Det som är logiskt i någon annans dröm blir märkligt för en utomstående betraktare. Eftersom vi inte vet hur logiken fungerar blir vi förvirrade. Ink är väldigt bra på att förmedla den känslan. Unik visuell stil, ickelinjärt berättande, överexponering, snabba klipp, selektivt fokus, konstiga ljud och stämningsfull musik. Allt bidrar till att göra Ink till en film olikt allt annat.
Historien kretsar kring en familj, en far och en dotter som förlorat varandra. Den handlar om deras egna kamp mot omvärlden. De kämpar i stunden, men vi får aldrig se vad de kämpar för. Vi tillåts aldrig se vad det är som egentligen driver dem. Vad de vill.
Detta är filmens största svaghet. Utan en tydlig motivation blir filmen ofokuserad, det blir bitvis svårt att hålla skärpan och det gör att drömmens absurditet nästan går en på nerverna. Stora delar av filmen saknar en känsla av iver, det blir så konstigt att det är svårt att investera mycket känslor i karaktärerna.
När drömmen väl börjar lätta, och bitarna faller på plats, känns det som att vakna. Man är lite omtöcknad och förstår inte riktigt vad det är man upplevt. Ink hade kunnat vara riktigt, riktigt bra, men då hade det behövts lite mer hjärta, lite mer känsla. Som det är nu är det drömlikt, det är ingen mardröm, men det är ingen god dröm heller. Det är Ink.
