Jag kan flyga, jag är inte rädd

Det var inte så att han var rädd att flyga - Nej, det skulle han aldrig erkänna - men han var medveten om riskerna.

När planet accelererade på startbanan och han satt och väntade på att känna planet lätta från marken. När det gick in för landning, sekunderna innan hjulen kunna nudda vid marken och varje vindpust skakade om planet. Det var då han började fundera.

Han tänkte att om något gick fel så skulle allt vara över inom några minuter. Hade han levt sitt liv efter sin fulla potential? Var det något han ångrade?

Det var en befriande känsla för han visste svaret. Som när du singlar slant för att du är osäker på vad du vill. Det fungerar, inte för att det fattar beslutet åt dig, utan för att du under den korta stund slanten flyger genom luften inser vad du hoppas på.

Det var inget han ångrade. Visst hade han kunnat anstränga sig lite mer, presterat lite bättre, men på det hela taget tyckte han att han hade gjort bra ifrån sig. Tanken gled vidare. Jo, det visst var det något han ångrade.

Han såg henne blixtra förbi framför sig, hennes kolsvarta hår, snövita hy och ögon vars pupiller tycktes brinna i ett hav av grönt. Han kände hur det högg till i bröstet. Hon var helt fantastisk, underbar, otrolig och. Och han ångrade att han inte sagt det till henne. Tänk om han inte skulle få chans att göra det? Tänk om..

Men längre än så hann han aldrig tänka, för då hade planet redan lyft eller landat och faran var redan över.