Kan jag ställas till svars för vad jag drömmer? Kan jag rå för det?
Om jag drömmer att jag drogar dig, tar dig till ett inplastat rum, klär av dig naken, gladpackar dig till en metalbrits, tar ett fast grepp om kniven, siktar in mig på ditt bröst, höjer armarna, hugger och vaknar i ett ryck precis när kniven ska börja borra in sig i dig. Om jag drömmer det, borde jag säga något till dig? Borde jag be om ursäkt?
Nu var det inte alls det jag drömde i natt. Verkligen inte. Tvärtom, nästan. Det var varmt, mjukt och luddigt inte kallt och sterilt. Ingen kniv, ingen panik, ingen oro. Bara påklätt lugn och trygghet i en suddigt överexponerad värld. Uppkrupen i en soffa, fingrar genom lent hår, varm andedräkt i nacken, gemensamma andetag. Avslappnat, underbart, fantastiskt.
Magiskt.
Magiskt.