjälper att försöka artikulera dem till meningar och förklara för någon. Jag pratade och pratade. Om hur jag känt mig uppgiven, arg och ledsen över att hela tiden bli missförstådd och hur det efter flera månader byggt upp en sådan frustration att jag till slut inte kunde hålla tillbaka min ilska och slog handen genom en vägg.

Jag förklarade hur det kändes mycket bättre mellan mig och väggsubstitutet nu än det gjort tidigare och att jag inte riktigt förstod varför. Jag tyckte inte att jag betedde mig något annorlunda; att det som blivit missuppfattat tidigare av någon magisk anledning tycktes fungera nu, men samtidigt som jag sa det så insåg jag att jag hade fel.

Det har inte blivit bättre trots att jag inte betett mig annorlunda. Det har blivit bättre för att jag betett mig annorlunda. Strax efter att jag slagit sönder min hand (och väggen) så bestämde jag mig för att jag inte skulle ta någon mer skit. Jag skulle inte låta mig bli missförstådd och om jag skulle bli det så skulle jag inte bry mig. Det var inte värt besväret. Hon var inte värd besväret.

I det ögonblicket förändrades allt. Mycket av det jag gör och det jag säger påverkas av min inställning. I mitt huvud känns det som att jag gör precis samma saker som tidigare men eftersom min inställning är annorlunda får sakerna jag gör en helt annan effekt.

Där jag tidigare hamnade i försvarsställning och sakta vacklade baklänges står jag på mig. För er som spelar tennis är det som skillnaden mellan att gå in i ditt slaget och mellan att slå samtidigt som du backar. Jag har mer självförtroende, mer kraft i slagen och jag kan placera bollarna bättre.

En del skulle säkert säga att jag lyssnade till uttrycket "MAN THE FUCK UP" andra skulle säga att jag gjorde som Barney i How I Met Your Mother (han säger "When I get sad I stop being sad and be awesome instead") — båda är grova förenklingar som förminskar det jag gjort.

Det kanske inte låter så svårt när jag beskriver det men för mig var det ett stort steg. Jag är bra på att analysera saker intellektuellt så jag har kunnat resonera kring de här sakerna medan jag var mitt i det, men det tar tid för kroppen — eller hjärtat om du vill — att förstå det huvudet tycker är självklart.

Jag fortsatte berätta för mamma om hur jag känt mig ignorerad. Hur det var jobbigt att jag försökt intala mig själv att det bara var i mitt huvud bara för att inse att det inte var det.

Mamma sa att jag var tvungen att sakta ner. Hon han inte mer än avbryta mig innan jag kände att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna. Hon sa att jag hade blivit sårad och att jag var tvungen att erkänna det för mig själv. Tårarna rann ner för mina kinder. Hon sa att jag skulle vara i den känslan en stund, ta in den och verkligen känna efter. Det gjorde jag, jag snörvlade till och mamma berättade att om jag fortsatte att springa ifrån känslan skulle den aldrig försvinna.

Jag önskade att hon inte befann sig över 60 mil ifrån mig för just då kände jag mig som svagast. Känslan av att vara sårad svämmade över mig. Jag var så liten och så ynklig och så svag. Så ensam och så långt bort från mamma. Det jag önskade mig mest av allt i hela världen var en ordentlig kram. Av mamma.

När jag skriver det här kommer jag på mig själv med att vara orolig för hur den här texten ska bli bemött. Jag är lite rädd att du kommer att tänka "buhu, han skriver såhär bara för att få sympatier" eller något annat som skulle vara en lika stor missuppfattning. Men det är min osäkra sida som gör sig påmind.

Om du väljer att tolka det jag skriver negativt är det upp till dig. Jag har beskrivit min upplevelse av två huvudsakliga anledningar. Dels är skrivandet i sig ett sätt att artikulera mina känslor på ett sätt som gör att jag själv kan förstå hur jag känner. Dels så tror jag att det finns de som skulle känna sig bättre av att veta att det finns andra människor som funderar på sådana här saker.

En sak som jag har tyckt ha varit jobbig med att det varit så mycket känslor som snurrat i huvudet är att vi är så dåliga på att dela med oss av vad vi känner, tänker och tycker. Jag har försökt jobba med att bli bättre på att berätta om någon gör mig glad, arg eller ledsen. Jag har sagt "när du gjorde sådär gjorde du mig ledsen". Jag har inte varit anklagande utan bara förklarat hur jag uppfattat situationer.

Jag har känt mig ganska ensam om att göra så. Jag vet inte om det beror på att människorna jag umgås med inte berättar om de blir ledsna eller arga eller om det beror på att människorna jag umgås med inte blir ledsna och arga. Känslan har varit jobbig i alla fall. Tänk om det bara är jag som är gnällig? Tänk om det bara är fel på mig? Om den här texten skulle kunna få någon att slippa känna den känslan så är det värt det.

Jag fuckar upp och gör fel hela tiden. Jag missuppfattar situationer. Jag drar skämt när jag inte borde om saker jag inte borde och även om det är menat som godhjärtade skämt uppfattas de som råa och rätt elaka ibland. Sen ställer jag frågor, hur många frågor som helst, en del intressanta som får folk att öppna upp och andra konstiga som får folk att bara skruva på sig. Jag är långt ifrån perfekt, men jag är inte helt rutten heller.

Jag kan göra bra saker. Ibland gör jag faktiskt helt fantastiska saker. Och det var det mamma hjälpte mig se igår. Hon lyssnade tålmodigt och sen förklarade hon att det är okej att känna sig sårad och att jag inte ska vara så hård mot mig själv. Jag gör inte fel hela tiden. Allt är inte alltid mitt fel och jag ska inte tolka allt så negativt.

Jag grät och snörvlade, kände mig liten och växte på samma gång.

Hon är fantastisk, min mamma. Och nu behöver jag bara en kram så kommer allt att ordna sig. Nej, det kommer inte bara att ordna sig — det kommer att helt jävla EPIC! Så det så!

Samtal med Erik den store

Erik är lärare, krigare och filosof. Han var i Stockholm i helgen och jag är inte den som missar en chans till ett samtal med honom. Tyvärr var han upptagen så vi hann inte träffas. I helgen.

Men alla måste äta frukost. Och Erik skulle inte åka från stan förrän efter nio på måndagsmorgonen. Så det blev ett samtal över "nypressad" juice och en ost-och-skink-macka. Om någon vet vart man ska gå för att få en ordentlig bacon-och-ägg-frukost i närheten av Centralen skulle jag bli glad om du berättade.

Jag och Erik pratade nästan bara om manliga saker. Som hur du möter elever på deras villkor, hur vissa saker måste få ta den tid som behövs och hur viktigt det är att avdramatisera situationer som kan uppfattas som pinsamma eller jobbiga.

Erik är medveten om sina styrkor och ödmjuk över sina svagheter. Han är påläst och bra på att berätta. Det gör att jag gärna lyssnar. Och ställer frågor. När vi sågs i höstas varnade han sina vänner att om de lät mig ställa frågor så skulle jag aldrig sluta. Så är det. Jag ställer fråga efter fråga tills jag känner att jag har lärt mig allt. Det har jag aldrig.

Jag förklarade hur jag tror att jag kan lyckas med vad som helst om jag bara anstränger mig tillräckligt. Hur det oftast är bra, men kan leda till problem när jag misslyckats trots att jag gjort mitt bästa. På ett intellektuellt plan är jag medveten om att jag inte kan kontrollera alla variabler. Något som resten av mig har svårt att acceptera.

Erik förklarade att han istället för min extrema synvinkel valt ett något mer nyanserat perspektiv. Vissa saker är utom hans kontroll. Fine. Men han kan samtidigt prestera bättre om han anstränger sig mer. Han har incitament att kämpa hårdare, men det är hans eget val. Han kan välja att bara prestera okej och vara trygg i det valet.

Att du inte skriver den bästa uppsatsen kan bero på flera saker. Du kanske inte tog dig tid. Du kanske inte är så duktig. Det är hur du hanterar det som gör skillnaden. Gör du ett aktivt val när du gör något annat än att skriva uppsatsen? Väljer du aktivt bort uppsatsen? Det är helt okej, bara du är ärlig mot dig själv om varför du gör som du gör.

Säg att du inte är så duktig på att skriva uppsatser. Är det ett problem? Det beror på om du vill vara duktig. Vill du det kan du öva, du kan anstränga dig för att bli bättre. Bryr du dig inte är det inget problem. Det blir bara ett problem om du vill bli duktig men väljer att inte anstränga dig för att nå ditt mål. Det är ett problem för att du ljuger för dig själv. Du tänker en sak men gör en annan.

Det kan låta trivialt, men det är viktigt. Du tjänar på att artikulera dina tankar, funderingar och mål. Du har säkert varit med om att du ska förklara ett problem för någon och i det ögonblick du gjort det så har lösningen presenterat sig. Det beror på att vi tänker ologiskt och spretigt. När vi tvingar oss att formulera om tankarna så vi kan förklara för någon annan så måste bitarna plötsligt passa ihop och då kan vi se helheten.

Så. Vad har jag för mål? Vad vill jag? Det är inte så lätt att svara på alltid. Men det påminner mig om att jag borde höra av mig till Tina.

Tack för samtalet Erik. Ibland känner jag mig en igel som försöker extrahera så mycket klokhet ur dig som möjligt när vi ses. Jag är medveten om att det blir väldigt många frågor, men jag antar att du säger till när det blir för mycket.