Så du kan dela upp din ölinhandling på idag och imorgon, så slipper du stapla din öl så högt.
fredag 29 april 2011
Systembolaget har öppet imorgon
Så du kan dela upp din ölinhandling på idag och imorgon, så slipper du stapla din öl så högt.
torsdag 28 april 2011
Det gjorde Pinky så lycklig
Pinky ringde mig och lät fantastiskt lycklig.
"Jag mår bättre" sa hon med en ton som jag kände igen men inte kunde placera.
"Du låter f—" sa jag och försökte säga "full" när samtalet bröts. Det var nog tur för det är inte en så trevlig sak att säga till någon som inte har druckit.
Pinky ringde upp igen och jag började om.
"Jo, jag sa att du lät alldeles h—". Den här gången försökte jag säga "hög" men återigen bröts samtalet. Det kändes som att min mobil försökte hindra mig från att säga något dumt.
Då insåg jag var jag kände igen den där tonen. Jag hade hört den en gång tidigare.
När Stella blivit påkörd av en bil, fått knät opererat och låg i sjuksängen. Då ringde jag henne och frågade hur hon mådde, om det gjorde ont. Hon sa att det hade gjort jätteont, men sen fick hon morfin "och det var haaaaarligt" (hon pratade bred skånska).
Det var precis så Pinky lät — som Stella låtit när hon beskrev hur det kändes att få morfin — den var bara ren lycka. Jag berättade för Pinky och hon förklarade att hon precis varit hos Martin och blivit masserad.
"Tja, morfin, endorfin. Båda slutar med orfin" sa hon och jag kunde känna hennes leende från andra sidan stan.
Min slutsats är att Martin är grym på att massera, vilket är bra eftersom han är utbildad till det och tar betalt för att massera folk. När jag tänker efter borde jag ringa honom innan han blir fullbokad.
"Jag mår bättre" sa hon med en ton som jag kände igen men inte kunde placera.
"Du låter f—" sa jag och försökte säga "full" när samtalet bröts. Det var nog tur för det är inte en så trevlig sak att säga till någon som inte har druckit.
Pinky ringde upp igen och jag började om.
"Jo, jag sa att du lät alldeles h—". Den här gången försökte jag säga "hög" men återigen bröts samtalet. Det kändes som att min mobil försökte hindra mig från att säga något dumt.
Då insåg jag var jag kände igen den där tonen. Jag hade hört den en gång tidigare.
När Stella blivit påkörd av en bil, fått knät opererat och låg i sjuksängen. Då ringde jag henne och frågade hur hon mådde, om det gjorde ont. Hon sa att det hade gjort jätteont, men sen fick hon morfin "och det var haaaaarligt" (hon pratade bred skånska).
Det var precis så Pinky lät — som Stella låtit när hon beskrev hur det kändes att få morfin — den var bara ren lycka. Jag berättade för Pinky och hon förklarade att hon precis varit hos Martin och blivit masserad.
"Tja, morfin, endorfin. Båda slutar med orfin" sa hon och jag kunde känna hennes leende från andra sidan stan.
Min slutsats är att Martin är grym på att massera, vilket är bra eftersom han är utbildad till det och tar betalt för att massera folk. När jag tänker efter borde jag ringa honom innan han blir fullbokad.
Idag är det torsdag
Sen jag klagade på att Thor skulle ha premiär på en fredag har filmbolaget valt att flytta premiären till igår och därmed helt missat min poäng. Nu har det tåget kommit och gått och som hämnd valde jag och Renen att bojkotta premiären.
Thor-version av VW:s Superbowl-reklam
Istället ska vi se den i dag. För idag är det torsdag.
Thor-version av VW:s Superbowl-reklam
Istället ska vi se den i dag. För idag är det torsdag.
Thor har fått förvånansvärt bra omdömen på Rottentomatoes så det ska bli spännande att se vad jag tycker om den. Återkommer senare med recension.
Hade också tänkt berätta om hur det var när jag, pappa och Stella inte besökte en viss ort i Massachusetts och varför jag var klädd i baddräkt (som kliade i skrevet) i tisdags, men det har liksom inte funnits tid till det. Förhoppningsvis imorgon!
onsdag 27 april 2011
Meningslöst övergångsställe
Härmed nominerar jag det här övergångsstället vid Bussgaraget i Handen till Sveriges mest meningslösa övergångsställe. Varför?
1. Det ligger precis på slutet av en vägstump — vad finns det för poäng med att gå över övergångsstället när man lika gärna kan gå på gång/cykelbanan som går precis bredvid?
Och om det ligger precis i slutet av vägen så kan det ju ändå inte komma några bilar. De får ju inte fortsätta. Och skulle det komma några från gång/cykelbanan så måste de lämna företräde eftersom de passerar över en kant.
2. Det leder ingenstans. Kolla bara. Om du går över övergångsstället kommer du till en liten gräsplätt som du ändå inte får gå på. Helt värdelöst.
Flygfoto, den större vägen till höger heter Dalaröv. — True story!
Numera är övergångsstället slitet, men det var det inte när flygbilderna på Hitta och Eniro togs.
Den enda anledningen som jag kan tänka mig är att eftersom man inte får parkera på eller inom 10 meter ifrån ett övergångsställe så fungerar övergångsstället som ett alternativ till en parkering-förbjuden-skyllt. Men det känns som en över-ån-efter-vatten-lösning på ett problem som inte ens borde vara något problem. Vad gör det om någon parkerar där?!
Janne på Pusha.se har en teori om varför övergångsstället finns:
1. Det ligger precis på slutet av en vägstump — vad finns det för poäng med att gå över övergångsstället när man lika gärna kan gå på gång/cykelbanan som går precis bredvid?
Och om det ligger precis i slutet av vägen så kan det ju ändå inte komma några bilar. De får ju inte fortsätta. Och skulle det komma några från gång/cykelbanan så måste de lämna företräde eftersom de passerar över en kant.
2. Det leder ingenstans. Kolla bara. Om du går över övergångsstället kommer du till en liten gräsplätt som du ändå inte får gå på. Helt värdelöst.
Flygfoto, den större vägen till höger heter Dalaröv. — True story!
Numera är övergångsstället slitet, men det var det inte när flygbilderna på Hitta och Eniro togs.
Den enda anledningen som jag kan tänka mig är att eftersom man inte får parkera på eller inom 10 meter ifrån ett övergångsställe så fungerar övergångsstället som ett alternativ till en parkering-förbjuden-skyllt. Men det känns som en över-ån-efter-vatten-lösning på ett problem som inte ens borde vara något problem. Vad gör det om någon parkerar där?!
Janne på Pusha.se har en teori om varför övergångsstället finns:
Gästblogg: Mina vänner och jag
Stella gästbloggar på Albertbloggen en gång i veckan (de senaste fyra veckorna, om man räknar den här veckan, annars de senaste tre veckorna).
När jag var liten lekte jag mest för mig själv. Mina leksaker gick på stora äventyr och det fanns alltid en ond ”tjuv” som rövade bort någon och så började äventyret. Men när jag skulle göra andra saker, när man faktiskt behövde andra, som att spela spel, då hade jag en annan vän. Han hette Luften. Men min ovän, han hette Vinden.
När jag var liten var jag inte riktigt som de andra barnen. Jag är fortfarande inte riktigt som de andra, men jag är bättre på att fejka det nu för tiden. Jag smälter in bättre. Förutom när jag dansar för mig själv och brodern filmar. Då sprids liksom det sanna jaget.
Stella var inte riktigt som de andra barnen
Jag växte upp på landet. Jag hade en katt som jag älskade (kärleken kanske inte var ömsesidig till en början), några höns, ett paradis (en enorm trädgård) och äldre syskon. Jag vet inte om det berodde på att jag bodde på landet och inte riktigt passade in på dagis för att jag oftast var snäppet yngre, men jag har alltid varit lite ensam. Fast, det har ändå varit självvalt. Jag gillade inte alla precis, det var skönt att vara själv. Jag kunna forma spelets regler som jag ville.
Jag lekte med My Little Pony. Jag har aldrig sett ett enda avsnitt, men det verkat sjukt läskigt. För mig var de inte My Little Pony, de var delar av ett samhälle, en sammanhållning. Alla hade sina egna krafter och tillsammans klarade de alla möjliga uppgifter. Dock var det inte bara leksaker som hade känslor och liv. Jag minns även att jag brukade leka med Alberts joysticks och andra prylar till datorn. De gick minsann också på äventyr. Något som de vuxna inte förstod. Jag hade lite grann utav en fantasi.
Stella kände sig oftast lite utstött
Jag hade såklart vänner på dagis. Men jag kände mig ändå oftast lite utstött. Inte riktigt med. Det kanske blev så för att jag lekte så mycket med mig själv att jag inte hade lärt mig det sociala spelet. Tur som fan att jag gjorde det när jag kom till Malmö, annars hade jag blivit en såndär mussla. Alla har en i klassen, på jobbet. De som inte säger något. Som bara är.. awkward. Det är inte jag, jag är bara pinsam.
När jag inte var med mina vänner, när de inte kunde eller jag inte ville, då lekte jag ändå. Jag spelade spel med luften och så fort jag missade, eller förlorade så sa jag att ”det var luften som förlorade”. Att jag spelade åt honom då. Perfekta kompisen. Jag hade alltid rätt.
Stellas vän är bara missförstådd
Men jag var inte oskyldig när jag var liten. Jag gömde saker. Eller rättare sagt: Vinden gömde saker. Han gömde nycklar från mamma när hon skulle handla. Han fick mig att förlora när vi spelade spel. Han förstörde allt för mig. Han var den elaka. Jag har alltid tyckt det, fram tills häromdagen när Albert visade mig ett klipp. Min ovän är bara missförstådd, insåg jag. Jag kanske ska ge honom en andra chans. Vad tycker ni?
När jag var liten lekte jag mest för mig själv. Mina leksaker gick på stora äventyr och det fanns alltid en ond ”tjuv” som rövade bort någon och så började äventyret. Men när jag skulle göra andra saker, när man faktiskt behövde andra, som att spela spel, då hade jag en annan vän. Han hette Luften. Men min ovän, han hette Vinden.
När jag var liten var jag inte riktigt som de andra barnen. Jag är fortfarande inte riktigt som de andra, men jag är bättre på att fejka det nu för tiden. Jag smälter in bättre. Förutom när jag dansar för mig själv och brodern filmar. Då sprids liksom det sanna jaget.
Stella var inte riktigt som de andra barnen
Jag växte upp på landet. Jag hade en katt som jag älskade (kärleken kanske inte var ömsesidig till en början), några höns, ett paradis (en enorm trädgård) och äldre syskon. Jag vet inte om det berodde på att jag bodde på landet och inte riktigt passade in på dagis för att jag oftast var snäppet yngre, men jag har alltid varit lite ensam. Fast, det har ändå varit självvalt. Jag gillade inte alla precis, det var skönt att vara själv. Jag kunna forma spelets regler som jag ville.
Jag lekte med My Little Pony. Jag har aldrig sett ett enda avsnitt, men det verkat sjukt läskigt. För mig var de inte My Little Pony, de var delar av ett samhälle, en sammanhållning. Alla hade sina egna krafter och tillsammans klarade de alla möjliga uppgifter. Dock var det inte bara leksaker som hade känslor och liv. Jag minns även att jag brukade leka med Alberts joysticks och andra prylar till datorn. De gick minsann också på äventyr. Något som de vuxna inte förstod. Jag hade lite grann utav en fantasi.
Stella kände sig oftast lite utstött
Jag hade såklart vänner på dagis. Men jag kände mig ändå oftast lite utstött. Inte riktigt med. Det kanske blev så för att jag lekte så mycket med mig själv att jag inte hade lärt mig det sociala spelet. Tur som fan att jag gjorde det när jag kom till Malmö, annars hade jag blivit en såndär mussla. Alla har en i klassen, på jobbet. De som inte säger något. Som bara är.. awkward. Det är inte jag, jag är bara pinsam.
När jag inte var med mina vänner, när de inte kunde eller jag inte ville, då lekte jag ändå. Jag spelade spel med luften och så fort jag missade, eller förlorade så sa jag att ”det var luften som förlorade”. Att jag spelade åt honom då. Perfekta kompisen. Jag hade alltid rätt.
Stellas vän är bara missförstådd
Men jag var inte oskyldig när jag var liten. Jag gömde saker. Eller rättare sagt: Vinden gömde saker. Han gömde nycklar från mamma när hon skulle handla. Han fick mig att förlora när vi spelade spel. Han förstörde allt för mig. Han var den elaka. Jag har alltid tyckt det, fram tills häromdagen när Albert visade mig ett klipp. Min ovän är bara missförstådd, insåg jag. Jag kanske ska ge honom en andra chans. Vad tycker ni?
tisdag 26 april 2011
Fullversion av Las Palmas
Jag har varit och ätit middag med pappa på Peppar i Vasastan. Han stressade, åt för snabbt och dog nästan, men nu är vi tillbaka i lägenheten och allt är frid och fröjd.
Den här bilden har inget mer resten av inlägget att göra
Vi har sett på fullversionen av Las Palmas vars trailer jag la upp på bloggen för två månader sen. Då skrev jag:
Den här bilden har inget mer resten av inlägget att göra
Vi har sett på fullversionen av Las Palmas vars trailer jag la upp på bloggen för två månader sen. Då skrev jag:
Jag tycker att trailern är helt perfekt i längd, eller möjligtvis lite lång — det dröjer 30 sekunder innan den kommer igång på riktigt — och jag funderar på hur den skulle kunna bli bättre av att vara längre. Hela kortfilmen är tydligen 14 minuter lång, en halv evighet.Och efter att ha sett hela filmen kan jag inte göra annat än att hålla med mig själv. Hela filmen känns lite mer utspädd, den har vissa klipp som saknades i trailern och som helt klart är sevärda, men som helhet tycker jag att trailern slår filmen.
"Det oartigaste man kan göra"
Jag gjorde tydligen det oartigaste man kan göra nu precis. En kollega ville få min uppmärksamhet, jag tog en paus i mitt arbete och tog av mig mina hörlurar för att kunna höra henne bättre.
"Jag läser en bok som jag tror att du skulle gilla" sa hon "den heter Slutet på mr Y."
Hon fortsatte att berätta om handlingen medan jag googlade boktiteln. Boken lät intressant och jag ville veta mer. Plötsligt avbröt hon sig.
"Eller så kan du bara läsa om boken på internet istället för att lyssna på någon i verkligheten."
Jag tittade på henne oförstående.
"Det där är det oartigaste man kan göra" sa hon med en röst som gjorde att det kändes som att jag hade raggat på hennes mamma. Nu sitter jag här med en jätteklump i bröstet, musiken i lurarna på högsta volym och har svårt att lugna ner mig tillräckligt för att jobba.
"Jag läser en bok som jag tror att du skulle gilla" sa hon "den heter Slutet på mr Y."
Hon fortsatte att berätta om handlingen medan jag googlade boktiteln. Boken lät intressant och jag ville veta mer. Plötsligt avbröt hon sig.
"Eller så kan du bara läsa om boken på internet istället för att lyssna på någon i verkligheten."
Jag tittade på henne oförstående.
"Det där är det oartigaste man kan göra" sa hon med en röst som gjorde att det kändes som att jag hade raggat på hennes mamma. Nu sitter jag här med en jätteklump i bröstet, musiken i lurarna på högsta volym och har svårt att lugna ner mig tillräckligt för att jobba.
"Det" snacket
Jag har läst en helt underbar beskrivning om hur den konversationen, alltså snacket när man måste förklara för sitt barn om sex, kan dyka upp när man minst anar det.
Och inte nog med att den kan dyka upp när man minst anar det, det kan gå längre än man någonsin tänkt sig. Texten är från The Guardian och beskrivningen är lika rolig som fascinerande. En oskyldig fråga leder till nästa, som leder till nästa och ja du bara måste läsa.
Avslutningen är nog det bästa jag har läst på... Det bästa jag har läst sen... Äh, jag vet inte. Det är helt sjukt bra helt enkelt. LÄS FÖR BÖVELEN! (Och kom tillbaka hit sen och berätta vad du tyckte!)
Alma tipsade om att den finns som TED-talk (om du måste välja skulle jag läsa texten istället för att se klippet)!
Och inte nog med att den kan dyka upp när man minst anar det, det kan gå längre än man någonsin tänkt sig. Texten är från The Guardian och beskrivningen är lika rolig som fascinerande. En oskyldig fråga leder till nästa, som leder till nästa och ja du bara måste läsa.
Alma tipsade om att den finns som TED-talk (om du måste välja skulle jag läsa texten istället för att se klippet)!
måndag 25 april 2011
Mänsklig kanonkula dog
De kanske är underrepresenterade när det gäller olyckor per person som jobbar med det? Jag vet inte, bara en tanke. Det skulle också kunna vara så att de räknas som högriskyrken för att folk verkligen far illa.
Oavsett så är det nästan så att man förtjänar ett Darwin Award om man dör på jobbet när man jobbar som just mänsklig kanonkula.
Magiska bilder från From Me To You
Jag måste tipsa om en ny tumblr-blogg. Den heter From Me To You och den har magiska animerade bilder som jag kan stirra på hur länge som helst.
Titta själv och låt dig svepas med i magin.
Om det där inte är det mäktigaste du har sett idag så snälla berätta det är du har sett som slår det här, det måste vara helt makalöst. Hittills idag är det inget som slår det här för mig.
Titta själv och låt dig svepas med i magin.
Bara i Amerika
När ett youtubeklipp börjar med att fyra getter hoppar upp ur takluckan på en pickup till crescendot av Strauss Also sprach Zarathrusta då kan man ana att det är något speciellt man kommer att få se.
När musiken plötsligt byts mot ledmusiken från Superman och en cowboy kommer gående bredvid två border collies med apor ridandes på ryggen är det bekräftat.
Ett litet klipp om en man som förverkligat sin dröm. Bara i Amerika.
söndag 24 april 2011
Freddie Wong
Jag är barnsligt förtjust i de korta klippen som Freddie Wong lägger upp på sin kanal på YouTube.
Det är den typen av filmer som den stereotypa tonårskillen skulle göra. Mycket datorspelsinspirerat och omoget och helt galet snyggt gjort. Han senaste klipp handlar till exempel om vad som händer när du vinner saker på internet.
Andra klipp är enklare, men alla innehåller snygga specialeffekter. En favorit (som är ovanligt icke-våldsam) är Fire Hands.
En annan cool grej är att han har ett andra konto med det oväntade namnet freddiew2 där han lägger upp minidokumentärer om hur de gjort klippen, vilket ibland är nästan mer intressant, speciellt för en nörd som jag.
Det är den typen av filmer som den stereotypa tonårskillen skulle göra. Mycket datorspelsinspirerat och omoget och helt galet snyggt gjort. Han senaste klipp handlar till exempel om vad som händer när du vinner saker på internet.
Andra klipp är enklare, men alla innehåller snygga specialeffekter. En favorit (som är ovanligt icke-våldsam) är Fire Hands.
En annan cool grej är att han har ett andra konto med det oväntade namnet freddiew2 där han lägger upp minidokumentärer om hur de gjort klippen, vilket ibland är nästan mer intressant, speciellt för en nörd som jag.
Ölfyllda byxor
Det här är en bild på mina byxor som hänger på tork efter att jag sköljt ur all öl som spilldes på dem igår. Jag var ute med Niklas och Renen när tjejerna vid bordet bredvid oss började ta en massa bilder. Blixten lyckades blända mig varje gång och till slut blev jag så irriterad att jag gick över och frågade om bilderna var tillräckligt bra för att motivera att jag var halvblind. Det var de inte.
Det visade sig att de två tjejerna var syskon från Kroatien. Den ena hade bott i Sverige i ett-och-ett-halvt år och kunde förvånadsvärt bra svenska, den andra systern var bara på besök (en förklaring till varför hon envisades med att fotografera kanske).
"Oh, jag kan ett ord på Kroatiska!" sa jag.
"Kurva?" undrade den svensktalande systern.
"Kurva? Nej, verkligen inte. Mleko jag tror att det betyder mjölk" fortsatte jag.
"JA! PRECIS!" svarade hon och liksom studsade.
"Du kan lära dig maca också" fortsatte hon.
"Vad betyder det?" undrade jag.
"Fitta" sa hon.
"Okej" flinade jag "då kan jag två ord!"
Sen spillde hennes syster sin systers öl över bordet och mina byxor. Jag reagerade genom att tänka att det var irriterande att jag hade byxor på mig vilket jag antar att systern inte alls hade planerat.
Vi lekte "gissa åldern" en lek där alla fick gissa min ålder men jag slapp gissa deras. Det visade sig att småtjejerna jag gissade knappt var byxmyndiga i själva verket var 20 och att de Kroatiska tjejerna var 26 och 28, vilket var flera år äldre än jag gissat men förklarade hur det kom sig att 28-åringen kunde ha en elvaårig son.
Alla, inklusive 20-åringarna, gissade att jag var 21 år gammal. När jag berättade att de gissat fem år fel blev de förvånade och försökte försäkra mig om att det var positiv att se ut som en 21-åring.
Jag-kan-lära-dig-ett-ord-till-på-Kroatiska-tjejen fortsatte att få sin öl spilld på mig, men det var alltid olika personer som spillde den och det kändes aldrig medvetet. Det kändes däremot rätt blött och efter en drygt en timme badade jag i en ölaura.
Och nu hänger som sagt mina byxor på tork.
lördag 23 april 2011
xkcd: heaven & hell
xkcd har gjort en beskrivning av himlen och helvetet i tetrisversion för att en nörd som jag ska kunna förstå.
xkcd-strippar blir extra roliga om man vet att man ska hålla musen över bilderna för att se de gömda bildtexterna. Och eftersom det är så många som läser serien händer det att hans visioner förverkligas. Nu har någon gjort en Heaven-version av Tetris om du vill prova hur det känns.
Det går även att spela Hell-versionen av Tetris, men den är inte alls lika tillfredsställande.
xkcd-strippar blir extra roliga om man vet att man ska hålla musen över bilderna för att se de gömda bildtexterna. Och eftersom det är så många som läser serien händer det att hans visioner förverkligas. Nu har någon gjort en Heaven-version av Tetris om du vill prova hur det känns.
Det går även att spela Hell-versionen av Tetris, men den är inte alls lika tillfredsställande.
fredag 22 april 2011
"Inte särskilt"
Jag träffade pappa idag och han berättade en historia från när jag var liten. En historia om tacksamhet.
Jag var fyra år gammal och det var maraton i Stockholm. Det var bara jag och pappa hemma och han hade lovat att vi skulle gå på Gröna Lund. Det var mulet och duggade, perfekt väder om man vill vara ensam på Gröna Lund, inte lika perfekt väder om man önskar sig solsken.
Vi åkte veteranbilarna, det minns jag, jag satt och styrde med den stora ratten som jag i efterhand insett inte gör någonting alls. Sen ville jag åka något lite läskigare, en karusell som hette Hurley Gurley (ingen aning aning om hur det stavas). Pappa ville inte men jag var envis och tillslut gav han sig. Hurley Gurley är en sån där karusell som snurrar runt runt runt, stannar och sedan börjar snurra runt runt runt baklänges.
"Och nu ska vi köra baklänges" minns pappa hur rösten sa, han kommer fortfarande ihåg varenda tonläge och hur magen började vrida sig i takt med Hurley Gurleys rotation.
Han blev illamående och hade jag varit lite äldre hade jag säkert gjort något mer än noterat det, men det var jag inte så det gjorde jag inte. Vi åkte tillbaka till lägenheten och pappa la sig för att vila. Han mådde inte bra.
Men nu var det ju så att det var Stockholm maraton just den här dagen och jag hade fått för mig att de hade bananer vid en av vätskekontrollerna. Hur jag hade fått reda på det vet jag inte, inte heller varför jag tyckte att det var viktigt. Jag kommer dock ihåg att jag var avundsjuk på att de som åkte vasaloppet fick blåbärssoppa. Jag kommer också ihåg hur glad jag blev när jag insåg att kaffeautomaten på Lantmäterisektionen på KTH hade blåbärssoppa. Men den här dagen var det bananer som gällde.
Jag tvingade pappa att sluta vila, fick honom att ta fram cykeln, lyfta upp mig i cykelstolen och sen begav vi oss ut längs maratonspåret i jakt på en vätskekontroll med bananer.
De som sprang Stockholm maraton 1989 blev kallade för
regnets hjältar, pappa fick ingen sådan utmärkelse.
Det gick inte så bra. Vi (eller ja, pappa) cyklade genom regnet från kontroll till kontroll. Pappa beskriver det som att han cyklade hela första varvet, knappt 20 kilometer, men det kan vara en överdrift. Han var fortfarande illamående och nu även utmattad av allt cyklande. Och inga bananer hittade vi. Till slut gav han upp och cyklade ner till Rålambhovsparken där jag fick en varmkorv som kompensation för att han misslyckats med bananerna.
I det här läget, efter att ha tagit mig till Gröna Lund, gått med på att åka en karusell som gjort honom illamående, cyklat med mig runt halva stan i jakt på bananer och gett mig en varmkorv i parken var pappa rätt uppgiven. Han var illamående och utmattad men tänkte att jag ändå skulle uppskatta allt han gjort för mig. Så han frågade, lite försiktigt, om jag trots bristen på bananer hade haft roligt.
"Inte särskilt" svarade jag.
Jag var fyra år gammal och det var maraton i Stockholm. Det var bara jag och pappa hemma och han hade lovat att vi skulle gå på Gröna Lund. Det var mulet och duggade, perfekt väder om man vill vara ensam på Gröna Lund, inte lika perfekt väder om man önskar sig solsken.
Vi åkte veteranbilarna, det minns jag, jag satt och styrde med den stora ratten som jag i efterhand insett inte gör någonting alls. Sen ville jag åka något lite läskigare, en karusell som hette Hurley Gurley (ingen aning aning om hur det stavas). Pappa ville inte men jag var envis och tillslut gav han sig. Hurley Gurley är en sån där karusell som snurrar runt runt runt, stannar och sedan börjar snurra runt runt runt baklänges.
"Och nu ska vi köra baklänges" minns pappa hur rösten sa, han kommer fortfarande ihåg varenda tonläge och hur magen började vrida sig i takt med Hurley Gurleys rotation.
Han blev illamående och hade jag varit lite äldre hade jag säkert gjort något mer än noterat det, men det var jag inte så det gjorde jag inte. Vi åkte tillbaka till lägenheten och pappa la sig för att vila. Han mådde inte bra.
Men nu var det ju så att det var Stockholm maraton just den här dagen och jag hade fått för mig att de hade bananer vid en av vätskekontrollerna. Hur jag hade fått reda på det vet jag inte, inte heller varför jag tyckte att det var viktigt. Jag kommer dock ihåg att jag var avundsjuk på att de som åkte vasaloppet fick blåbärssoppa. Jag kommer också ihåg hur glad jag blev när jag insåg att kaffeautomaten på Lantmäterisektionen på KTH hade blåbärssoppa. Men den här dagen var det bananer som gällde.
Jag tvingade pappa att sluta vila, fick honom att ta fram cykeln, lyfta upp mig i cykelstolen och sen begav vi oss ut längs maratonspåret i jakt på en vätskekontroll med bananer.
De som sprang Stockholm maraton 1989 blev kallade för
regnets hjältar, pappa fick ingen sådan utmärkelse.
Det gick inte så bra. Vi (eller ja, pappa) cyklade genom regnet från kontroll till kontroll. Pappa beskriver det som att han cyklade hela första varvet, knappt 20 kilometer, men det kan vara en överdrift. Han var fortfarande illamående och nu även utmattad av allt cyklande. Och inga bananer hittade vi. Till slut gav han upp och cyklade ner till Rålambhovsparken där jag fick en varmkorv som kompensation för att han misslyckats med bananerna.
I det här läget, efter att ha tagit mig till Gröna Lund, gått med på att åka en karusell som gjort honom illamående, cyklat med mig runt halva stan i jakt på bananer och gett mig en varmkorv i parken var pappa rätt uppgiven. Han var illamående och utmattad men tänkte att jag ändå skulle uppskatta allt han gjort för mig. Så han frågade, lite försiktigt, om jag trots bristen på bananer hade haft roligt.
"Inte särskilt" svarade jag.
Recension: Portal 2
Jag har precis spelat igenom två-spelar-läget av Portal 2 tillsammans med Renen för att fira bjuder jag på en liten recension.
Narbacular Drop är ett spel som få har hört talas om och ännu färre spelat. Ett studentprojekt från 2005 med en briljant idé — tänk om du kunde slänga ut två portalöppningar som kopplade ihop två helt skilda platser? — som senare åts upp av Valve som tog studenterna och idén, kastade pengar på den och två år senare spottade ut Portal.
Det första Portal släpptes 2007 och är en tevespelsversion av Fångarna på fortet. Fast med portalgevär och en sarkastisk AI som lockar med tårta efter nästa testrum istället för Gunde som skriker att du ska "FOKUSERA PÅ NYCKELN!!1".
Kan du se dörren? Följ den blå markeringen och hitta en knapp...
Portal var ett kort spel (två till fem timmar beroende på hur snabbt du lärde dig tänka med portaler) där du gick från det ena sterila testrummet till nästa med AI-rösten GLaDOS som enda sällskap. Portal 2 utökar både rollistan, variationen på pusslen och längde på spelet. Det är större, mer levande och roligare.
Jag har suttit och tittat på när Renen spelat igenom enspelarläget och vi skrattar så vi kiknar — dialogen är välskriven och levereras med en komisk timing som står sig bland de bästa standup-numren jag har sett. Det måste upplevas.
Om det är något jag skulle kritisera spelet för så är det att det är lite för lätt. Det är pedagogiskt och ingen borde ha något problem att komma igång med spelet. Varje nytt koncept introduceras och förklaras utan att det känns segt eller långsamt. Men när jag var klar kändes det som att ha fått njuta av en gudomlig avsmakningsmeny. Allt var så gott, men jag ville ha mer, av allt.
På det sättet kändes det lite som Super Mario Galaxy 2, ett annat smörgåsbord av bra spelidéer genomförda till perfektion. De bästa banorna i SMG2 kan du gå tillbaka till och spela i en lite svårare version som tar originalkonceptet och ställer det på sin spets. Det kan du inte i Portal 2 och det saknar jag (men jag hoppas att det kanske släpps som extra-material).
Alla borde spela igenom enspelarläget av Portal 2. Jag tog mig igenom på runt fyra timmar, men andra recensenter påstår att det kan ta upp till 10 timmar så jag antar att det beror lite på hur mycket erfarenhet och hur mycket tur man har. För det kan kännas som tur — pusslen är oftast mycket enklare än man tror ibland råkar man göra rätt direkt för att andra gånger fastna och bara stirra på pusslet i flera minuter innan man fattar.
Såhär såg jag och Renen ut när vi spelade tillsammans (jag är den korta till vänster).
Vi spelade som sagt igenom två-spelet-läget också. Det ökar komplexiteten på pusslen (dubbelt så många portaler att leka med) och tar bort story-delen. Det är avskalat och påminner till stilen mer om det första Portal. Det är roligt men även det är slut innan det hinner bli riktigt svårt.
Alla borde spela igenom två-spelar-läget av Portal 2, helst med någon som inte gjort det tidigare. Att få klura på problem tillsammans är något jag gör alldeles för sällan och det är tillfredsställande när man lyckas. Det är också kul med ett spel där båda spelarna blir lika viktiga och där man måste förlita sig på sin medspelare för att ta sig vidare.
Och så är det roligt när Renens karaktär blir mosad av taggar eller när jag råkar placera en portal fel så han faller ner i avgrunden.
Coolt med ett spel som inte går ut på att ha ihjäl folk också.
Narbacular Drop är ett spel som få har hört talas om och ännu färre spelat. Ett studentprojekt från 2005 med en briljant idé — tänk om du kunde slänga ut två portalöppningar som kopplade ihop två helt skilda platser? — som senare åts upp av Valve som tog studenterna och idén, kastade pengar på den och två år senare spottade ut Portal.
Det första Portal släpptes 2007 och är en tevespelsversion av Fångarna på fortet. Fast med portalgevär och en sarkastisk AI som lockar med tårta efter nästa testrum istället för Gunde som skriker att du ska "FOKUSERA PÅ NYCKELN!!1".
Kan du se dörren? Följ den blå markeringen och hitta en knapp...
Portal var ett kort spel (två till fem timmar beroende på hur snabbt du lärde dig tänka med portaler) där du gick från det ena sterila testrummet till nästa med AI-rösten GLaDOS som enda sällskap. Portal 2 utökar både rollistan, variationen på pusslen och längde på spelet. Det är större, mer levande och roligare.
Jag har suttit och tittat på när Renen spelat igenom enspelarläget och vi skrattar så vi kiknar — dialogen är välskriven och levereras med en komisk timing som står sig bland de bästa standup-numren jag har sett. Det måste upplevas.
Om det är något jag skulle kritisera spelet för så är det att det är lite för lätt. Det är pedagogiskt och ingen borde ha något problem att komma igång med spelet. Varje nytt koncept introduceras och förklaras utan att det känns segt eller långsamt. Men när jag var klar kändes det som att ha fått njuta av en gudomlig avsmakningsmeny. Allt var så gott, men jag ville ha mer, av allt.
På det sättet kändes det lite som Super Mario Galaxy 2, ett annat smörgåsbord av bra spelidéer genomförda till perfektion. De bästa banorna i SMG2 kan du gå tillbaka till och spela i en lite svårare version som tar originalkonceptet och ställer det på sin spets. Det kan du inte i Portal 2 och det saknar jag (men jag hoppas att det kanske släpps som extra-material).
Alla borde spela igenom enspelarläget av Portal 2. Jag tog mig igenom på runt fyra timmar, men andra recensenter påstår att det kan ta upp till 10 timmar så jag antar att det beror lite på hur mycket erfarenhet och hur mycket tur man har. För det kan kännas som tur — pusslen är oftast mycket enklare än man tror ibland råkar man göra rätt direkt för att andra gånger fastna och bara stirra på pusslet i flera minuter innan man fattar.
Såhär såg jag och Renen ut när vi spelade tillsammans (jag är den korta till vänster).
Vi spelade som sagt igenom två-spelet-läget också. Det ökar komplexiteten på pusslen (dubbelt så många portaler att leka med) och tar bort story-delen. Det är avskalat och påminner till stilen mer om det första Portal. Det är roligt men även det är slut innan det hinner bli riktigt svårt.
Alla borde spela igenom två-spelar-läget av Portal 2, helst med någon som inte gjort det tidigare. Att få klura på problem tillsammans är något jag gör alldeles för sällan och det är tillfredsställande när man lyckas. Det är också kul med ett spel där båda spelarna blir lika viktiga och där man måste förlita sig på sin medspelare för att ta sig vidare.
Och så är det roligt när Renens karaktär blir mosad av taggar eller när jag råkar placera en portal fel så han faller ner i avgrunden.
Coolt med ett spel som inte går ut på att ha ihjäl folk också.
torsdag 21 april 2011
Allt klotter är inte hemskt
Efter att jag varit och klippt mig hoppades jag att jag skulle råka stöta på någon jag kände. Mest för att jag hade ett väldigt klädsamt självförtroende.
Det var framförallt tre saker som bidragit till mitt självförtroende.
1. Jag hade fått hårbotten masserad och håret tvättat vilket inte bara är sådär jag-kan-inte-riktigt-förstå-varför-det-är-okej-att-betala-för-det-här-skönt utan även gjorde att...
2. ...jag luktade jättegott. Det var inte bara hårtvätt- och balsameringen, även om det säkert bidrog, utan även vaxet som min frisör kletat ner håret med. Att lukta awesome är awesome för självförtroendet.
3. Jag var nyklippt och tillpiffad i håret.
Så där promenerade jag i alla fall, som sagt, lugn efter massagen, awesome-luktande och tillpiffad, strålande av självförtroende i min nya frisyr och bara hoppades på att gå in i någon jag kände. Någon som skulle se skillnaden och kanske till och med bli glad att se mig.
Men icke! Eller nästan-icke! En near-miss, fast ändå inte — och här måste jag tillåta mig att sväva ut lite, en near-miss är alltså när två typ flygplan nästan träffar varandra, varför det heter near-miss och inte near-hit har jag inte fattat — oavsett, det var inget near-miss. Jag gick omkring i mina egna tankar, snubblade till och stod plötsligt och stirrade på en nedklottrad vägg...
...som gav mig precis så mycket bekräftelse jag behövde.
Det var framförallt tre saker som bidragit till mitt självförtroende.
1. Jag hade fått hårbotten masserad och håret tvättat vilket inte bara är sådär jag-kan-inte-riktigt-förstå-varför-det-är-okej-att-betala-för-det-här-skönt utan även gjorde att...
2. ...jag luktade jättegott. Det var inte bara hårtvätt- och balsameringen, även om det säkert bidrog, utan även vaxet som min frisör kletat ner håret med. Att lukta awesome är awesome för självförtroendet.
3. Jag var nyklippt och tillpiffad i håret.
Så där promenerade jag i alla fall, som sagt, lugn efter massagen, awesome-luktande och tillpiffad, strålande av självförtroende i min nya frisyr och bara hoppades på att gå in i någon jag kände. Någon som skulle se skillnaden och kanske till och med bli glad att se mig.
Men icke! Eller nästan-icke! En near-miss, fast ändå inte — och här måste jag tillåta mig att sväva ut lite, en near-miss är alltså när två typ flygplan nästan träffar varandra, varför det heter near-miss och inte near-hit har jag inte fattat — oavsett, det var inget near-miss. Jag gick omkring i mina egna tankar, snubblade till och stod plötsligt och stirrade på en nedklottrad vägg...
...som gav mig precis så mycket bekräftelse jag behövde.
Rosa militärtank i Umeå
Jag förstår inte poängen med den här aktionen. Militärtanken är ju numera perfekt kamouflerad för pridefestivalen.
(Och vad är det för poäng med att ha en tank som försvinner i skogen? Vem krigar där?)
Några bondiga bilder ifrån igår
Vet inte riktigt vad jag ville med bilderna. Jag testar mest. Det här var i alla fall ett försök att ta några bilder med ett lite bondigt (som i "jaug äur ein bonde" inte "Vodka Martini, shaken not stirred") tema.
onsdag 20 april 2011
Gästblogg: Ska du hänga med på fest? Nä!
Stella gästbloggar på Albertbloggen en gång i veckan (de senaste tre veckorna, om man räknar den här veckan, annars de senaste två veckorna).
Runt om mig pågår alla dessa fester. De innehåller fulla idioter och kass musik, vilket inte hade gjort mig något, egentligen, om jag bara stannat hemma. Fast riktigt så har det inte blivit. Just därför är dessa fester något som faktiskt påverkat mig och min ekonomi. Jag är rätt slut på det. Jag är så slut, Tyrone.
”Men Stella, om du inte vill gå på fest, gör inte det då.”
Gör inte det då. Ha. Gör inte det då — skojar du med mig?! Har du hört talas om grupptryck kanske? Överallt ligger det och trycker. Fyfan. Lika bra att jag tar det från början.
Det var en ny termin. Sensommaren lös likt sensmoralen i korridorerna på den nya, allt för skrämmande skolan. Ryktet om en fest spreds på skolan (fast, posters var det egentligen, rykte är väl kanske inte vad det var). Mina nya och jävligt entusiastiska vänner köpte genast biljetter. Jag med såklart, en fest, det måste ju bli kul. Dansa till skön musik och lära känna nya människor — så fan heller.
Liten lokal. Fulla människor. Kass musik. Taffsande äckel (nu mer känd som ”fisken”). Obekväma skor. 120 kronor mindre i plånboken. Trötthet. Alltid denna trötthet.
Stella tycker att hon se tjock ut på den här bilden, jag tycker att hon ser trött ut.
”Aldrig igen” tänkte jag på hemvägen.
Veckan därpå köpte vi biljetter till nästa grej. Den såg vi också fram emot. Den förra festen var dålig, men denna, åh herregud denna kommer att bli grym! — tvärtom. Det regnade. Taxi. Obekväma skor. Blött hår. Trötthet. ”Aldrig igen” påminde jag mig själv.
Sen kom Danmark. En av de härligaste händelserna i mitt liv. Människor jag älskade, naivitet som flödade, glädjerus in på småtimmarna. Härliga fester, bra musik. Bra umgänge. Mitt hopp kom tillbaka. Jag ville ha mer. Mer fest. Det kan vara bra. Jag var pepp.
Det gällde att köpa biljetter direkt. Jag ville ha mer! Mer Danmark, jag ville dansa! — Tredje festen. Lokal. Kasst ljud. Kasst ljus. Orgie på dansgolvet. Öl. Överallt denna öl. Jag ville spy på denna öl. Trötthet. ”Aldrig igen” tänkte jag åter en gång — men pengarna gick i alla fall till välgörenhet.
Stella visar hur hon ville dansa
Det kom en till fest. Jag sa nej. De tjatade. Och tjatade. ”Du KAN inte missa denna” Det sa du de tre senaste gångerna också, tjockhuvud. Jag vill inte mer. Ledsna blickar. Besvikelsen. Och så kom tröttheten. Alltid denna trötthet. ”Aldrig mer” tänkte jag och köpte ingen biljett.
Sen, förra veckan, var det en ny fest som de ville gå på. ”Det är en invigning, det kommer bli legendariskt, denna kan du inte missa” Jag ville inte. Jag sa nej några gånger. ”Men jag går inte utan dig, jag vill verkligen gå” Jag ville inte. ”Kom igen, du kommer vara pepp, fredagen innan lovet” Så många ord. Jag var så stressad. Varje kväll den veckan bröt jag ihop på grund av stressen från skolan. Jag visste att jag inte skulle orka. Inte igen. ”Jag gillar inte sådana fester” sa jag. Besvikelsen. Jag orkade inte. Jag köpte biljetten. Det kanske skulle bli kul ändå. – Så fan heller. Jag höll på att bryta ihop på vägen dit. Jag ville inte. Jag gick ändå. Träffade mina vänner. De spelade i alla fall Red Hot Chili Peppers. Lite coolt. Annars? — Kö i en och en halv timme. Fulla idioter. Trötthet, ni fattar grejen.
I helgen gick jag på min sista organiserade fest. Den sista festen organiserad av någon av gymnasieskolorna. Jag har insett det nu. Jag tänker inte lyssna på dem, när de sitter där och vill att jag ska följa med. Jag ska göra det jag vill, inte leva för någon annan. Jag ska njuta av Lübeck. Jag ska njuta av Prag. Inget jävla organiserat skit. Mina fredagar ska bestå av film och folk jag tycker om. Jag orkar inte vara ytlig mer. Så jävla korkat bara.
Jag ska göra det jag vill.
Runt om mig pågår alla dessa fester. De innehåller fulla idioter och kass musik, vilket inte hade gjort mig något, egentligen, om jag bara stannat hemma. Fast riktigt så har det inte blivit. Just därför är dessa fester något som faktiskt påverkat mig och min ekonomi. Jag är rätt slut på det. Jag är så slut, Tyrone.
”Men Stella, om du inte vill gå på fest, gör inte det då.”
Gör inte det då. Ha. Gör inte det då — skojar du med mig?! Har du hört talas om grupptryck kanske? Överallt ligger det och trycker. Fyfan. Lika bra att jag tar det från början.
Det var en ny termin. Sensommaren lös likt sensmoralen i korridorerna på den nya, allt för skrämmande skolan. Ryktet om en fest spreds på skolan (fast, posters var det egentligen, rykte är väl kanske inte vad det var). Mina nya och jävligt entusiastiska vänner köpte genast biljetter. Jag med såklart, en fest, det måste ju bli kul. Dansa till skön musik och lära känna nya människor — så fan heller.
Liten lokal. Fulla människor. Kass musik. Taffsande äckel (nu mer känd som ”fisken”). Obekväma skor. 120 kronor mindre i plånboken. Trötthet. Alltid denna trötthet.
Stella tycker att hon se tjock ut på den här bilden, jag tycker att hon ser trött ut.
”Aldrig igen” tänkte jag på hemvägen.
Veckan därpå köpte vi biljetter till nästa grej. Den såg vi också fram emot. Den förra festen var dålig, men denna, åh herregud denna kommer att bli grym! — tvärtom. Det regnade. Taxi. Obekväma skor. Blött hår. Trötthet. ”Aldrig igen” påminde jag mig själv.
Sen kom Danmark. En av de härligaste händelserna i mitt liv. Människor jag älskade, naivitet som flödade, glädjerus in på småtimmarna. Härliga fester, bra musik. Bra umgänge. Mitt hopp kom tillbaka. Jag ville ha mer. Mer fest. Det kan vara bra. Jag var pepp.
Det gällde att köpa biljetter direkt. Jag ville ha mer! Mer Danmark, jag ville dansa! — Tredje festen. Lokal. Kasst ljud. Kasst ljus. Orgie på dansgolvet. Öl. Överallt denna öl. Jag ville spy på denna öl. Trötthet. ”Aldrig igen” tänkte jag åter en gång — men pengarna gick i alla fall till välgörenhet.
Stella visar hur hon ville dansa
Det kom en till fest. Jag sa nej. De tjatade. Och tjatade. ”Du KAN inte missa denna” Det sa du de tre senaste gångerna också, tjockhuvud. Jag vill inte mer. Ledsna blickar. Besvikelsen. Och så kom tröttheten. Alltid denna trötthet. ”Aldrig mer” tänkte jag och köpte ingen biljett.
Sen, förra veckan, var det en ny fest som de ville gå på. ”Det är en invigning, det kommer bli legendariskt, denna kan du inte missa” Jag ville inte. Jag sa nej några gånger. ”Men jag går inte utan dig, jag vill verkligen gå” Jag ville inte. ”Kom igen, du kommer vara pepp, fredagen innan lovet” Så många ord. Jag var så stressad. Varje kväll den veckan bröt jag ihop på grund av stressen från skolan. Jag visste att jag inte skulle orka. Inte igen. ”Jag gillar inte sådana fester” sa jag. Besvikelsen. Jag orkade inte. Jag köpte biljetten. Det kanske skulle bli kul ändå. – Så fan heller. Jag höll på att bryta ihop på vägen dit. Jag ville inte. Jag gick ändå. Träffade mina vänner. De spelade i alla fall Red Hot Chili Peppers. Lite coolt. Annars? — Kö i en och en halv timme. Fulla idioter. Trötthet, ni fattar grejen.
I helgen gick jag på min sista organiserade fest. Den sista festen organiserad av någon av gymnasieskolorna. Jag har insett det nu. Jag tänker inte lyssna på dem, när de sitter där och vill att jag ska följa med. Jag ska göra det jag vill, inte leva för någon annan. Jag ska njuta av Lübeck. Jag ska njuta av Prag. Inget jävla organiserat skit. Mina fredagar ska bestå av film och folk jag tycker om. Jag orkar inte vara ytlig mer. Så jävla korkat bara.
Jag ska göra det jag vill.
Liten uppdatering
Spelade igenom single-player-delen av Portal 2 igår på strax under 4 timmar. Helt sjukt kul!
Nu behöver jag någon att spela co-op med så om någon känner sig manad säg till. Om ni tvekar angående Portal 2, gör inte det, bara köp och spela.
Senare idag kan ni se fram emot en ny gästblogg av Stella (och kanske en bild på hur jag såg ut efter klippningen igår).
Ni som undrar hur jag såg ut efter att jag klippt mig igår, vilket jag antar är alla — varför skulle ni annars läsa min blogg om inte för att bekräfta mitt ego? — kan få njuta av de här två bilderna på mig i min "nya" frisyr.
Albert iklädd hörlurar och drygmin
Albert iklädd hörlurar och lite-mer-busig-min
Notera mina fula miner. Jag ville mest ta en bild så jag kunde få spela Portal 2 igår, så det blev inte bättre än sådär — POOOOORTAAAAAALLLLL. Till er som tänker "men han ser ju precis likadan ut som innan" vill jag bara säga att jag minsann fick min hårbotten masserad vilket faktiskt var varför jag gick och klippte mig.
Efter hårbottenmassagen sa frisörskan till mig att jag inte skulle få något sex, men jag var så borta att jag missade i vilket sammanhang hon menade.
Nu behöver jag någon att spela co-op med så om någon känner sig manad säg till. Om ni tvekar angående Portal 2, gör inte det, bara köp och spela.
Senare idag kan ni se fram emot en ny gästblogg av Stella (och kanske en bild på hur jag såg ut efter klippningen igår).
Ni som undrar hur jag såg ut efter att jag klippt mig igår, vilket jag antar är alla — varför skulle ni annars läsa min blogg om inte för att bekräfta mitt ego? — kan få njuta av de här två bilderna på mig i min "nya" frisyr.
Albert iklädd hörlurar och drygmin
Albert iklädd hörlurar och lite-mer-busig-min
Notera mina fula miner. Jag ville mest ta en bild så jag kunde få spela Portal 2 igår, så det blev inte bättre än sådär — POOOOORTAAAAAALLLLL. Till er som tänker "men han ser ju precis likadan ut som innan" vill jag bara säga att jag minsann fick min hårbotten masserad vilket faktiskt var varför jag gick och klippte mig.
Efter hårbottenmassagen sa frisörskan till mig att jag inte skulle få något sex, men jag var så borta att jag missade i vilket sammanhang hon menade.
tisdag 19 april 2011
Portal 2-abstinens
Jag hann spela igenom kapitel ett på lunchen. Det var helt awesome. Vill... spela... mer!
Sen upptäckte jag att jag har klipptid i eftermiddag. Funderade på att boka om för att kunna spela, men icke. Längtar tills jag är färdigklippt.
Hittade en rolig Portal 2-bild på reddit.
Bästa kommentaren:
Sen upptäckte jag att jag har klipptid i eftermiddag. Funderade på att boka om för att kunna spela, men icke. Längtar tills jag är färdigklippt.
Hittade en rolig Portal 2-bild på reddit.
I'm guessing your professor didn't receive any emails and just wants to play Portal 2 himself.
PORTAL 2 ÄR HÄR
Installerat och klart och jag sitter och jobbar. VILL SPELAAAA!!
Och numera har det co-op och jag vet inte vem jag ska spela det med. Får mig att vilja dikta:
Och numera har det co-op och jag vet inte vem jag ska spela det med. Får mig att vilja dikta:
Portals are orange,Snälla arbetsdag: gå fort.
portals are blue,
pick up the controller,
and be my Player 2.
Samtal om kritik
Jag träffade en vis kvinna igår. Vi pratade om att ge kritik och det var en mäktig upplevelse.
Hon hade en bestämd åsikt om vad som är rätt och fel — vad man får och inte får säga och hur man får och inte får säga det — men hon svävade runt sina poänger. Till en början hade jag svårt att förstå, jag har lättare med information presenterade i rader och kolumner eller som if( ) then( )-satser men igår fick jag inga raka svar.
"Alla ser saker olika", berättade hon, "om jag säger blå är det inte säkert att du ser samma färg. Du kan lära dig vad jag menar när jag säger blå men innan du har gjort det är det svårt."
"Men om man inte vet är det väl bara att fråga?" försökte jag, fortfarande lite osäker på vilken poäng det var hon försökte komma till.
"Nej, bara chansa. Bara gör. Våga, visa upp, ge mig något att arbeta med."
Det går ofta snabbare att komma till ett bra resultat om man gör en förstaversion lite snabbt som man sedan förändrar och förbättrar. Att försöka få allt perfekt på första försöket är både svårt och risken är att för mycket tid läggs på onödiga detaljer som ändå försvinner efter första kritikomgången.
Jag frågade om det var så att hon inte ville ge specifika instruktioner för att hon själv föredrog att jobba utan. Visst var det så. Hon var bättre på att säga vad som var rätt och fel än att säga vad som var rätt och fel.
"Jag är mer av en inköpare än en designer" förklarade hon.
Hon fortsatte berätta att hon inte vill att någon ska se henne som en allsmäktig gud när hon ger kritik. Hon är en individ med en åsikt, hon ger sin bild av verkligheten, inte en bild av vad som är rätt eller fel. Hon var också noga med att påpeka att det är individer hon kritiserar och att det är viktigt att vara medveten om det. Även om det finns en överenskommelse att vi kritiserar varandras arbete så spiller det över på personen bakom arbetet och är man inte medveten om det finns det risk att kritiken inte alls fyller rätt funktion.
Olika personer sätter ribban på olika nivå när det gäller hur bra de måste prestera för att känna att det är okej. Vissa gör ett försök och sen är de nöjda med det oavsett utfall, andra gör tio utan att bli nöjda. Kvinnan jag pratade med tillhörde den senare kategorin. Hon berättade att hon kan känna när det blir bra. Om hon är förankrad i det hon gör så känns det i magen och det är den känslan hon är ute efter när hon ger kritik.
Känns det som att personen är ankrad i det han eller hon gör? Gör det inte det lyser det igenom — hon berättade om en gammal mormor som sett Allsång på Skansen och sagt att Lasse Berghagen inte trivdes längre redan tre år innan han slutade — men hur får man någon att hitta sig själv i sitt arbete? Det är inte alltid så lätt och det verkar inte går att göra med järnhand.
Jag satt fascinerat och lyssnade medan hennes beskrivning tog form framför mig. Det som börjat som en dimma hade klarnat allt mer och i och med det hade en oro växt inom mig. Om hon nu var så inkännande och så hänsynstagande i sin kritik, fanns det inte en risk att någon som var mer bestämd skulle komma och bara köra över henne?
Hon skrattade som om jag inte hade lyssnat på ett ord hon hade sagt. "Nej", försäkrade hon, "det var inget problem. Har man ont om tid är det kanske dumt att gå in och rota i någons inre och starka egon är ofta trasiga under ytan. Har man däremot tid är det enkelt att komma in under skalet."
Då förstod jag att kritik är något kraftfullt som måste behandlas med respekt. Använder du det fel kan du bryta ner människor helt i onödan, men använder du det rätt kan du få samma människor att växa och bli mer sig själva än de själva trodde var möjligt.
När jag säger blå menar jag #0000FF;
Hon hade en bestämd åsikt om vad som är rätt och fel — vad man får och inte får säga och hur man får och inte får säga det — men hon svävade runt sina poänger. Till en början hade jag svårt att förstå, jag har lättare med information presenterade i rader och kolumner eller som if( ) then( )-satser men igår fick jag inga raka svar.
"Alla ser saker olika", berättade hon, "om jag säger blå är det inte säkert att du ser samma färg. Du kan lära dig vad jag menar när jag säger blå men innan du har gjort det är det svårt."
"Men om man inte vet är det väl bara att fråga?" försökte jag, fortfarande lite osäker på vilken poäng det var hon försökte komma till.
"Nej, bara chansa. Bara gör. Våga, visa upp, ge mig något att arbeta med."
Det går ofta snabbare att komma till ett bra resultat om man gör en förstaversion lite snabbt som man sedan förändrar och förbättrar. Att försöka få allt perfekt på första försöket är både svårt och risken är att för mycket tid läggs på onödiga detaljer som ändå försvinner efter första kritikomgången.
Jag frågade om det var så att hon inte ville ge specifika instruktioner för att hon själv föredrog att jobba utan. Visst var det så. Hon var bättre på att säga vad som var rätt och fel än att säga vad som var rätt och fel.
"Jag är mer av en inköpare än en designer" förklarade hon.
Hon fortsatte berätta att hon inte vill att någon ska se henne som en allsmäktig gud när hon ger kritik. Hon är en individ med en åsikt, hon ger sin bild av verkligheten, inte en bild av vad som är rätt eller fel. Hon var också noga med att påpeka att det är individer hon kritiserar och att det är viktigt att vara medveten om det. Även om det finns en överenskommelse att vi kritiserar varandras arbete så spiller det över på personen bakom arbetet och är man inte medveten om det finns det risk att kritiken inte alls fyller rätt funktion.
Olika personer sätter ribban på olika nivå när det gäller hur bra de måste prestera för att känna att det är okej. Vissa gör ett försök och sen är de nöjda med det oavsett utfall, andra gör tio utan att bli nöjda. Kvinnan jag pratade med tillhörde den senare kategorin. Hon berättade att hon kan känna när det blir bra. Om hon är förankrad i det hon gör så känns det i magen och det är den känslan hon är ute efter när hon ger kritik.
Känns det som att personen är ankrad i det han eller hon gör? Gör det inte det lyser det igenom — hon berättade om en gammal mormor som sett Allsång på Skansen och sagt att Lasse Berghagen inte trivdes längre redan tre år innan han slutade — men hur får man någon att hitta sig själv i sitt arbete? Det är inte alltid så lätt och det verkar inte går att göra med järnhand.
Jag satt fascinerat och lyssnade medan hennes beskrivning tog form framför mig. Det som börjat som en dimma hade klarnat allt mer och i och med det hade en oro växt inom mig. Om hon nu var så inkännande och så hänsynstagande i sin kritik, fanns det inte en risk att någon som var mer bestämd skulle komma och bara köra över henne?
Hon skrattade som om jag inte hade lyssnat på ett ord hon hade sagt. "Nej", försäkrade hon, "det var inget problem. Har man ont om tid är det kanske dumt att gå in och rota i någons inre och starka egon är ofta trasiga under ytan. Har man däremot tid är det enkelt att komma in under skalet."
Då förstod jag att kritik är något kraftfullt som måste behandlas med respekt. Använder du det fel kan du bryta ner människor helt i onödan, men använder du det rätt kan du få samma människor att växa och bli mer sig själva än de själva trodde var möjligt.
När jag säger blå menar jag #0000FF;
måndag 18 april 2011
Det här med presenter
Jag antar att det är rätt svårt att ge mig presenter. Jag vet sällan vad jag önskar mig och är nog rätt dålig på att visa att jag verkligen uppskattar en present.
Mamma skriver om det idag och det får mig att fundera. Dels på att jag har en tendens att lägga så mycket tid på vissa presenter att de växer och blir viktigare för mig än för mottagaren. Det känns aldrig som bortkastade tid eftersom jag njuter av skapandet och eftersom jag kan leva rätt länge på ett leende (för att inte tala om en kram).
Det andra jag tänker på är vad många nördig saker som jag borde önska mig men som jag alltid tycks glömma bort när någon väl frågar. Så nu när jag kommer ihåg vill jag tipsa om två saker som du skulle kunna ge mig om du vill visa mig lite kärlek.
The Ex — ett Dexteresquette knivställ
Det här grymma knivstället finns, liksom mitt andra tips, att köpa på ThinkGeek och jag tycker att det är hur coolt som helst. Skulle dock behöva några ordentliga knivar innan just det stället känns praktiskt.
Fryslåda för mat och/eller organ
Nästa grej känns perfekt för picnicen, vilken jag sällan går på, men det kanske beror på att jag inte har en sån här fryslåda?
Okej, så de här grejerna är kanske coolare än nödvändiga. I alla fall för mig. Men om du känner någon lika nördig som jag som redan har vassa knivar och köttstycken att lägga i fryslåda så skulle nog grejerna passa perfekt.
Mamma skriver om det idag och det får mig att fundera. Dels på att jag har en tendens att lägga så mycket tid på vissa presenter att de växer och blir viktigare för mig än för mottagaren. Det känns aldrig som bortkastade tid eftersom jag njuter av skapandet och eftersom jag kan leva rätt länge på ett leende (för att inte tala om en kram).
Det andra jag tänker på är vad många nördig saker som jag borde önska mig men som jag alltid tycks glömma bort när någon väl frågar. Så nu när jag kommer ihåg vill jag tipsa om två saker som du skulle kunna ge mig om du vill visa mig lite kärlek.
The Ex — ett Dexteresquette knivställ
Det här grymma knivstället finns, liksom mitt andra tips, att köpa på ThinkGeek och jag tycker att det är hur coolt som helst. Skulle dock behöva några ordentliga knivar innan just det stället känns praktiskt.
Fryslåda för mat och/eller organ
Nästa grej känns perfekt för picnicen, vilken jag sällan går på, men det kanske beror på att jag inte har en sån här fryslåda?
Okej, så de här grejerna är kanske coolare än nödvändiga. I alla fall för mig. Men om du känner någon lika nördig som jag som redan har vassa knivar och köttstycken att lägga i fryslåda så skulle nog grejerna passa perfekt.
Fick plötsligt ont i axeln
Det bara högg till. Känns som att jag har klämt någon nerv. Har försökt röra axeln på olika sätt och nu har jag lyckats identifiera exakt hur jag ska göra för att det ska göra ont.
Musarm säger Lars. Jävla skittouchpad säger jag som snopet nog glömt min mus hemma. Jag hoppas att det bara är något som hamnat snett, som jag kan få att hoppa rätt om jag bara motionerar axeln lite. Kanske genom att dansa?
Killen i klippet är helt klart ingen mac-användare (eller möjligtvis en sådan med väldigt hög smärttröskel och tåliga lår) eftersom han kan ha sin dator i knät. Annars gillar jag både klädsel och dans.
Musarm säger Lars. Jävla skittouchpad säger jag som snopet nog glömt min mus hemma. Jag hoppas att det bara är något som hamnat snett, som jag kan få att hoppa rätt om jag bara motionerar axeln lite. Kanske genom att dansa?
Killen i klippet är helt klart ingen mac-användare (eller möjligtvis en sådan med väldigt hög smärttröskel och tåliga lår) eftersom han kan ha sin dator i knät. Annars gillar jag både klädsel och dans.
[Dagens vackra] The Mountain
Rätt fint tycker jag. Skulle nästan kalla det vackert. Okej, nej, nu ljuger jag. Det är helt magiskt det där klippet. Det får mig att känna mig liten och obetydlig och som en del av något enormt och vackert. Det ger mig hopp och får mig att känna att allt är möjligt. Allt.
söndag 17 april 2011
Birkakoma och StarCraft II
Idag var jag på Birka Pizzaria och åt dagenefterpizza. Varför ska man äta just där?
Min pizza var utsökt men frambringade vad jag vill kalla för ett Birkakoma ur vilket jag inte vaknade upp på hela två timmar. Nu, åtta timmar senare, känner jag mig fortfarande rätt mätt. Hur bra som helst.
På vägen till Birka uppdaterade jag min Facebook-status. Stella var snabb i sin replik.
Pizzorna är stora, tunna och goda. Hur stora? Vi var tvungna att vika pizzorna för att vi skulle få plats att sitta vid samma bord. Notera Martins lite tomma blick. Det kan kännas precis så när man inser hur mycket mat man precis har köpt.
Min pizza var utsökt men frambringade vad jag vill kalla för ett Birkakoma ur vilket jag inte vaknade upp på hela två timmar. Nu, åtta timmar senare, känner jag mig fortfarande rätt mätt. Hur bra som helst.
På vägen till Birka uppdaterade jag min Facebook-status. Stella var snabb i sin replik.
Men varför dricka när man kan titta på StarCraft? Just nu sänds de sista åttondelsfinalerna i StarCraft II-turneringen TSL3. Match tre mellan svenska monstret NaNiwa och tyske GoOdy har varit kvällens hittills bästa.
Två saker jag inte alls förstår
1. Körslaget.
Det går någon repris på teve just nu och trots att jag verkligen försöker förstå så går det inte. Vad är poängen med det här programmet? Är de verkligen så käcka och glada som de ger sken av att vara? Tycker någon att kör-versionerna av låtarna verkligen är bra? Jag kan förstå att folk som spelar på Lotto (och få mig inte att börja prata om varför Lotto är det dummaste i hela världen) skulle få för sig att titta på programmet eftersom de lagt Lottodragningen mitt i Körslaget. Är programmet (dvs Körslaget) så dåligt att de känner att de behöver ha Lottopack som spiller över för att öka tittarsiffrorna (eller är det kanske tvärtom? Är det så att man hoppas att Körslaget-tittarna ska spilla över och börja spela på Lotto? Hade jag suttit vid en annan dator hade jag ritat ett Venn-diagram, eller vänta...)
Gjort i MS-Paint på typ tre minuter, så ni för ha lite överseende.
Gillar i och för sig Lisa Miskovsky, men jag hade hellre sett henne i något annat sammanhang. Kommer ihåg när jag var tvungen att sjunga i kör i mellanstadiet. Då sa de att man var tvungen att le jättemycket för att alla föräldrarna i kyrkan skulle se. Man skulle kunna få in två fingrar i munnen, så mycket skulle man gapa när man log. Det var det dummaste jag hade hört och jag drog naturligtvis slutsatsen att personen som sa det var en idiot och följaktligen att allt annat personen sa också var dumheter. Resultat: jag gjorde mitt bästa för att inte le alls, vilket gör att jag ser ut som värsta psychot på bilderna från den skolavslutningen. Alla de lyckliga små glinen. Och jag. Sur på ett hade-jag-kunnat-hade-jag-ryckt-huvudet-av-dig-sätt som bara envisa barn kan se ut.
Men tillbaka till Körslaget. Eller nej förresten. Inte tillbaka till Körslaget. Aldrig mer.
2. Smörgåstårta
What's the point? Jag satt och lyssnade på vad man ska ha i och grejen är den att det lät hur gott som helst. Om det hade varit på en buffé eller något. Varför ska man hålla på att klistra ihop alla goda saker med majonäs och grejer (inser att alla smörgåstårtor förmodligen inte innehåller majonäs)? Hade man inte bara kunnat lägga upp sakerna på några tallrikar och låta folk bestämma själva? Och förresten. Tårta? Vad är det egentligen? Blir det tårta bara för att man lägger grejerna på varandra? När går det från att bli en vanlig macka till att bli en tårta?
När jag var liten åkte vi till Kanarieöarna med något hemskt chartergäng. Ett av de där gängen som har Bamseklubben. När lekledarna från Bamseklubben skulle försöka övertyga mig om att Bamseklubben var världens bästa idé (antar att det är som ett dagis så att ens föräldrar ska få vara ifred lite) så förklarade de att man blandannat skulle ha matkrig. Det var det dummaste argumentet någonsin. Mat ska man verkligen inte leka med och jag drog följdaktligen slutsatsen att lekledarna i Bamseklubben var idioter.
Och även om jag förstår att smaken är olika — att en del verkligen gillar smörgåstårtor — så blir jag alltid lite orolig. Tycker de också att det är okej att leka med mat? Att le så stort att man får in två fingrar i munnen? Kanske. Det är det som skrämmer mig. För jag förstår inte. Varför tittar någon på Körslaget? Varför vill någon leka med helt normal mat och göra det till en tårta?
Varför?
Det går någon repris på teve just nu och trots att jag verkligen försöker förstå så går det inte. Vad är poängen med det här programmet? Är de verkligen så käcka och glada som de ger sken av att vara? Tycker någon att kör-versionerna av låtarna verkligen är bra? Jag kan förstå att folk som spelar på Lotto (och få mig inte att börja prata om varför Lotto är det dummaste i hela världen) skulle få för sig att titta på programmet eftersom de lagt Lottodragningen mitt i Körslaget. Är programmet (dvs Körslaget) så dåligt att de känner att de behöver ha Lottopack som spiller över för att öka tittarsiffrorna (eller är det kanske tvärtom? Är det så att man hoppas att Körslaget-tittarna ska spilla över och börja spela på Lotto? Hade jag suttit vid en annan dator hade jag ritat ett Venn-diagram, eller vänta...)
Gjort i MS-Paint på typ tre minuter, så ni för ha lite överseende.
Gillar i och för sig Lisa Miskovsky, men jag hade hellre sett henne i något annat sammanhang. Kommer ihåg när jag var tvungen att sjunga i kör i mellanstadiet. Då sa de att man var tvungen att le jättemycket för att alla föräldrarna i kyrkan skulle se. Man skulle kunna få in två fingrar i munnen, så mycket skulle man gapa när man log. Det var det dummaste jag hade hört och jag drog naturligtvis slutsatsen att personen som sa det var en idiot och följaktligen att allt annat personen sa också var dumheter. Resultat: jag gjorde mitt bästa för att inte le alls, vilket gör att jag ser ut som värsta psychot på bilderna från den skolavslutningen. Alla de lyckliga små glinen. Och jag. Sur på ett hade-jag-kunnat-hade-jag-ryckt-huvudet-av-dig-sätt som bara envisa barn kan se ut.
Men tillbaka till Körslaget. Eller nej förresten. Inte tillbaka till Körslaget. Aldrig mer.
2. Smörgåstårta
What's the point? Jag satt och lyssnade på vad man ska ha i och grejen är den att det lät hur gott som helst. Om det hade varit på en buffé eller något. Varför ska man hålla på att klistra ihop alla goda saker med majonäs och grejer (inser att alla smörgåstårtor förmodligen inte innehåller majonäs)? Hade man inte bara kunnat lägga upp sakerna på några tallrikar och låta folk bestämma själva? Och förresten. Tårta? Vad är det egentligen? Blir det tårta bara för att man lägger grejerna på varandra? När går det från att bli en vanlig macka till att bli en tårta?
När jag var liten åkte vi till Kanarieöarna med något hemskt chartergäng. Ett av de där gängen som har Bamseklubben. När lekledarna från Bamseklubben skulle försöka övertyga mig om att Bamseklubben var världens bästa idé (antar att det är som ett dagis så att ens föräldrar ska få vara ifred lite) så förklarade de att man blandannat skulle ha matkrig. Det var det dummaste argumentet någonsin. Mat ska man verkligen inte leka med och jag drog följdaktligen slutsatsen att lekledarna i Bamseklubben var idioter.
Och även om jag förstår att smaken är olika — att en del verkligen gillar smörgåstårtor — så blir jag alltid lite orolig. Tycker de också att det är okej att leka med mat? Att le så stort att man får in två fingrar i munnen? Kanske. Det är det som skrämmer mig. För jag förstår inte. Varför tittar någon på Körslaget? Varför vill någon leka med helt normal mat och göra det till en tårta?
Varför?
lördag 16 april 2011
Erik med K
Träffade en Erik med K igår. Han såg inte alls ut som någon Erik med K, men det fick mig att fundera. Det finns några efternamn typ Meco, Mekho, Mechau och så vidare. Jag har inte full koll på hur de ska uttalas, men jag är rätt säker på att det finns något efternamn som uttalas "mé-kå" (med K). Säg att Meco är ett sådant. Då blir ju namn som Oscar Meco eller Eric Meco fantastiskt roliga. Eller störiga, eller vad du nu vill kalla det. Bara en tanke.
fredag 15 april 2011
All my friends are dead
Hela boken All my friends are dead har 96 sidor och finns att köpa på Amazon för drygt fyra brittiska pund. Känns helt klart värt.
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)
