torsdag 16 september 2010

Sjukt ödmjuk

Idag har jag fått uppleva hur det känns att vara som alla andra. Jag har känt mig trög, trött och tråkig. Min hjärna har fått anstränga sig för att hinna tänka hälften så snabbt och effektivt som vanligt.

Jag vet att det jag upplevt idag inte är precis som det ni upplever varje dag. Jag har fått gå från privatjet till förstaklass medan ni fortfarande har ståplats i ett RyanAir-flyg. Jag har bara en sak att säga: att vara som ni suger! Jag hoppas att jag känner mig bättre imorgon.

En kompis berättade att den nya konstiga killen på hans jobb hade fått sparken. “Han var smart, men hade noll social kompetens.” Hur är det möjligt? Hur har någon lyckats få igenom en definition av smarthet som inte innefattar social kompetens? För min sjuka kropp är det nästan obegripligt.

Bara för att jag är sjuk behöver ni inte oroa er för mig. Som jag förklarade tidigare, och nu upprepar eftersom jag vet att ni behöver påminnas, är jag tillräckligt smart och har tillräckligt hög social kompetens för att klara av att överglänsa de flesta, även i min sjuka kropp. Om jag inte skulle klara mig i det här sjuka stadiet skulle samhället aldrig fungera. Någonsin.

Ni vanliga människor kanske undrar vad det är som gör att just jag har så hög social kompetens? Det är okej att undra och ni ska inte behöva bemöda era små underutvecklade hjärnor med att försöka klura ut det själva.

Nyckeln till min sociala kompetens är min ödmjukhet. För mig kommer den naturligt.

Vissa är dryga medan jag har en tillbakadragen, nyanserad och ödmjuk personlighet. Det är därför alla älskar mig. Att jag är smart, snygg och otroligt sexig hjälper naturligtvis, men i slutändan är just min ödmjukhet som är min starkaste egenskap.

Och visst är det så att omväxling förnöjer. Själv ser jag fram emot att bli frisk igen så jag slipper vara så här vanlig. Men jag vara helt ärlig så har det känts helt okej att vara som ni. Det gör att jag bättre kan uppskatta hur det är att vara jag alla andra dagar. Men en dag räcker.