Hon ville fånga den i sina händer. Känna den kittlas mellan fingrarna. Hennes händer formade som ett litet bo. Föra händerna mot munnen. Kyssa den. Hemligheten
Trots att det egentligen inte fanns någon mellan hennes fingrar. Trots att hon egentligen bara kysste sina händer. Trots det kändes det specielt. Det fick henne att le. Det fick henne att minnas.
Hon sken upp när hon tänkte på den. På hemligheten. Leendet växte till ett fnitter. Ett okontrollerat fnitter.
De andra på tunnelbanan sneglade på henne och muttrade. Men de kunde inte förstå. Hon slutade fnittra. Ingen kunde förstå. Eller nästan ingen. Det var ju en annan person som kunde förstå. Som alltid förstod.
Hon blev varm i bröstet och fiskade upp boken ur väskan.
Inte tänka på det nu. Det passar sig inte. Åh, var var jag? Hon bläddrade fram och tillbaka i boken. Nej, vänta, det här har jag redan läst. Bläddrade lite till. Hittade rätt sida.
Hon tittade på sin hand. Knöt den och öppnade den igen. Svepte den långsamt genom luften. Så fångade hon något. Eller inget. Bara luft. Det måste ha sett konstigt ut för de som tittade på. Om nu någon fortfarande gjorde det. Hon förde sin knutna näve mot munnen och kysste den.
Jag kommer ihåg. Hon stoppade handen i jackfickan och öppnade den försiktigt. Du kan få bo här ett tag. Hon tog upp handen ur fickan och började läsa. Som om inget hade hänt. Som om hennes ficka var helt tom. Som om hemligheten inte bodde där.
Ingen skulle någonsin få veta. Det var hennes hemlighet. Hemligheten. Som bara en annan person visste om.
