Housemaraton och feberdrömmar

Halsfluss. Jag hatar halsfluss. Eller, nej, jag hatar nog inte halsfluss. Men det är jobbigt, väldigt jobbigt. Det går inte att svälja, eller, jo, det går att svälja, men det gör jävligt ont att svälja.

Jag blir så medveten av min kropp, hur ofta jag sväljer, hur mycket saliv min kropp producerar. Jag gör vad som helst för att slippa svälja, dräggel på kudden, torra läppar. Jag hatar det.

Jag hade halsfluss och feber. Feber är jobbigt. Speciellt när jag sover. Då får jag feberdrömmar och de är så konstiga. Oftast jobbiga drömmar. En natt drömde jag att alla kom till mig med sina problem. Och jag kunde lösa vartenda ett. Det var inte små problem heller, nej, jag löste de riktigt stora problemen.

Energikrisen? Löst. Finanskrisen? Löst. Klimatkrisen? Löst. Världssvält? Löst. Lång historia kort: jag vaknade upp dagen efter och kände mig hur bra som helst.

Förra veckan hade jag feber igen. Och jag drömde samma dröm som jag drömt förrut, den där alla kom med sina problem, fast den här gången saknade jag svar. Det kändes inte alls lika bra. Dagen efter hade jag Housemaraton. Jag såg hela säsong ett av House, 22 avsnitt, 45 minuter vardera, i ett streck. Den nattens feberdrömmar var inte heller särskilt trevliga.

Jag var medlem i Houses läkarlag. Det kom en massa patienter med en massa symtom och alla frågade mig vad vi skulle göra. Jag förstod inte ens tio procent av vad som sades, men alla var stressade och ville ha mina svar. Återigen hade jag inga, men den här gången förstod jag varken frågorna eller problemen. Det var en övning i frustration.

Men så finns det andra drömmar. Den sorten som inte är feberdrömmar. De kan vara mardrömmar, men de behöver inte vara det. De kan vara knäppa, men sällan lika knäppa som feberdrömmar. Framförallt, och detta är nog det viktigaste, kan de vara helt drömlika.

Det är i de drömmarna du svävar på moln, känner värmen kittla dina fingertoppar, håret glida genom fingrarna, de mjuka läpparna. De är i de drömmarna du ser ögonen du drunknar i, det är de drömmarna du önskar att livet var som.

Om du bara fick chansen att uppleva de drömmarna vaken, vad skulle du göra då? Du skulle greppa hårt, du skulle inte vilja släppa taget. Du skulle absolut inte nypa dig i armen, för du skulle inte vilja vakna. Aldrig vakna, aldrig döda drömmen.

Jag vill inte vakna, jag vill fortsätta sova, fortsätta drömma, jag vill gosa ner mig i mitt duntäcke och bara drömma lite till.

Poseidon

 "Bättre kan du" sa hon och svingade sin knutna näve mot hans ansikte. Han lyckades fånga den i luften innan han blev knockad.

"Bättre kan du" sa han. Hans leende var drygt. Hennes ögon smalnade.

"Härmas inte". 

Hon slog igen. Den här gången misslyckades han med att parera.

Slaget träffade i ansiktet, han kände hur det brände till, hur blodet rusade till huvudet. Han blev yr, glad, vild.

"Va fan gör du?" sa han, log och greppade hennes handleder. "Så där kan du ju inte göra"

Han böjde sig mot henne. Hon var alldeles stilla. Han kunde känna hennes andedräkt mot sina läppar.

"Jag... ehh..."

Han tryckte sitt ansikte mot hennes. Deras läppar möttes och han kände hur en rysning gick igenom hennes kropp.

Hon var fast. Kunde inte röra sig. Hon försökte slingra sig, men hans händer höll henne på plats. Det gjorde henne mer upphetsad. Hon stretade emot, försökte få loss sina händer så gott det gick, men hans läppar kunde hon inte motstå. Det var som att en del av hennes kropp kämpade emot medan den andra bara ville ha mer.
    Ta mig, ge mig, jag vill ha mer, tänkte hon och stretade ännu mer med armarna.

Hans läppar släppte tag om henne, hon flämtade till, han tog ett nytt grepp om hennes handleder och anföll hennes hals som en vampyr anfaller en oskuld. Han bet inte, anfallet var lekfullt men bestämt. Han riktade in sig på halsen, örat, munnen. Hans mjuka läppar, hans vassa tänder, kombinationen av lust och smärta var bara för mycket för henne.

Hon kämpade och slet för att ta sig loss, men han var bestämd, djurisk. Det väckte en liknande känsla i henne. Det fanns inget att göra annat än att ge sig hän.

De rysningar hon fått när deras läppar först möttes kom nu mer frekvent, som vågor av lust som sköljer in över en naken strand. Hon blickade ut mot horisonten, de mörka molnen vittnade om att en storm var på väg, kraftigare vågor var att vänta. 

När hon måttade första slaget hade hon haft tusen tankar i huvet, nu var det nästan helt tomt, bortsköljt av rysning efter rysning.

Hon kände värmen som pulserade från sitt underliv och spred sig över kroppen, genom kroppen.

Hon hade svårt att koncentrera sig. Hon ville ha mer, mycket mer, men att fundera på hur hon skulle formulera sig var bara för mycket. Ord hade tappat betydelsen, nu var det bara namn någon gett till saker. Det hon upplevde nu var en känsla, en känsla helt bortkopplad från intellekt. Det var lust.

"Mer…" viskade hon.

Så mycket mer än så hade hon inte kunnat säga, även om hon försökt, ordförrådet hade någon låst in och hon kunde inte hitta nyckeln. Denne någon höll henne hårt i handlederna, vägrade släppa taget. Han kysste henne på halsen, på örat, nyckelbenet, munnen.

"Du är min, och jag släpper inte iväg dig" viskade han i hennes öra.

Ytterligare en rysning gick igenom hennes kropp.

"Ta mig..." sa hon. "Gör vad du vill. Jag är din."

Han välte ner henne, slet av henne kläderna.  Så mycket kraft, så mycket energi. Hans ögon blixtrade. Hon skakade av förväntan, försökte fly men han fick tag i hennes armar igen. Hans läppar rörde sig. Han sa inget men hon kände vad han menade. Läppar mot läppar släppte han hennes handleder och tog tag om hennes huvud. Hon kände hans händer greppa om hennes nacke, ytterligare en rysning for längs ryggraden.

Hud mot hud. Hennes händer på hans rygg, hennes naglar som klor. Hon rev och kunde känna hur hans kropp spändes, exploderade av lustfylld smärta. Han bet i hennes läpp.

Hennes handleder var fast igen. Hans läppar mot hennes hals.

Som Jesus ville hon offra sig för mänsklighetens synder. Gör vad som helst. Slit mig i stycken, älska mig, ta mig, mer, nyss, nu.    

"Mer... vill ha mer" stönade hon.

Han trängde in i henne, hans svettiga kropp mot hennes, deras läppar förenade. En energipuls gick igenom hennes kropp, som chockvågen efter en kärnvapensprängning, alla känsloreceptorer i högsta beredskap. Hon darrade. Saknade ord. Det kändes så mycket. Så underbart.

Han stötte in i henne igen. Och igen. Och igen. Varje stöt skickade en starkare puls igenom henne, en ny våg som sköljde in över hennes nakna kropp. Det kändes mer, starkare, bättre.

Hon kved, hon flämtade, hon led. Varje stöt bedövade en del av hjärnan, rånade henne på en del av hennes bagage. Han stötte till igen. Alla bekymmer, allt hon gick och bar på, all stress, all oro, allt hon var tvungen att göra, all press hon hade på sig, allt försvann stöt för stöt tills allt som återstod var de två. Nakna, svettiga kroppar som älskade med varandra.

Hon samlade kraft och stretade emot, men han var starkare, hans grepp bestämt. Han stötte i henne igen. En puls, en våg, en rysning. Hon flämtade till.

"Kom... jag är din... kom... mer... mer... " fick hon fram mellan stötarna.

Han ökade tempot, starkare, kraftigare. Hon kände hur stormen kom närmare land. En våg hann inte rinna undan innan nästa slog in över henne. Känslorna skummade, bubblade över. Han fortsatte, djuriskt, lustfyllt. Vågorna gick i varandra, åt upp stranden. Vattnet började koka. Han var i henne, hans stötar bestämda. Varje muskel i hennes kropp spändes, hon höll på att drunkna i de höga vågorna. Hon kämpade, hon slet, men vågorna fortsatte slå in. Kraftfullt, rytmiskt.

Hans kropp spänd, hans stötar bestämda. Hon behövde luft, vågorna sköljde över hennes kropp. Hon gjorde sitt bästa för att hålla sig vid ytan, men det var lönlöst. Stöt på stöt skickade våg efter våg. Hela hennes kropp skakade.

Hans kropp exploderade och skickade en svallvåg av välbehag genom hennes kropp. Den sköljde över henne och spolade bort allt vatten. Hon drog ett andetag av frisk luft, tittade ut över havet. Hon kände hur greppet om handlederna släppte, han rullade bort från henne. Havet var spegelblankt, solen sken. Hon darrade fortfarande lite, skärrad, skakad, upprymd, tom. Hennes huvud var utan en enda tanke, hennes ansikte ett leende. Hon visste inte varför, men hon kunde inte sluta le. Det kändes bra, helt underbart. 

Bubblan

Hej, det är jag. Åh, jag vet precis hur det känns. Jag har varit fast i en bubbla utan luft. Jag har sprungit och sprungit för att ta mig ut, för att bli fri.

Vart var jag på väg? Ingen aning, men det spelade liksom ingen roll. Det gällde att fortsätta röra sig. En sån här bubbla, det känns som att den krymper om man inte rör sig. Jag var tvungen att röra på mig.

I början gjorde det ont. Ont i fötterna. I benen. Det var tungt att andas. Men jag fortsatte springa, jag fortsatte kämpa. Jag sprang och sprang. Smärtan i benen lättade, varje steg blev lite enklare. Men det blev tyngde och andas.

Smärtan i benen byttes mot en smärta i bröstet. En känsla av att inte få luft, en känsla av att kvävas, att drunkna. Jag fortsatte springa. Tänkte att jag skulle lyckas spräcka bubblan, att jag skulle lyckas ta mig ut, lyckas bli fri.

Och, ja. Nu är jag här. Hej, på dig. Hur är det med dig?

Det är lite svårt att förklara. Allt kändes så jobbigt. Jag var nere på knä, kravlande med mina sista andetag. Luften i min bubbla var nästan helt slut, men jag kämpade vidare. Jag är kanske en romantiker när allt kommer omkring, vad vet jag? Oavsett hade jag på något sätt hoppet kvar.

Så där var jag. Utslagen. Kämpandes. Helt slut. När jag plötsligt fick syn på dig. Jag tittade upp, bubblan sprack och släppte in ny frisk luft. Jag drog ett djupt andetag och luften fyllde mina lungor. Världens härligaste känsla. Att få syresatt blod efter en sån där upplevelse, det liksom kittlas i hela kroppen. Helt underbart.

Du bara stod där. Du tittade inte ens åt mitt håll, pratade i telefon, väntade på bussen. Men det spelade ingen roll. Du hade tillräcklig närvaro för att spräcka min bubbla i alla fall. Med varje andetag gav du mig nytt liv, med varje andetag växte jag. Jag kunde resa mig, jag fick ny kraft, blev längre, starkare, fick mer självförtroende.

Så, ja. Jag vet precis hur det känns. Den där bubblan. Den där känslan av att sakna luft, att inte veta vart du är på väg, men det är bara att kämpa vidare. Förr eller senare stöter du på någon som kommer att spräcka din bubbla och då faller alla bitarna på plats. Då får du luft. Då känns allt helt underbart.

Google och livet

Google har en ny kampanj med schyssta filmer på YouTube. Deras budskap är att de bästa sökresultaten inte syns på någon webbplats, utan i folks liv. Många av filmerna är riktigt bra, här är mina två favoriter:

Hands on

En kväll på Anchor

"Ska du hänga på till Anchor?" Innan jag riktigt hade förstått vad jag gått med på hade jag tackat ja och var på väg. Jag var David Attenborough. I märkligt brittiska kläder smög jag mig på en flock vilda djur, viskandes kommentarer till mig själv och tittarna där hemma: "På Anchor är det status att ha långt hår, det gör det ibland svårare att könsbestämma besökarna".

Iklädd i en grå tröja jag fått av farmor, khakibyxor, snällt kammat sandréfärgat hår och glassögon skulle min utstyrsel knappast hjälpa mig smälta in på den här rockklubben. Svart var färgen för kvällen. Svarta kläder, svart långt hår, svarta tatueringar och svart smink.

Några hade piffat sina läderrockar genom att lämna meddelanden av typen "Cult of Cthulhu" på ryggen. Andra hade piffat upp sig än mer. Vit ringbrynja över svart BH, tajt röd klänning med dragkedja över hela framsidan, bandana. "Du är ju i alla fall 'neutralt' klädd" kommenterade en yngling i Hiphop-outfit "jag har tvättid ikväll och det här var det enda som var rent" fortsatte han och log ett oförskämt oskyldigt och charmigt leende.

Min kompis såg sig omkring och log. "Visst är det underhållande att titta på alla konstiga människor här?" Jag log tillbaka. "Min chef tycker att jag borde hitta någon högutbildad med framtidsutsikter som kan försörja mig" fortsatte hon. Jag såg mig omkring och föreställde mig det venndiagrammet.

"Tre gissningar. Vad är det för artist?" frågade någon. "Ingen jävla aning" tänkte jag, men han tänka att det är bättre att hålla käften och bli tagen för en idiot än att öppna munnen och undanröja allt tvivel, så jag sa inget.

"Kan jag få en ledtråd?"
"Börjar på i"
"Iron Maiden?"
"Rätt!"

Skulle kanske ha räknat ut att ingen skulle försöka sig på en frågesport med någon klädd som jag om de inte var nästan helt säkra på att jag skulle ha en chans att svara. Innanför sitt hårda yttre började det sakta men säkert visa sig att rockmänniskorna på Anchor var mjuka på insidan.

Någon vek en origami-fågel som genast förde tankarna till Prison Break. Ynglingen i Hiphop-outfit hade svårt att se kopplingen. Först skyllde han på att inte sett Prison Break, sen erkände han att han sett första säsongen (där den där jävla fågeln har näst största rollen efter Michael Schoffield) och jag var tvungen att dra slutsatsen att bara var förvirrad. Stackars liten.

Ölet flödade, något band spelade längre in i lokalen, ingen verkade bry sig, folk gjorde sitt bästa för att konversera över musiken, en kille gjorde ett halvlyckat försök att bjuda en tjej på lössnus, bandanamannen såg ut som att han letade efter sin kompis Axl, och det började kännas som att Anchore var ett uteställe precis som alla andra.

Plötsligt avbröts dock normaliteten. På ett givet tecken, när någon speciell låt gick igång, från någon CD, när bandet slutat spela, för ingen tycktes någonsin bry sig om bandet, så var det plötsligt som att musiken blev viktigare än konversationen.

Likt en flock vargar började besökarna yla, en efter en, i kör. De sjöng, de skrek, jag tänkte att de säkert hört devisen "starkt är vackert", ansikten sken upp, de såg på varandra och sjöng ut.

Lika plötsligt som allt hade förändrats, lika snabbt återgick besökarna till sitt normala beteende när låten slutade. Jag tittade ner på min öl. Hade jag inbillat mig alltihop? Jag smakade försiktigt på den. Den smakade som vanligt. Hade jag kanske blivit utsatt för en flashmob?

Men så gick någon annan rockklassiker igång och jag insåg värför alla var där. När en riktig rockklassiker börjar ljuda i högtalarna fångas besökarna i ett euforiskt lyckorus, skiner upp och börjar sjunga, det är den känslan av gemenskap de söker, det är den gemenskapen och kärleken till rock som gör livet värt att leva, och det är därför de hänger på Anchor.

Hur många gånger?

Daily Show om Sovjetunionens fall

JON STEWART: Let's talk about the historical significance, of not just covering the falling of the wall, but of the wall itself falling.
JOHN OLIVER: Okay, that's a fresh angle. The wall falling respresented the fall of the Soviet Empire. A super power litterary crumbling in front of us.
STEWART: It was an incredible moment. Do you think something like that could happen again?
OLIVER: No. No, Jon. This was a unique set of circumstances. A perfect storm, not likely to be repeated. You have to remember, their economy was in tatters.
STEWART: True, I remmember.
OLIVER: And looking abroad, they had very few real friends left.
STEWART: They had behaved incredibly arrogantly on the world stage.
OLIVER: Absolutely.
STEWART: There's no question the world had turned their back on them.
OLIVER: Together, Jon, those would not have amounted to much, if not for their disastrous decision to try to invade and occupy Afghanistan.
STEWART: That's right. But of course, our situation is not analogous.
OLIVER: Of course, it's totally different.
STEWART: Yes, yes! The economy is in tatters, we were a little arrogant on the world stage and we've been in Afghanistan for about a year or so and it doesn't look like we're ever going to get out but the Soviet Union at that time had an inexperienced charistmatic leader.
OLIVER: They did. He came out of nowhere.
STEWART: Promised change and reform.
OLIVER: I remember.
STEWART: So that was completely-
OLIVER: He even won the Nobel Peace Prize.
STEWART: Right, so its.. John?
OLIVER: Yes?
STEWART: When your empire falls.
OLIVER: Yes?
STEWART: Does it hurt?

Pingviner vs Spindelmannen

Där satt jag på tunnelbanan och läste högt ur The Game. Jag hade precis läst klart scenen där Papa raggar upp Paris Hilton när en kille sätter sig brevid tifen som satt framför mig. "Läser du 'The Game'?" frågade killen på engelska med en dialekt jag inte kunde placera. "Ni borde vara försiktiga med det där, det är lätt att bli synisk" fortsatte han.

Det är sällan någon som spontant börjar prata med en i Stockholms kollektivtrafik, så jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Att han pratade engelska var extra förvirrande, var han från Sverige men hade inlett konversationen på engelska för att jag läst högt på engelska? Eller var han från utlandet?

Det visade sig att han var från Calgary, Kanada (därav dialekten) och att han var rätt inne i "The Game". Han menade på att boken var en bra introduktion men att det fanns andra resurser som var bättre, mer detaljerade, om man behövde mer information. Han rekommenderade speciellt en DVD-serie av David DeAngelo.

Sånna här människor har jag läst om, men jag trodde knappt de fanns i verkligheten, tänkte jag, och synade honom från topp till tå. "Använder du negging?" frågade jag för att kolla om han verkligen var påläst. "Negging är otrevligt. Det ska bara användas mot tjejer som är dissiga och självupptagna, men varför skulle jag vilja umgås med sånna? Nej, jag är snäll och satsar bara på schyssta tjejer." Fair enough.

I Kanada är det tydligen mycket lättare att snacka med tjejer på bussar och tunnelbanor. "Min favorit är att börja prata med tjejer på bussen. Men det fungerar inte här." sa han. Om han bara visste, tänkte jag. Om det finns något som Stockholmare är rädda för så är det när främlingar börjar snacka med en på bussen. "Barer är helt annorlunda. Människor är mer trygga i sin sexualitet här." fortsatte han.

"Två meningar är allt som behövs. 'Hej', 'Är du härifrån?' det fungerar för mig, eftersom jag inte är härifrån, jag vet inte hur det skulle fungera för dig. Efter det så brukar det bara rulla på. Sånt är mycket svårare i Kanada". Intressant, tänkte jag. "Men man måste akta sig för AMOGs".

"AMOGs?" frågade tifen.

"Alpha Male Of (the) Group. Mycket av det som står i 'The Game' handlar om att visa att man är gruppens alphahanne. Att visa att man har social status, är rolig och intressant, så att tjejerna vill umgås med en. Problemet är att ibland kan det finnas andra män som är naturliga AMOGs och då kan det uppstå konflikter. Det blir en fajt om vem som har högst status. På ett sätt är det inte lika stort problem här, eftersom ni är mer feministiska och tjejerna här har bättre koll på vad de vill, men samtidigt är ni mycket mer välvuxna och lite skrämmande av den anledningen."

"Jag var ute med en tjej, en kompis och hans tjejkompis häromkvällen och då kom det två AMOGs och började prata med oss. Det var ganska jobbigt. En frågade om min polares tjejkompis var hans flickvän, de är typ ett par, men hon vill inte känna sig uppbunden så hon ser det inte så, därför svarade hon 'nej'. Det var som ett grönt ljus för AMOGsen. En av dem la handen på min rygg. När en man har fysisk kontakt med en annan är det ett sätt för den att sänka den andres status, då gäller det att reagera för att inte förlora greppet. Sen frågade den andra som han fick göra 'motorbåten' på tjejens bröst."

"Och sen? Vad hände sen?" frågade jag.

"Tjejerna tyckte också att det var jobbigt och vi bestämde oss för att gå till nått annat ställe."

Han förklarade att tjejer här, eftersom vi är mer feministiska, inte riktigt uppskattar 'The Game'. Själv poängterade han flera gånger att det gäller att passa sig så man inte blir synisk. Jag återberättade historien om en av killarna i boken som är jätteblyg och inte ens vågar kissa brevid någon annan kille i en offentlig pissoar, men som efter lite träning arbetar upp modet, inte till att prata med någon tjej, men i alla fall till att kissa offentligt.

Mycket av det som står i boken handlar inte om något spel. De jobbar med sitt självförtroende och självbild. De börjar träna och äta ordentligt. De klipper sig, solar sig lite, skaffar nya hela och rena kläder. De lär sig roliga historier, trolla, enkla cold reading-trick. De går kurser i hur man tillfredsställer kvinnor. De anstränger sig jättemycket för att bli bättre, mer attraktiva män.

Utöver det så lär de sig spela spelet. Men för de allra flesta så handlar det inte om att utnyttja någon för egen vinning, utan snarare om att ge sig själv en chans de inte haft tidigare. Så visst kan man ogilla boken för en synisk kvinnosyn, men stora delen av boken handlar inte om kvinnor utan om män. Det handlar om vilka dumma grejer män gör för att förstöra för sig själva.

Min okände Kanadensiske vän höll med. "Det handlar bara om att våga vara sig själv. Man får inte vara rädd att misslyckas och man måste vara trevlig. Sen är det bara att köra på."

Han berättade också om en kompis till honom som brukar öppna konversation med tjejer genom att fråga: "Pingviner eller spindelmannen?". Vilket oftast möts av förvirring. "Vad är bäst: pingviner eller spindelmannen?" Efter den öppningen vet tjejerna att han är helt knäpp, helt ofarlig och säkert underhållande. Jag är lite tveksam, men jag tyckte att konversationen varit så intressant dittills att jag inte sa något.

Vi tackade för samtalet och lämnade honom där på tunnelbanan. Han skulle vidare några stationer till, möta en tjej han chattat med på nätet och ha en "trevlig kväll tillsammans". Det tror jag säkert.

Recension: Zombieland

Med svinunfluensahysterin på högvarv känns Zombieland extra aktuell. För att överleva i Zombieland, förklarar Columbia spelad av Jessie Eisenberg, måste man följa vissa regler. "The first rule of Zombieland: Cardio. When the zombie outbreak first hit, the first to go, for obvious reasons... were the fatties."

Strukturerad som en roadmovie följer filmen några främlingars resa genom ett Amerika vars innevånare blivit zombies. Jesse Eisenbergs nervösa, nördiga och socialt obekväma stil sätter tonen för hela filmen. Kontrasten mellan hans karaktär och en brutal verklighet där man när som helst kan bli anfallen av zombies är absurd och lämnar mycket utrymme för humor.

Det är en film med mycket hjärta, som tack vare Eisenbergs regler hittar komiska vinklar på många scener som annars fallit platt. Filmen är aldrig läskig, men stundtals både våldsam och äcklig. Det är ingen parodi som utmärkta Shaun of the Dead, utan levererar istället sin humor på ett mindre flamsigt sätt.

Faktum är att historien förmodligen hade fungerat lika bra i annan kontext än just med zombies. Visst är det en zombiefilm, men det är inte det som är poängen. I Zombieland är det karaktärsporträtten som driver historien frammåt, inte rädslan för zombies.

Columbus kommenterar att han redan innan zombieepedimin var rädd för nästan allt. Att han var en enstöring som inte gillade att umgås med människor (i en scen sitter han hemma och spelar World of Warcraft när hans granne från lägenhet 406 knackar på dörren). Man skulle kunna tro att det skulle vara skönt att alla människor blev zombies, men avsaknaden av människor gör att Columbus känner sig ensam.

Det ligger nog någonting i det. Det finns många saker som jag irriterar mig på, som jag i stunder av svaghet kanske till och med skulle önska inte fanns, men som jag förmodligen skulle sakna om de verkligen försvann.

I sina medresenärer finner Columbus kärlek och medmänsklighet, precis det zombies saknar. Han vet att regler är nödvändiga för att överleva, men resan lär honom att man ibland måste vara beredd bryta sina egna regler för att livet ska vara värt att leva.

Jag tror att zombietemat lockar lika många som det skrämmer bort. Det vore synd att missa zombieland på grund av zombies. Samtidigt ska det sägas att zombieland inte är världens bästa film, över genomsnittet, visst, men den lär inte vinna Guldpalmen. Trots det tror jag inte Zombieland kommer att göra folk särskilt besvikna. Det är underhållande och roligt och zombies, vad mer kan man begära?

Puls

Fult att vara snygg?

En klubb för snygga där inga fula får vara med. En klubb för smarta där inga dumma får vara med. Är det egentligen någon skillnad på Beautiful People och Mensa?

Den just nu mest lästa artikeln på DN handlar om hur dejtingsajten Beautiful People valt att kasta ut 1,8 miljoner användare som inte är tillräckligt snygga. Det är kanske ytligt och jag förstår om det är människor som känner sig avundsjuka eller till och med förolämpade för att de inte får vara med i klubben, men det är deras klubb och deras regler. Jag tror inte så många är upprörda över att Mensa kräver en viss intelligens för medlemskap.

Men intelligens går att mäta med test, skönhet är mer subjektivt. För det första har användarna själva fått rösta, som ett stort skönhetsrobinson har de svagaste röstats från ön. För det andra är inte skönhet så subjektivt. Det är sant att det finns vissa kulturella skillnader i vad som anses vackert, men mycket är stämmer över nations- och kulturgränser.

Jag tycker att Beautiful Peoples idé är helt briljant. Efter att du ansökt om medlemskap får andra användare av motsatt kön 48 timmar på sig att rösta på om du är tillräckligt snygg för att vara med. Får du tillräckligt med positiva röster är du välkommen. Frågan är om den här demokratiska gallringsprocessen hade kunnat användas i andra sammanhang.

I Kina används det redan för att bedöma hur bra passkontrollanterna är. Men jag skulle kunna tänka mig att det skulle kunna användas för att rösta på hur bra vi tycker att konst är på muséer, hur bra maten är på lunchmenyn eller massa andra saker. Mer gallring, tack!

I put on my robe and wizard hat

"Kommundirektören i Laholm har köpt in färgglada hattar som ska hjälpa de anställda att tänka. Hattkalaset går på 18 000 kronor, samtidigt ska kommunen spara." SVD, DN, Aftonbladet och Kvällsposten och skriver om händelsen. Helt rätt tycker Albertbloggen.

Kreativitet ska uppmuntras och människor som uppmanar till kreativt ska uppmuntras dubbelt. Människor som uppmuntrar folk till kreativitet på ett kreativt, det ska uppmuntras med ett blogginlägg!

Det är lätt att hamna i en rutin, fastna i samma tankebanor och inte lyckas slita sig loss och se nya lösningar, nya möjligheter. Jag avundas inte kommunpolitiker. De hamnar i kläm mellan verkligheten och sina ideal. På riksplanet går det att prata ideologi, det går att prata i yviga inspirerande termer och stora frågor. Det går inte att göra på samma sätt i kommunalpolitiken.

Men det betyder inte att kreativiteten måste dö. Tvärtom är det just i brytpunkten mellan ideal och verklighet som kreativitet verkligen behövs. På riksnivån behöver saker inte riktigt fungera, der rör sig mer visioner och riktlinjer. I kommunerna gäller det att hitta smarta lösningar på konkreta problem.

Att ta på sig hattar kanske låter fjantigt. Det kanske låter som en onödig utgift. Men det är det inte. Att fysiskt representera andra sätt att tänka med olikfärgade hattar är ett ypperligt hjälpmedel. Rollspelselementet som införs gör att människor vågar tänka mer radikalt, vågar vädra åsikter och perspektiv som annars kanske skulle glömmas bort.

Det skapar en grund för förslag och beslut som är fattade med en mindre homogeniserad diskussion i botten. Framför allt kan det göra jobbet och besluten roligare. Och politiker som har roligt blir mer engagerade. Och mer engagerade politiker som brinner för sina frågor tar större ansvar och fattar bättre beslut.

Själv tänker jag annorlunda klädd i vissa plagg eller när jag hör viss musik. Tar jag på mig en kostym känner jag mig som James Bond, tar jag på mig en rock är jag Jason Bourne och tar jag av mig glasögonen är jag Stålmannen. Det får mig att se på min omgivning på andra sätt.

Om jag behöver laga något hemma sätter jag igång vinjettmusiken från MacGyver eller Prison Break, då känns alla problem som möjligheter och allt svårt blir lätt. På samma sätt kan färgglada hattar vara ett sätt att tänka annorlunda. Jag tycker att idén med hattar borde spridas. Kan vi inte få se en bild på regeringen i färgglada hattar? Det skulle ju vara hur grymt som helt!

Vad har du för knep för att tänka mer kreativt?

Första dagen i Shanghai. Del 1, explosiv hund.

Maja kom till vår lägenhet och bjöd oss på frukost. Det var en märklig frukt som liknade grapefrukt, men inte var kladdig och saftig på samma sätt. Det var inget problem att äta den med fingrarna utan att bli kladdig. Smaken påminner om grape men inte alls lika beskt. Märkligt, men gott.
Vi öppnade ett fönster för att vädra, men då ringde det i telefonen. De skulle tydligen tvätta fasaden så vi var tvugna att ha fönstret stängt.

Vi hade fått reda på att vårt hotell tydligen skulle ha en pool (fast Maja sa att man måste gå som i en labyrint för att hitta den) men ingen av oss hade badkläder med oss. Stella fick låna av Maja och jag tänkte att jag skulle använda mina Björn Borg-kallingar om vi någonsin lyckades hitta poolen. Det gjorde vi, så småningom, och det var som att gå i en labyrint för att hitta den, men det blev aldrig något badande.

Vi gick ut på gatan och fick se.. och fick se.. att de höll på att tvätta fasaden. De hängde i snören från taket. Utanför typ 25:e våningen. Såg såg både läskigt och ganska korkat ut. Om man bara händer i snören har man inget att ta spjärn mot så man lär glida fram och tillbaka när man försöker sig på att tvätta fönstren.

Vi tog tunnelbanan till Pearl Tower, 446 meter högt. Tunnelbanan var en upplevelse i sig. Dels är hela tåget en sammahängande vagn, vilket ger en märklig känsla. Dels stannar tåget alltid på exakt rätt plats, varför det är möjligt att markera precis var man ska stå när man väntar på tåget. Samma noggranhet fanns även i rulltrappan.

Innan vi gick in tornet köpte vi frukost. Jag åt tofu, biff, stekt ägg och grönsaker med ris. Pappa åt tofu, någon köttbulle och grönsaker med ris. Stella åt nudlar. Det kostade 10 kr per person. Kändes mycket prisvärt.
För att komma in i tornet var man tvungen att följa vissa säkerhetsföreskrifter. Vi sträckte på oss lite extra för att inte tas för "ragamussins" och försäkrade oss om att vi inte utsöndrade "the peculiar smell of effluvium". Sen gick vi in i tornet.

I foajén låg en explosiv hund och vilade. Vi visste att de äter hundar i Kina, och sprängd anka, kunde detta kanske vara något mellanting?

Uppe i tornet var det ljust och utsikten disig.
I tornet hade de en bergochdalbana. Hej! Skumma inte igenom texten, läs ordentligt. De hade en bergochdalbana i tornet! Jag och Stella satte oss längst fram och jag var lite orolig att jag skulle slå i något, för de hade haft en flygsimulator jag ville prova men som jag var för lång för att få plats i. Precis innan bergochdalbanan skulle starta kom det en kinesisk kvinna klädd i röd uniform och började prata. Det var tydligt att hon förklarade vad man skulle och inte skulle göra. Hon såg väldigt allvarlig ut.

Sen tryckte hon på en knapp och vi for iväg medan Stella skrek: "VA SA HON?! VA FAN SA HON?!". Precis som med flera andra saker som är roliga och kittlas i magen var resan slut på knappt en minut. Våra medresenärer hade vrålat som idioter och det mest underhållande med hela resan var nog att se en kinesisk kvinna återberätta upplevelsen för sin man som inte vågat åka med. Oj, oj, oj.

Någon måste försvara marknadskapitalismen!

"Bara 11 procent av närmare 30 000 tillfrågade i en undersökning i 27 länder anser att den fria marknadskapitalismen fungerar väl." Är medierna vänstervridna? Är frågan felställd? Spelar det någon roll? Artikeln i DN och SVD visar som vanligt att endast en minoritet har rätt.

Självklart bör vi låta den starkaste kraften styra oss. Och den starkaste kraften är inte kärlek, medmänsklighet eller solidaritet som vänstersympatisörer skulle påstå. Nej, den starkaste kraften är girighet. Andra känslor är diffusa, otydliga och ovetenskapliga. Girighet är förutsägbart och, i brist på andra adjektiv, bra.

Marknadskapitalismen har gett världen företag som Microsoft, Enron, General Motors och Morgan Stanley, som alla lett utvecklingen på sina respektive fält. Det är marknadskapitalismen som driver utvecklingen av läkemedel mot skallighet, marknadskapitalismen som ger oss oändligt många ringsignaler till våra mobiltelefoner, som gett oss Britney Speares, Hello Kitty och Twillight.

Utan marknadskapitalismen hade Exxon Mobil inte varit världens största företag, vi hade inte kunnat få lika billiga kläder och andra varor tillverkade i andra länder, maten hade smakat sämre och vi hade fått köpa mindre alkohol.

Om det inte vore för marknadskapitalismen skulle bilarna dra över tre liter per mil och datorerna skulle vara stora som hus. Det skulle i och för sig vara gratis att gå på toa på flyget, men flygbiljetterna hade kostat flera gånger mer för att kompensera.

Utan marknadskapitalismen skulle vi inte kunna googla, blogga, twittra eller lyssna på Spotify. Vi kanske hade varit mer solidariska, vi kanske hade varit mer medmänskliga, vi kanske hade visat mer kärlek till varandra. Men fan vet om vi hade haft roligare!

Varning varmvattenberedare

Jag lånade min arbetsgivares bil idag. Baksätet var nedfällt för att ge plats för en varmvattenberedare. Den rullade fram och tillbaka i svängarna och gjorde att jag, till min kollegas stora förtret, var tvungen att köra mycket lugnare än jag brukar.

"BRUM, BRUM, BRUUUM!" sa hon.
"Inte idag" svarade jag.

Varmvattenberedaren fick mig att tänka på följande klipp från Mythbusters som visar vad som händer om man ökar trycket i sin varmvattenberedare för mycket.



Det är fantastiskt vad mycket farliga saker folk har hemma. Jag tycker att höghastighetsbilderna är så vackra. Huset sönderdelas med en sån kraft, sån elegans. Det är något magiskt med sån otrolig förstörelse, något fängslande..

Vad du ser aggressiv ut!

Aftonbladet har en artikel om hur ansiktsform hänger ihop med hur elak man är. De hänvisar till en rapport från Brook-universitetet i Kanada och påstår att avståndet från överläppen till mellan ögonen plus avståndet mellan kindbenen avgör hur elak man är. Är avståndet stort är man elak, är det litet är man inte det.

Enligt artikelns logik skulle små människor, med små ansikten och små avstånd vara snällare än stora människor, med stora ansikten och stora avstånd. Det är naturligtvis fel. Eller, mesta i artikeln är egentligen rätt, men Johan Gunnarsson som författat artikeln har missuppfattat hur rapporten menar att ansiktsform och aggressivitet hänger ihop.

Det visar sig att det är förhållandet mellan bredd och längd på ansiktet som avgör hur aggressiva vi uppfattar att folk är. Och att det förhållandet bestämmer också hur aggressiva vi är (mätt genom att jämföra förhållandet i ansiktet på hockeyspelare i sex NHL-lag med antalet utvisningsminuter). Forskarna kom på att undersöka sambandet efter att ha läst en brittisk studie som visade att män har bredare ansikten än kvinnor.

Det som gör Aftonbladets artikel fail är att de tagit sig tid att mäta olika svenska kändisars ansikten för att se hur elaka (inte aggressiva) de är. Har du stort huvud så är du elak! Det är Aftonbladets budskap.

Själv tycker jag att det är skönt att det inte är tabu att mäta folks ansikten längre. Jag fick nyligen reda på att storleken på käken och längden på armarna styrs av samma gen, men att förhållandet är omvänt. Stor käke, korta armar och tvärtom. Kroppen är allt bra knäpp.

När man provar skor ska man börja med att prova sin största fot. Av någon anledning är den större foten oftast den fot som är motsatt till den hand som är ens primära. Så högerhänta har oftast större vänsterfot och tvärtom. Varför har jag ingen aning om, men det kanske är bra att veta.

Att det skulle finnas något samband mellan hand- och kukstorlek har jag inte kunnat hitta några källor som kan bekräfta.

Min far

Jag vill börja med att be om ursäkt. Jag vet att det här inlägget kommer att väcka mycket avundsjuka, men det är inte något jag kan rå för. Jag valde inte mina föräldrar, jag råkade bara födas som son till världens bästa pappa. Ni kommer att tycka att jag är partisk, och ni kommer att ha rätt, men när ni läst klart så kommer ni att tycka att min pappa är hur grym som helst (förrutom om ni heter Jan Guilou).

Min pappa är bra på att ta kritik. Det kan handla om att han anställt för unga programledare, att någon i ett av hans program kissat i en brevlåda, att han har brytit mot reglerna i Melodifestivalen eller att han bjudit in för Castrovänliga gäster till en temakväll om Castro. Oavsett vad det kritiken handlar om så brukar han ta det på ett bra sätt. Men det är annorlunda när han får kritik av sin son.

Jag var fyra år gammal och det var Stockholm Marathon. Jag hade fått för mig att det fanns vätskestationer där de hade bananer, och jag ville verkligen ha en banan. Pappa satte mig bak på sin cykel och cyklade runt med mig i stan i jakt på bananer. Vad jag minns så gick det inte så bra, men pappa måste ha fått rätt mycket motion.

Till slut åkte vi till Gröna Lund. Vi åkte veteranbilarna och jag låtsades att jag kunde styra. Sen skulle vi åka en karusell som hette Hörly Görly (så uttalade pappa det). Den var inte särskilt rolig och jag blev lite åksjuk. Men det var inget emot vad pappa blev. Han var blek och vimmelkantig när karusellen var över.

Jag satte mig bak på cykeln och pappa cyklade hem med mig. När vi kom hem, pappa trött efter allt cyklande och åksjuk efter Hörly Görly, frågade han mig om jag hade haft det rolig. "Näe" svarade jag. Tacksamt. Det kanske inte är så konstigt att min pappa är så bra på att ta kritik, han har verkligen fått öva.

Min pappa är konsekvent. Jag och mina systrar vet att han kommer att bli rasande om vi tappar våra nycklar, så därför berättar vi aldrig det för honom om vi gör det. Vi vet att han kommer att fråga om maten var god innan vi hunnit smaka den. Vi vet att han inte kan äta om han blir stressad. Och vi vet att man absolut inte får göra något dumt med fjärrkontrollen.

Framförallt vet vi att pappa alltid finns där. Vi vet att han alltid kommer att ha ett svar eller en åsikt om vi frågar honom. Vi vet att om det är någon man ska fråga om vilka filmer som går på bio som är värda att se så är det honom vi ska fråga. Vi vet att om vi behöver hjälp så är det bara att fråga.

Vi vet framförallt att han är världens bästa pappa. Och vi tänker lite extra på honom idag på fars dag.

:)

Recension: Ink

I drömmar hänger allt ihop. Saker som i verkligheten hade varit helt ologiska fungerar på något märkligt sätt. Elefanter kan flyga, saker som var sönder ett ögonblick sen är hela, det regnar choklad. Ink utspelar sig delvis i en sådan drömvärld.

Vad är verklighet? Vad är dröm? Var går gränsen och vad är det som styr om våra drömmar är lyckliga eller mardrömmar? Ink ger inga svar, den känns bitvis som att få se någon annans drömmar. Men att vara betraktare av någon annans dröm skapar en stark känsla av vilsenhet.

Det som är logiskt i någon annans dröm blir märkligt för en utomstående betraktare. Eftersom vi inte vet hur logiken fungerar blir vi förvirrade. Ink är väldigt bra på att förmedla den känslan. Unik visuell stil, ickelinjärt berättande, överexponering, snabba klipp, selektivt fokus, konstiga ljud och stämningsfull musik. Allt bidrar till att göra Ink till en film olikt allt annat.

Historien kretsar kring en familj, en far och en dotter som förlorat varandra. Den handlar om deras egna kamp mot omvärlden. De kämpar i stunden, men vi får aldrig se vad de kämpar för. Vi tillåts aldrig se vad det är som egentligen driver dem. Vad de vill.

Detta är filmens största svaghet. Utan en tydlig motivation blir filmen ofokuserad, det blir bitvis svårt att hålla skärpan och det gör att drömmens absurditet nästan går en på nerverna. Stora delar av filmen saknar en känsla av iver, det blir så konstigt att det är svårt att investera mycket känslor i karaktärerna.

När drömmen väl börjar lätta, och bitarna faller på plats, känns det som att vakna. Man är lite omtöcknad och förstår inte riktigt vad det är man upplevt. Ink hade kunnat vara riktigt, riktigt bra, men då hade det behövts lite mer hjärta, lite mer känsla. Som det är nu är det drömlikt, det är ingen mardröm, men det är ingen god dröm heller. Det är Ink.

Ironi

Solens mat, Bos hat

Caroline Hofberg har blivit utsatt för en avancerad konspiration iscensatt av antifeministiska krafter för att desavouera inte bara Caroline Hofberg personligen utan hela den kvinnliga frigörelsen. Tillbaka till spisen, kvinna! Skriva, det ska männen göra!

Caroline Hofberg är en mångfaldigt prisbelönad matjournalist och matboksförfattare. Hon har vunnit priser både i Sverige och nationellt. Hon har gett ut flera kokböcker på olika ämnen och hon har alltid haft en förkärlek för Italien.

Det är just den kärleken till Italien som fått henne att skriva sina två senaste böcker Medelhavsmat till vardag och fest (2007) och Italia amore (2009). Det är den senaste boken som nu anklagas för att ha plagierat Bo Hagströms kokböcker Solens mat (2006), Solens smak (2007) och Solens öar (2008).

Att Caroline Hofberg skulle ha plagierat Bo Hagströms kokböcker är inte sant. Faktum är att det är tvärtom.

Enligt källor som Albertbloggen kommit i kontakt med hade Caroline Hofberg skrivit ett första utkast till Italia amore redan 2004. Tanken var att använda utkastet för att få ett förskott så hon kunde få åka tillbaka till Italien och göra sin drömresa och kunna skriva den tänkta tredje boken i hennes trilogi om Italiensk mat.

Utkastet var bra. Lite för bra, skulle det visa sig. De som läste det kunde inte riktigt lägga ifrån manuset, det växlade händer en gång och så en gång till. Av någon slump befann det sig tillslut i händerna på en producent vid Sveriges Television som blev så inspirerad att han utvecklade manuset till en hel programserie.

Bo Hagström kontaktades och succén var ett faktum.

För att Hagström skulle kännas mer genuin i in roll som Italienälskare lät producenten honom läsa utdrag ur manuset. Dessa utdrag övades in tills Bo Hagström kunde passagerna som om de var hans egna. Tyvärr trodde Bo så pass mycket på orden att han valde att använda passagerna i sina egna böcker.

Caroline Hofberg har inte kommenterat anklagelserna om plagiat, men Nordstedts förlag har valt att dra in böckerna. Det kan tyckas som ett märkligt drag av Nordstedts, de måste ju veta vad som egentligen har hänt. Det är ju någon hos dem som har läckt Hofbergs manus från 2004.

Anledningen till att Caroline Hofberg nu offras är lika enkel som den är skrämmande. Dels vill Nordstedts inte avslöja att det var deras läcka som la grunden för konspirationen från början, och dels har det med Bo Hagströms kontakter att göra.

Under inspelningen av tredje säsongen av Solens mat kom teveteamet till en liten by på den Italienska landsbygden. Ovetandes om att det var hemby till en viktig kusin i maffian drog Bo ett plumpt skämt om ”mogna tomater” till en kvinna som serverade honom en bruschetta. Det skulle han inte ha gjort.

Någon vecka senare söktes han upp av maffian som tvingade honom att göra ett hyllningsavsnitt till maffian. Då hade de redan hunnit klart med säsongen, men Bo lovade att komma tillbaka till nästa säsong, vilket han också gjorde.

Avsnittet om maffian blev riktig, riktigt bra. SVT har fortfarande en beskrivning av avsnittet på sin hemsida, och det pratas fortfarande om det där avsnittet i korridorerna på SVT.

Maffian blev alldeles rörda och Bo Hagström knöt ett viktigt vänskapsband med denna Italienska familj. Det är denna vänskap som nu gör att Caroline Hofberg offras. Och det känns helt fel.

Varför ska en oskyldig kvinna, ett offer för manligt förtryck och ett förfärligt missförstånd utsättas för något som det här? Besudla hennes karriär, förtala henne offentligt, förnedra henne, men skicka inte maffian på henne Bo. Det är inte schysst, Bo. Det är det bara inte.

Att resa till Shanghai (del 2)

Efter den minst sagt märkliga lunchen var det fortfarande en stund innan vårt vi skulle boarda planet till Shanghai så vi tog en promenad på flygplatsen. Vi gick ut. Det var varmt, strax över tjugo grader, och inte alls så dålig luft som jag föreställt mig. Klädda i t-tröjor och med en känsla att vi hade lite för varma kläder kunde ingen av oss föreställa sig att flygplatsen vid vårt nästa besök mindre än en vecka senare skulle vara insnöad.

Planet vi skulle ta till Shanghai hade Australiensisk besättning och skulle efter Shanghai vidare till Australien. Jag hade spenderat tid under mellanlandningen till att lära Stella hur man kvadratkompletterar för att lösa enklare andragradsekvationer. Precis innan vi klev på planet frågade jag henne vilka rötter f(x) = x² + 4,4x - 3 har. Hon började försöka lösa den på flyget men somnade snabbt.

Det slutade med att jag var tvungen att guida henne igenom lösningen när vi landat. (Till hennes försvar så hade använde vi inga hjälpmedel så hon var tvungen att hålla allt i huvudet)

Från Shanghais flygplats tog vi ett snabbtåg in till centrala-ish Shanghai. Det tog någon minut att komma upp i marschfarten 300 km/h och det var roligt att titta på bilarna som åkte på motorvägen som gick parallellt med vårt spår. Efter sju minuter var vi framme och skulle bara behöva ta en taxi för att ta oss till hotellet.

Vår taxichaufför visade sig vara halvblind. Pappa hade en lapp där det stod adressen till hotellet och chauffören höll upp den ett par centimeter ifrån lampan i bilens tak och kisade allt vad han hade för att kunna läsa. När han misslyckades tog han på sig ett par glasögon och upprepade samma procedur utan resultat. Tillslut kom en kollega och hjälpte honom läsa på lappen. Pappa sa "en kan läsa, en kan...". Jag och Stella log.

Det visade sig vara ett misstag. Vi hade skäl att oroa oss.

Efter någon minut dundrade vi fram på motorvägen och taxibilen saknade bilbälten bak. Dessutom var baggageutrymmet för trångt för pappas och Stellas väska, så den fick dela baksäte med oss. Plötsligt var vi inne på en konstig del av motorvägen. Det såg ut som ett bygge och det var mycket dammigt och låg armeringsjärn överallt.

Bilarna framför oss stannade och började vända mitt på motorvägen. Vi förstod ingenting. Bilarna framför hade stannat på motorvägen, och nu höll de på att vända för att åka tillbaka, mot trafiken. Var hade vi hamnat? I en återvändsgränd, visade det sig, hur nu motorvägar kan vara återvändsgränder. Det blev trafikkaos. Vad skulle vi göra? Vår halvblinde taxichaufför gjorde sitt bästa för att vända vår bil och tråckla sig tillbaka, men vi var inte de enda som hade kört in på fel del av motorvägen och det hade uppstått en lång bilkö bakom oss.

Vi hade passerat en flaskhals inne på motorvägsbygget, en kort sträcka där det bara var en fil. Om den var fylld med bilar både framför som ville tillbaka, och bakom som inte förstått att det var en återvändsgränd, så skulle det ta väldigt lång tid innan vi kom loss. Vi var helt säkra på att vi skulle få spendera natten i taxin, men då, när vi var på väg att ge upp hoppet, då släppte det och vi kunde tråckla oss tillbaka till den korrekta motorvägen.

När vi kom till hotellet var Maja inte där. Eftersom vi hade lämnat våra mobiltelefoner i Sverige, något som skulle komma att göra det svårt för oss att kommunicera med de därhemma på vägen hem, kunde vi inte kontakta henne. Pappa höll på att checka in på hotellet när det ringde i en telefon i foajén. "Det är säkert Maja" skämtade jag till Stella, sen ignorerade vi telefonen. 30 sekunder senare sa kvinnan som hade svarat "It's for you" och så var det Maja som ringde. Efter det hände inte så mycket spännande.

Vi träffade Maja och åt middag. Sen gick vi till Maja. Stella fick åka bak på Majas cykel medan jag och pappa promenerade. Jag fick låna Majas kamera och började min korta kinesiska fotokarriär.

Vi blev kanske inte superimponerade av själva byggnaden hon bor i. Trapphuset kändes lite läskigt, men vi sa inte så mycket utan väntade på hissen tyst och fint.

Hissen kändes ganska obehaglig. Jag tycker Stellas min förklarar det bättre än jag skulle kunna göra med ord.

Majas lägenhet är ganska liten, man kommer in direkt i köket, och hon har ett rum med ett stort fönster och fin utsikt, en säng och ett skrivbord. Men jag tror inte att det spelar så stor roll hur Maja bor, så länge hon trivs, och det verkar hon verkligen göra.

När vi varit och sett hur Maja bodde gick vi hem och sov. Vi var glada över att äntligen ha kommit fram, nu behövde vi bara vila upp oss för dagen därpå skulle vi utforska Shanghais tunnelbana, besöka Pearl Tower (där varningskyltarna skulle visa sig vara helt fantastiska), stöda på en korsning mellan hund och sprängd anka (visst äter de märkligt i Kina!) och äta vår första Kinesiska frukost.

Att resa till Shanghai (del 1)

Resan till Shanghai gick snabbare än jag trott. Vi lämnade pappas lägenhet i Malmö strax efter klockan sex på kvällen, åkte tåg till Köpenhamn där datorsystemet klagade på att han kallat sig Fru Lars när han bokat biljetten. Automaten sa: "Det verkar som att passet inte tillhör resenären", vi var således tvungna att gå till en människa som då fick chansen att artigt le lite åt pappas misstag.

Väl incheckade började vi leta efter en butik som sålde The Economist. Första butiken vi fann hade inga, men Copenhagen Airport (f.d Kastrup) är stort och det tog inte lång tid innan vi funnit en butik som hade The Economist i lager. Sen ville pappa ta en öl, så vi hittade en schysst bar som hade sköna läderstolar och en självspelande flygel. Stella skulle senare komma att kommentera att det förmodligen inte finns några självspelande flyglar i Kina, eftersom det är billigare att bara låta en kines sitta och spela i verkligheten.

Det kom en snäll servitris och frågade vad vi ville dricka. Pappa ville ha en Carlsberg Special. Stor eller liten? "En liten, eller vänta, hur mycket är klockan? Jag vill ha en stor öl". Stella hade fått en iste och jag beställde en liten Cola. Tyvärr blev det något fel med beställningen, så jag fick en stor Cola. Men vi behövde bara betala för en liten: en så kallad win-kissnödig-situation uppstod.

Första flyget begav sig till Peking. Vi hade en svensk pilot men säkerhetsinstruktionsfilmen var på engelska. Den fungerade inge bra och startades hela tiden om precis när den kvinliga rösten sagt: "Please do not sleep on the floor." Jag och Stella tittade frågande på varandra och pappa suckade: "Kineser..."

I underhållningssystemet spelades The Taking of Pelham 123. Den var spännande men avbröts hela tiden av utrop i PA-systemet, både på svenska, engelska och kinesiska. När det gått cirka en halvtimme av filmen och den börjat bli spännande avbröts den helt, utan att vi fick se slutet.

Jag satt mellan en kinesisk man och Stella. När maten kom in "Köttbullar with mashed potatoes" (ja, det stod faktiskt så) tittade jag och Stella på varandra och skrattade. Kinesen tittade på texten och gjorde en "WTF?!"-min som var obetalbar. Flygplansmaten var oväntat god.

Fördelen med att flyga långt på natten är att man får och måste sova. När vi kom fram till Peking var vi inte direkt utvilade, men det kändes inte så jetlaggat som vi hade befarat. Vi blev skannade med värmekameror två gånger, fick lämna in några formulär vi fyllt i och gick igenom en passkontroll.

Vid passkontrollen fanns en liten konsol med fyra knappar med smilies på :-D :-) :-/ :-( som man skulle trycka på efter att mannen som gjorde passkontrollen var klar. Det var ett sätt att ge feedback på hur snabb, trevlig och duktig han hade varit.

Vi tryckte på den gladaste gubben, Stella förmodligen utav rädsla då jag berättat att man blir avrättad om man får för många ledsna smilies. Vår kontrollant var hursomhelst väldigt duktig och hans uniform hade också fler stjärnor på axlarna än någon annans.

Vi åkte ett automatiskt tåg till en annan terminal. Pekings flygplats är helt enorm. Jag funderade på hur mycket vatten den skulle rymma, med fullföljde inte det resonemanget. Vi åt lunch. Pappa beställde in marinerad kyckling. Den hade kapats på längden och sedan skurits i encentimetersskivor på tvären utan hänsyn till var benen satt och serverades kall.

Den kom in på en tallrik upplagd så att man verkligen kunde se att det varit en kyckling, med huvud och allt. Jag kommenterade att det var som MacNuggets, fast tvärtom. Stella provade att vända på huvudet på kycklingen. Det var halvt och man kunde se baksidan på ögat. Efter det vågade ingen röra huvudet.

Den kinesiska kulturen hade redan hunnit chocka oss och vi var inte ens framme i Shanghai. På något sätt förstod vi där, redan då, att detta skulle bli en märklig resa. Men ingen av oss hade kunnat förutse exakt hur märklig...

Fem kändisar

Vad har de gemensamt?

Tele2 Support-prank

En vän har problem med sitt 3G-modem till datorn. För två veckor sedan var jag över och försökte få det att fungera, men det gick inte så bra. Men när hon lämnade mig ensam med datorn i några minuter tog jag chansen att förbereda ett litet prank. Jag hade aldrig kunnat ana att det skulle gå så bra.

3G-modem fungerar så att du har ett SIM-kort med tillhörande telefonnummer. Det gör att du förrutom att surfa även kan skicka SMS med hjälp av programmet som du använder för att ansluta till internet. Det visste inte min vän om. Jag tog reda på numret till hennes modem och gick in i adressboken och la in mitt eget mobilnummer med namnet "Tele2 Support".

Tanken var att om jag skulle skicka ett SMS till modemet så skulle det komma upp som "Tele2 Support" och jag skulle då kunna lura henne. För att försäkra mig om att hon inte skulle komma på mig väntade jag en vecka med att göra mitt nästa drag.

Det jag gjorde var att jag skickade ett SMS med texten:

"Vi har upptäckt att du har ett problem med ditt internet."

Min vän kommenterade SMS:et (ovetandes om att det var jag som skickat det) i en chatkonversation med mig.

"å nu har jag fått ett sms till dongeln från tele2 om att de har upptäckt att jag verkar ha ett problem med internet

suck"

Sen var det bara att sitta och vänta på hennes nästa drag. Några minuter senare fick jag följande chattmeddelande:

Hon: du fick mig att ringa tele2!!

Jag: :D

HAHAHAHA

Hon: när han sa att han hade kollat på hitta och att det var ett privatnr så visste jag att det bara kunde vara en

FUCK :)

MISSION ACCOMPLISHED!