Mamma brukar säga att det var läskigt när jag blev arg när jag var liten. Jag blev och blir sällan riktigt arg, men de gångerna jag blev det var det som att något brast i mig och då blev det svårt att kontrollera mig. Det är inte så farligt som det låter.
Min kropp har oavsett sakta men säkert börjat kompensera för allt fjolleri här på bloggen. Det började redan i höstas när jag råkade rycka loss en toalettdörr på jobbet. Vem rycker loss dörrar egentligen? Det visar sig att jag rycker loss dörrar. Jag tänkte att det vara en engångshändelse. Men så hände det igen i somras.
Jag var i Malmö och hade lånat pappas fina cykel. Jag kommer till Södervärn och det är rött för mig men det kommer inga bilar så jag bestämmer mig för att skynda mig över. Mitt i korsningen lyckas jag rycka sönder styret på cykeln. Det lossnade inte, det bara böjdes av. Det gör det mycket svårt att hålla balansen, speciellt när det sker oväntat.
Nu är min balans på just cykel förmodligen något över genomsnittet, så trots att jag hade god fart, var stressad och plötsligt saknade ett halvt styre behöll jag kontroll på cykeln och kunde cykla vidare. Men jag var klart skärrad. Vad var det som hade hänt? Hur kunde jag rycka sönder styret på cykeln? Vad är det för urkraft som bubblar inom mig? Jag måste nog börja blogga mer aggresivt!
