Niklas, en gud bland dödliga

I helgen firade Niklas och Martin 60-årsfest och jag hade blivit ombedd att hålla tal. Eller ja, jag tror att alla blev ombedda att hålla tal. Oavsett var det bara jag som tackade ja.

Jag hade självklart hoppats på att lyckas skriva och framföra ett tal som folk kommer att minnas resten av livet, vars passager kommer att analyseras och användas som underlag i retorikkurser i hundratals år. Nu blev det inte riktigt så bra, men det var bra övning och jag är nöjd med resultatet i alla fall.

För er som missade mitt framförande ger jag er mitt manus så får ni i alla fall halva upplevelsen.

Jag har inte känt Niklas särskilt länge, så jag förstår om det är många här som inte vet vem jag är. Jag heter Albert och jag träffade Niklas första gången på en fest hemma hos mig. Det var Anton som hade bjudit med honom. Niklas kom in, hälsade, klagade på musiken, knäckte en öl och satte sig i soffan. Resten är, som det brukar heta, historia.

När Niklas bad mig att hålla ett tal ikväll kände jag mig hedrad. Sen sa han att det skulle vara ett hyllningstal. Typiskt. Hur håller man ett sånt? Hur gör man för att det inte ska låta som en kontaktannons för män som söker män? Jag vet inte men jag tänker börja med att prata om Niklas.

Niklas har den goda smaken att omge sig av vackra människor. Människor som bryr sig tillräckligt om honom för att göra sig extra fina en kväll som denna. Ni är fantastiska. Allihop. Det pirrar i kroppen och jag blir glad och varm när jag ser hur fina ni är ikväll. Och så har vi Niklas...

Som så obesvärat lyckas överträffa er. Som med sin naturliga charm och pondus bara äger. Jag tittar på Niklas det är självklart. Jag tittar på Martin. Tillsammans utgör ni en av världens bästa duos. Legender som Batman och Robin, Han Solo och Chewbaca, Hitler och Stalin, Albert och Herbert eller Barbie och Ken kan inte mäta sig med er.

Niklas, du är en Gud bland dödliga. Och jag tror inte någon här verkligen kan uppskatta hela din förträfflighet. Så när jag funderade på hur jag skulle avsluta det här talet fick jag lite problem. Om jag inte kan förstå hela din förträfflighet, hur kan min hyllning då göra dig rättvisa? Jag tänkte att någonstans där ute borde det finnas någon som kan mäta sig med din storhet

Så jag gjorde som vilken annan person som helst i min situation skulle göra. Jag kontaktade Steven Seagal. Men hans nya film Machete hade USA-premiär igår så han har varit för upptagen för att svara.

Så jag gjorde som vilken annan person som helst i min situation skulle göra. Jag kontaktade Chuck Norris. Men hans assistent förklarade om man ställer fel fråga till Chuck Norris så får man en round-house-kick som ens barnbarn kommer att känna. Men Chuck är väl inte ens i Sverige? Försökte jag. Men det spelar tydligen ingen roll.

Så jag gjorde som vilken annan person som helst i min situation skulle göra. Jag kontaktade Dolph Lundgren. Jag kontaktade hans officiella hemsida. Distributören av hans filmer. Hans agent. Jag fick höra att han är mycket upptagen. Och inte befinner sig i Sverige just nu.

Allt kändes hopplöst.

Men så i morse hade jag fått ett mail från distributören. De hade fått tag på Dolph och han hade skickat med en hälsning till Niklas som jag tänkte läsa upp nu.

“Hej Niklas!

Jag hörde att du fyllt 30. Det glädjer mig att veta att det finns en till lång, ståtlig och fruktansvärt manlig person i världen som passerat 30-strecket.

Keep fighting!”

Och med de orden skulle vilja utbringa en skål. Och ett fyrfalligt leve. För Niklas och Martin.

De leve!

Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!