Hemligheten

Hon log när hon tänkte på den. Hemligheten. Hon föreställde sig den som en liten fjäril. En fjäril som fladdrade glatt omkring henne när hon tänkte på den. Hemligheten.

Hon ville fånga den i sina händer. Känna den kittlas mellan fingrarna. Hennes händer formade som ett litet bo. Föra händerna mot munnen. Kyssa den. Hemligheten

Trots att det egentligen inte fanns någon mellan hennes fingrar. Trots att hon egentligen bara kysste sina händer. Trots det kändes det specielt. Det fick henne att le. Det fick henne att minnas.

Hon sken upp när hon tänkte på den. På hemligheten. Leendet växte till ett fnitter. Ett okontrollerat fnitter.

De andra på tunnelbanan sneglade på henne och muttrade. Men de kunde inte förstå. Hon slutade fnittra. Ingen kunde förstå. Eller nästan ingen. Det var ju en annan person som kunde förstå. Som alltid förstod.

Hon blev varm i bröstet och fiskade upp boken ur väskan.

Inte tänka på det nu. Det passar sig inte. Åh, var var jag? Hon bläddrade fram och tillbaka i boken. Nej, vänta, det här har jag redan läst. Bläddrade lite till. Hittade rätt sida.

Hon tittade på sin hand. Knöt den och öppnade den igen. Svepte den långsamt genom luften. Så fångade hon något. Eller inget. Bara luft. Det måste ha sett konstigt ut för de som tittade på. Om nu någon fortfarande gjorde det. Hon förde sin knutna näve mot munnen och kysste den.

Jag kommer ihåg. Hon stoppade handen i jackfickan och öppnade den försiktigt. Du kan få bo här ett tag. Hon tog upp handen ur fickan och började läsa. Som om inget hade hänt. Som om hennes ficka var helt tom. Som om hemligheten inte bodde där.

Ingen skulle någonsin få veta. Det var hennes hemlighet. Hemligheten. Som bara en annan person visste om.

All I've ever learned from...

Lite perspektiv, tack!

Det är skillnad på att respektera någons rätt till sina åsikter och att respektera någons åsikter.

För att inte citera Voltaire: "Jag delar inte din åsikt men är beredd att dö för din rätt att uttrycka den".

• Om du tycker att någon säger något på fel sätt betyder det inte nödvändigtvis att du tycker att de säger fel saker.
• Det är skillnad på hur man säger saker och vad man säger.
• Det är skillnad på vad som sägs och vem som säger det.
• Och du kan kritisera någons argument utan att kritisera personen.

Att Sverigedemokraterna röstats in i riksdagen är ett misslyckande för de etablerade partierna. Med tanke på att Sverigedemokraternas argument och förslag bygger på felaktiga antaganden och en osann verklighetsbeskrivning är detta extra bekymmersamt. Personer som har fel borde väl inte vara så svåra att ta debatt med?

Det här klippet cirkulerar på internet och används för att visa hur korkade Sverigedemokraterna är.



För det första finns det inget som säger att en individ i en grupp är representativ för resten av gruppen. Bara för att du har en korkad kompis betyder inte det att alla dina kompisar är korkade. Och bara för att du har en knäpp släkting betyder inte det att hela din släkt är knäpp.

För det andra: om Sverigedemokraterna är så korkade som mannen i klippen ger sken av att vara så kan väl Sverigedemokraterna knappast utgöra något hot? Om sådana förvirrade människor hotar dig intellektuellt borde du kanske välja något annat intresse än att argumentera politik?

Det har talats om att Sverigedemokraterna är "obehagliga", att de ska "neutraliseras" och "hållas kort". Det har pratats om att det är "olyckligt" att de kommit in och att det bästa vore om de aldrig kommit hit. Det är exakt samma argument som Sverigedemokraterna använder mot invandrare. Visst kan du argumentera bättre än så?

Avslutningsvis så tycker jag att DN:s Wolodarski uttryckte det bra när han skrev "Gör inte Sverigedemokraterna större än 5,7 procent." Eller som det står på omslaget av Liftarens Guide till Galaxen: "DON'T PANIC!".

Ta det lugnt. Ett djupt andetag. Ett halvt steg tillbaka. Få lite perspektiv på tillvaron. Om du slutar argumentera så känslomässigt och använder huvudet så kommer det här gå hur bra som helst.

Vi är inte bättre än Sverigedemokraterna!

Aftonbladets kampanj “Vi gillar olika” är en reaktion på att Sverigedemokraterna kommit in i Sveriges riksdag. Kampanjen är utformad med välvilja men är så ogenomtänkt att det blir hyckleri.

Ett parti väljs med god marginal till fyraprocentsspärren in i Sveriges riksdag. Partiledarna för de etablerade partierna blir upprörda. En partiledare vägrar sminkas i samma rum som det nya partiets ledare. Ingen vill samarbeta. Det nya partiet ska frysas ut.

Journalister och analytiker tycker inte heller om det nya partiet. På ledarsidor över hela landet beskrivs partiet som “obehagligt” som ska “neutraliseras” och “hållas kort”. Det pratas om att bästa hade varit om partiet inte ens kommit in i riksdagen.



Även bland allmänheten är motståndet mot det nya riksdagspartiet stort. På gator och torg samlas tiotusentals människor för att demonstrera över att partiet blivit inröstat i riksdagen. Facebook-gruppen "Vi gillar olika" får över 180 000 medlemmar. Kändisar som Carola och Ranelid visar också sitt stöd för kampanjen mot det nya partiet.

På kampanjens hemsida läser jag följande:

“Nu har vi ett parti i Sveriges riksdag som säger att alla måste vara lika. Vi gillar inte främligsfientlighet. Vi gillar olika.”

Även om tanken bakom kampanjen är välvillig är den korkad.

De etablerade partiernas reaktion, reaktionen från journalister och analytiker, från allmänhet och kändisar speglar en rädsla för oliktänkande.

Det är inte så konstigt. Vi har en naturlig tendens att bli rädda för det vi inte förstår och reagera starkt på det vi inte håller med om.

Problemet uppstår när vår reaktion mot Sverigedemokraterna är samma reaktion som vi anklagar Sverigedemokraterna för att ha mot invandrare. Då är vi inte bättre än Sverigedemokraterna.

Om “Vi gillar olika” så borde vi gilla, acceptera och välkomna Sverigedemokraterna i Sveriges riksdag. Det är det mest “olika” partiet.

Allt barnsligt prat om att inte prata med Sverigedemokraterna, om att inte samarbeta istället frysa ut partiet är just det. Barnsligt. Om vi vill visa hur vi ska lyckas med integrationspolitiken borde vi börja med en lyckad integration i Sveriges riksdag.

Om vi inte klara av att välkomna 20 ledamöter från ett parti med annorlunda åsikter på sin nya arbetsplats hur ska vi då lösa våra riktiga problem?

Rökning

Köra bil i Stockholm

Jag fick många positiva kommentarer på mitt förra inlägg, några här på bloggen, de flesta genom andra kanaler. Det gör mig glad. Jag vet att ni gillar att läsa om mig och min ödmjukhet och jag förstår att det kan vara läskigt att kommentera. 

Ni som hörde av er var modiga, lite korkade, men modiga. Tror ni verkligen att jag kommer att se er mer som mina jämnlika bara för att jag är sjuk?

Jag kan oavsett inte fortsätta med att bara skriva blogginlägg om mig själv. Många efterfrågar sånt material så en hyllningsblogg i min ära borde vara på sin plats. Om någon skulle vilja skapa en sådan så är ni välkomna att kontakta mig. Men det var inte det mitt inlägg skulle handla om.

Det jag egentligen vill berätta om idag är bilkörning i Stockholm. Jag kan inte minnas hur många gånger jag har hört folk med körkort säga att de “inte vågar köra bil i Stockholm" eller en variant på temat. Det är helt okej, men om du inte vågar köra bil i Stockholm, då vågar inte jag åka bil med dig, i Stockholm eller annanstäders.

Varför då? Antingen kan du köra bil och då kan du köra bil i Stockholm, eller så kan du inte köra bil, varken i Stockholm eller någon annanstans. Om du inte kan klara av det lite högre tempot i den stockholmska trafiken eller mängden bilar, hur ska du då klara av en stressande trafiksituation när den uppstår ute på landet?

Det kanske är mer som händer oftare i Stockholm så sannolikheten att du hamnar i en jobbig situation ökar, men är du på någon landsväg i Småland när en jobbig situation uppstår så spelar det ingen roll hur stor sannolikheten var att du skulle hamna där. Det som spelar någon roll är hur bra du är på att hantera den jobbiga situationen.

Betyder det här att jag argumenterar för att du bör utsätta dig för så jobbiga situationer som möjligt bara för att vinna min respekt?

Nej, det gör det inte.

Att köra bil i Stockholm hade varit ännu svårare om jag blev stimulerad sexuellt av en oförskämt snygg tjej samtidigt som jag var tvungen att förklara för mamma hur man länkar till event på facebook över telefon, det betyder inte att det är någon bra idé (eller ja, okej, just det där är en rätt bra idé, men ni förstår vad jag menar. Det är onödigt att utsätta sig för en större risk än nödvändigt.)

Att köra bil i Stockholm är inte mycket mer risktfyllt än att göra köra bil på landet. Om du inte kan köra bil i Stockholm kan du inte köra bil någonstans. Då borde du göra dig själv och framförallt alla oss andra en tjänst och bara klippa körkortet. Sup dig stupfull, gör vad du vill, bara du håller dig borta från förarplatsen!

Sjukt ödmjuk

Idag har jag fått uppleva hur det känns att vara som alla andra. Jag har känt mig trög, trött och tråkig. Min hjärna har fått anstränga sig för att hinna tänka hälften så snabbt och effektivt som vanligt.

Jag vet att det jag upplevt idag inte är precis som det ni upplever varje dag. Jag har fått gå från privatjet till förstaklass medan ni fortfarande har ståplats i ett RyanAir-flyg. Jag har bara en sak att säga: att vara som ni suger! Jag hoppas att jag känner mig bättre imorgon.

En kompis berättade att den nya konstiga killen på hans jobb hade fått sparken. “Han var smart, men hade noll social kompetens.” Hur är det möjligt? Hur har någon lyckats få igenom en definition av smarthet som inte innefattar social kompetens? För min sjuka kropp är det nästan obegripligt.

Bara för att jag är sjuk behöver ni inte oroa er för mig. Som jag förklarade tidigare, och nu upprepar eftersom jag vet att ni behöver påminnas, är jag tillräckligt smart och har tillräckligt hög social kompetens för att klara av att överglänsa de flesta, även i min sjuka kropp. Om jag inte skulle klara mig i det här sjuka stadiet skulle samhället aldrig fungera. Någonsin.

Ni vanliga människor kanske undrar vad det är som gör att just jag har så hög social kompetens? Det är okej att undra och ni ska inte behöva bemöda era små underutvecklade hjärnor med att försöka klura ut det själva.

Nyckeln till min sociala kompetens är min ödmjukhet. För mig kommer den naturligt.

Vissa är dryga medan jag har en tillbakadragen, nyanserad och ödmjuk personlighet. Det är därför alla älskar mig. Att jag är smart, snygg och otroligt sexig hjälper naturligtvis, men i slutändan är just min ödmjukhet som är min starkaste egenskap.

Och visst är det så att omväxling förnöjer. Själv ser jag fram emot att bli frisk igen så jag slipper vara så här vanlig. Men jag vara helt ärlig så har det känts helt okej att vara som ni. Det gör att jag bättre kan uppskatta hur det är att vara jag alla andra dagar. Men en dag räcker.

Angående Pinkys hårfärg

Pinky har färgat sitt hår svart. Det är gulligt men mig lurar hon inte. Jag vet vad hon har för hårfärg egentligen. Det visar hon hela tiden. Som i morse till exempel:

Vi åkte genom södra länken som har sånna där elektroniska hastighetsskyltar som kan ändras om det är mycket trafik. Det gick det trögt vid uppfarten mot Gullmarsplan och hastigheten hade begränsats till 50 km/h.

"Där kostar det 50 kronor att åka" sa jag och pekade på skylten.
"Oj, gör det?" sa Pinky med stora ögon.

Vi rullade vidare och passerade snart en skylt till. Den visade visade 30 och ackompanjerades av blinkade gula varningslampor. Poletten trillade ner snabbt.

"Va dum du är!" utbrast hon varefter hon slog mig på axeln. Men det var det lätt värt.

Som sagt. Färgat hår eller inte. Mig lurar hon inte. Så ofta.

Märkligt vanligt på pendeln

"Sånt där händer alltid dig" sa Anton när jag berättat vad som hände på pendeln på vägen hem. Jag vet inte riktigt om jag håller med. Jag har inte blivit bjuden på mat på pendeln tidigare.
 
Jag var på väg ut till Haninge, klockan hade passerat tio och min mobil var på väg att dö eftersom jag glömt ladda den och dessutom kanske lekt lite för mycket med den. "Typiskt" tänkte jag "vad ska jag nu roa mig med på vägen?"

Jag kom fram till att så snart mobilen dog så skulle jag resa mig upp och bege mig ut i vagnen i jakt på någon att prata med. Jag tyckte att det var en ganska djärv plan, det är inte så lätt att samla mod till att prata med främlingar på pendeln, men jag hade bestämt mig. Det skulle visa sig att det inte skulle spela någon roll, för innan min mobil hann dö kom en tjej och satte sig bredvid mig.

Hon tog upp en matlåda och började vräka i sig maten. Hon glufsade och glufsade och verkade inte alls bry sig om att jag satt precis bredvid och blev utsatt för vad som kändes som passivt ätande. Jag tittade på henne. Kände doften av maten. Den äcklade mig. Obehagligt.

Hon tittade upp. Hennes kinder var fulla av mat. Hon såg ut som en ekorre. "Fövlåt..." fick hon fram "jaw äw väldigt hungrig." Hon försökte le, men det är väldigt svårt med kinderna fulla av mat. Hela episoden gav mig en känsla av deja vu. Hon tuggade ur lite, svalde och frågade om jag ville ha.

"Ehhh... visst?" sa jag.

Hon bröt av en bit vitlöksbröd och räckte till mig. Det var gott. Och det gjorde att jag glömde bort hur irriterad jag varit på henne bara några minuter tidigare. Det visade sig att hon jobbade på Där med pasta vid Hornstull och jag fick ägna resten av resan åt att äta av det goda vitlöksbrödet och lyssna på hur jobbigt hon hade haft på jobbet (en kollega hade varit sjuk så hon hade varit tvungen att ta hans pass vilket gjorde att hon jobbat i tolv timmar...).

Sen skiljdes vi åt som främlingar på pendeln gör. Men det kändes bra. Jag fick någon att prata med. Och mat. Lite märkligt, men ganska normalt ändå. I alla fall för mig. Så Anton har nog en poäng ändå.

Min hobby: oavsiktligt rycka loss saker

“Din blogg är hälften kärleksbrev och hälften bara weird” sa Stella. Det är en rätt bra beskrivning. När jag lämnas åt mitt eget huvud blir det lätt väldig fluffigt och luddigt. Men inom mig tycks det bubbla något annat. Något större. Kraftigare. Något som ibland måste få komma ut.



Mamma brukar säga att det var läskigt när jag blev arg när jag var liten. Jag blev och blir sällan riktigt arg, men de gångerna jag blev det var det som att något brast i mig och då blev det svårt att kontrollera mig. Det är inte så farligt som det låter.

Min kropp har oavsett sakta men säkert börjat kompensera för allt fjolleri här på bloggen. Det började redan i höstas när jag råkade rycka loss en toalettdörr på jobbet. Vem rycker loss dörrar egentligen? Det visar sig att jag rycker loss dörrar. Jag tänkte att det vara en engångshändelse. Men så hände det igen i somras.



Jag var i Malmö och hade lånat pappas fina cykel. Jag kommer till Södervärn och det är rött för mig men det kommer inga bilar så jag bestämmer mig för att skynda mig över. Mitt i korsningen lyckas jag rycka sönder styret på cykeln. Det lossnade inte, det bara böjdes av. Det gör det mycket svårt att hålla balansen, speciellt när det sker oväntat.



Nu är min balans på just cykel förmodligen något över genomsnittet, så trots att jag hade god fart, var stressad och plötsligt saknade ett halvt styre behöll jag kontroll på cykeln och kunde cykla vidare. Men jag var klart skärrad. Vad var det som hade hänt? Hur kunde jag rycka sönder styret på cykeln? Vad är det för urkraft som bubblar inom mig? Jag måste nog börja blogga mer aggresivt!

Niklas, en gud bland dödliga

I helgen firade Niklas och Martin 60-årsfest och jag hade blivit ombedd att hålla tal. Eller ja, jag tror att alla blev ombedda att hålla tal. Oavsett var det bara jag som tackade ja.

Jag hade självklart hoppats på att lyckas skriva och framföra ett tal som folk kommer att minnas resten av livet, vars passager kommer att analyseras och användas som underlag i retorikkurser i hundratals år. Nu blev det inte riktigt så bra, men det var bra övning och jag är nöjd med resultatet i alla fall.

För er som missade mitt framförande ger jag er mitt manus så får ni i alla fall halva upplevelsen.

Jag har inte känt Niklas särskilt länge, så jag förstår om det är många här som inte vet vem jag är. Jag heter Albert och jag träffade Niklas första gången på en fest hemma hos mig. Det var Anton som hade bjudit med honom. Niklas kom in, hälsade, klagade på musiken, knäckte en öl och satte sig i soffan. Resten är, som det brukar heta, historia.

När Niklas bad mig att hålla ett tal ikväll kände jag mig hedrad. Sen sa han att det skulle vara ett hyllningstal. Typiskt. Hur håller man ett sånt? Hur gör man för att det inte ska låta som en kontaktannons för män som söker män? Jag vet inte men jag tänker börja med att prata om Niklas.

Niklas har den goda smaken att omge sig av vackra människor. Människor som bryr sig tillräckligt om honom för att göra sig extra fina en kväll som denna. Ni är fantastiska. Allihop. Det pirrar i kroppen och jag blir glad och varm när jag ser hur fina ni är ikväll. Och så har vi Niklas...

Som så obesvärat lyckas överträffa er. Som med sin naturliga charm och pondus bara äger. Jag tittar på Niklas det är självklart. Jag tittar på Martin. Tillsammans utgör ni en av världens bästa duos. Legender som Batman och Robin, Han Solo och Chewbaca, Hitler och Stalin, Albert och Herbert eller Barbie och Ken kan inte mäta sig med er.

Niklas, du är en Gud bland dödliga. Och jag tror inte någon här verkligen kan uppskatta hela din förträfflighet. Så när jag funderade på hur jag skulle avsluta det här talet fick jag lite problem. Om jag inte kan förstå hela din förträfflighet, hur kan min hyllning då göra dig rättvisa? Jag tänkte att någonstans där ute borde det finnas någon som kan mäta sig med din storhet

Så jag gjorde som vilken annan person som helst i min situation skulle göra. Jag kontaktade Steven Seagal. Men hans nya film Machete hade USA-premiär igår så han har varit för upptagen för att svara.

Så jag gjorde som vilken annan person som helst i min situation skulle göra. Jag kontaktade Chuck Norris. Men hans assistent förklarade om man ställer fel fråga till Chuck Norris så får man en round-house-kick som ens barnbarn kommer att känna. Men Chuck är väl inte ens i Sverige? Försökte jag. Men det spelar tydligen ingen roll.

Så jag gjorde som vilken annan person som helst i min situation skulle göra. Jag kontaktade Dolph Lundgren. Jag kontaktade hans officiella hemsida. Distributören av hans filmer. Hans agent. Jag fick höra att han är mycket upptagen. Och inte befinner sig i Sverige just nu.

Allt kändes hopplöst.

Men så i morse hade jag fått ett mail från distributören. De hade fått tag på Dolph och han hade skickat med en hälsning till Niklas som jag tänkte läsa upp nu.

“Hej Niklas!

Jag hörde att du fyllt 30. Det glädjer mig att veta att det finns en till lång, ståtlig och fruktansvärt manlig person i världen som passerat 30-strecket.

Keep fighting!”

Och med de orden skulle vilja utbringa en skål. Och ett fyrfalligt leve. För Niklas och Martin.

De leve!

Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!