Jag var på väg ut till Haninge, klockan hade passerat tio och min mobil var på väg att dö eftersom jag glömt ladda den och dessutom kanske lekt lite för mycket med den. "Typiskt" tänkte jag "vad ska jag nu roa mig med på vägen?"
Jag kom fram till att så snart mobilen dog så skulle jag resa mig upp och bege mig ut i vagnen i jakt på någon att prata med. Jag tyckte att det var en ganska djärv plan, det är inte så lätt att samla mod till att prata med främlingar på pendeln, men jag hade bestämt mig. Det skulle visa sig att det inte skulle spela någon roll, för innan min mobil hann dö kom en tjej och satte sig bredvid mig.
Hon tog upp en matlåda och började vräka i sig maten. Hon glufsade och glufsade och verkade inte alls bry sig om att jag satt precis bredvid och blev utsatt för vad som kändes som passivt ätande. Jag tittade på henne. Kände doften av maten. Den äcklade mig. Obehagligt.
Hon tittade upp. Hennes kinder var fulla av mat. Hon såg ut som en ekorre. "Fövlåt..." fick hon fram "jaw äw väldigt hungrig." Hon försökte le, men det är väldigt svårt med kinderna fulla av mat. Hela episoden gav mig en känsla av deja vu. Hon tuggade ur lite, svalde och frågade om jag ville ha.
"Ehhh... visst?" sa jag.
Hon bröt av en bit vitlöksbröd och räckte till mig. Det var gott. Och det gjorde att jag glömde bort hur irriterad jag varit på henne bara några minuter tidigare. Det visade sig att hon jobbade på Där med pasta vid Hornstull och jag fick ägna resten av resan åt att äta av det goda vitlöksbrödet och lyssna på hur jobbigt hon hade haft på jobbet (en kollega hade varit sjuk så hon hade varit tvungen att ta hans pass vilket gjorde att hon jobbat i tolv timmar...).
Sen skiljdes vi åt som främlingar på pendeln gör. Men det kändes bra. Jag fick någon att prata med. Och mat. Lite märkligt, men ganska normalt ändå. I alla fall för mig. Så Anton har nog en poäng ändå.
