Jag har precis spelat igenom två-spelar-läget av Portal 2 tillsammans med Renen för att fira bjuder jag på en liten recension.
Narbacular Drop är ett spel som få har hört talas om och ännu färre spelat. Ett studentprojekt från 2005 med en briljant idé — tänk om du kunde slänga ut två portalöppningar som kopplade ihop två helt skilda platser? — som senare åts upp av Valve som tog studenterna och idén, kastade pengar på den och två år senare spottade ut Portal.
Det första Portal släpptes 2007 och är en tevespelsversion av Fångarna på fortet. Fast med portalgevär och en sarkastisk AI som lockar med tårta efter nästa testrum istället för Gunde som skriker att du ska "FOKUSERA PÅ NYCKELN!!1".
Kan du se dörren? Följ den blå markeringen och hitta en knapp...
Portal var ett kort spel (två till fem timmar beroende på hur snabbt du lärde dig tänka med portaler) där du gick från det ena sterila testrummet till nästa med AI-rösten GLaDOS som enda sällskap. Portal 2 utökar både rollistan, variationen på pusslen och längde på spelet. Det är större, mer levande och roligare.
Jag har suttit och tittat på när Renen spelat igenom enspelarläget och vi skrattar så vi kiknar — dialogen är välskriven och levereras med en komisk timing som står sig bland de bästa standup-numren jag har sett. Det måste upplevas.
Om det är något jag skulle kritisera spelet för så är det att det är lite för lätt. Det är pedagogiskt och ingen borde ha något problem att komma igång med spelet. Varje nytt koncept introduceras och förklaras utan att det känns segt eller långsamt. Men när jag var klar kändes det som att ha fått njuta av en gudomlig avsmakningsmeny. Allt var så gott, men jag ville ha mer, av allt.
På det sättet kändes det lite som Super Mario Galaxy 2, ett annat smörgåsbord av bra spelidéer genomförda till perfektion. De bästa banorna i SMG2 kan du gå tillbaka till och spela i en lite svårare version som tar originalkonceptet och ställer det på sin spets. Det kan du inte i Portal 2 och det saknar jag (men jag hoppas att det kanske släpps som extra-material).
Alla borde spela igenom enspelarläget av Portal 2. Jag tog mig igenom på runt fyra timmar, men andra recensenter påstår att det kan ta upp till 10 timmar så jag antar att det beror lite på hur mycket erfarenhet och hur mycket tur man har. För det kan kännas som tur — pusslen är oftast mycket enklare än man tror ibland råkar man göra rätt direkt för att andra gånger fastna och bara stirra på pusslet i flera minuter innan man fattar.
Såhär såg jag och Renen ut när vi spelade tillsammans (jag är den korta till vänster).
Vi spelade som sagt igenom två-spelet-läget också. Det ökar komplexiteten på pusslen (dubbelt så många portaler att leka med) och tar bort story-delen. Det är avskalat och påminner till stilen mer om det första Portal. Det är roligt men även det är slut innan det hinner bli riktigt svårt.
Alla borde spela igenom två-spelar-läget av Portal 2, helst med någon som inte gjort det tidigare. Att få klura på problem tillsammans är något jag gör alldeles för sällan och det är tillfredsställande när man lyckas. Det är också kul med ett spel där båda spelarna blir lika viktiga och där man måste förlita sig på sin medspelare för att ta sig vidare.
Och så är det roligt när Renens karaktär blir mosad av taggar eller när jag råkar placera en portal fel så han faller ner i avgrunden.
Coolt med ett spel som inte går ut på att ha ihjäl folk också.
Narbacular Drop är ett spel som få har hört talas om och ännu färre spelat. Ett studentprojekt från 2005 med en briljant idé — tänk om du kunde slänga ut två portalöppningar som kopplade ihop två helt skilda platser? — som senare åts upp av Valve som tog studenterna och idén, kastade pengar på den och två år senare spottade ut Portal.
Det första Portal släpptes 2007 och är en tevespelsversion av Fångarna på fortet. Fast med portalgevär och en sarkastisk AI som lockar med tårta efter nästa testrum istället för Gunde som skriker att du ska "FOKUSERA PÅ NYCKELN!!1".
Kan du se dörren? Följ den blå markeringen och hitta en knapp...
Portal var ett kort spel (två till fem timmar beroende på hur snabbt du lärde dig tänka med portaler) där du gick från det ena sterila testrummet till nästa med AI-rösten GLaDOS som enda sällskap. Portal 2 utökar både rollistan, variationen på pusslen och längde på spelet. Det är större, mer levande och roligare.
Jag har suttit och tittat på när Renen spelat igenom enspelarläget och vi skrattar så vi kiknar — dialogen är välskriven och levereras med en komisk timing som står sig bland de bästa standup-numren jag har sett. Det måste upplevas.
Om det är något jag skulle kritisera spelet för så är det att det är lite för lätt. Det är pedagogiskt och ingen borde ha något problem att komma igång med spelet. Varje nytt koncept introduceras och förklaras utan att det känns segt eller långsamt. Men när jag var klar kändes det som att ha fått njuta av en gudomlig avsmakningsmeny. Allt var så gott, men jag ville ha mer, av allt.
På det sättet kändes det lite som Super Mario Galaxy 2, ett annat smörgåsbord av bra spelidéer genomförda till perfektion. De bästa banorna i SMG2 kan du gå tillbaka till och spela i en lite svårare version som tar originalkonceptet och ställer det på sin spets. Det kan du inte i Portal 2 och det saknar jag (men jag hoppas att det kanske släpps som extra-material).
Alla borde spela igenom enspelarläget av Portal 2. Jag tog mig igenom på runt fyra timmar, men andra recensenter påstår att det kan ta upp till 10 timmar så jag antar att det beror lite på hur mycket erfarenhet och hur mycket tur man har. För det kan kännas som tur — pusslen är oftast mycket enklare än man tror ibland råkar man göra rätt direkt för att andra gånger fastna och bara stirra på pusslet i flera minuter innan man fattar.
Såhär såg jag och Renen ut när vi spelade tillsammans (jag är den korta till vänster).
Vi spelade som sagt igenom två-spelet-läget också. Det ökar komplexiteten på pusslen (dubbelt så många portaler att leka med) och tar bort story-delen. Det är avskalat och påminner till stilen mer om det första Portal. Det är roligt men även det är slut innan det hinner bli riktigt svårt.
Alla borde spela igenom två-spelar-läget av Portal 2, helst med någon som inte gjort det tidigare. Att få klura på problem tillsammans är något jag gör alldeles för sällan och det är tillfredsställande när man lyckas. Det är också kul med ett spel där båda spelarna blir lika viktiga och där man måste förlita sig på sin medspelare för att ta sig vidare.
Och så är det roligt när Renens karaktär blir mosad av taggar eller när jag råkar placera en portal fel så han faller ner i avgrunden.
Coolt med ett spel som inte går ut på att ha ihjäl folk också.
