En kväll på Anchor

"Ska du hänga på till Anchor?" Innan jag riktigt hade förstått vad jag gått med på hade jag tackat ja och var på väg. Jag var David Attenborough. I märkligt brittiska kläder smög jag mig på en flock vilda djur, viskandes kommentarer till mig själv och tittarna där hemma: "På Anchor är det status att ha långt hår, det gör det ibland svårare att könsbestämma besökarna".

Iklädd i en grå tröja jag fått av farmor, khakibyxor, snällt kammat sandréfärgat hår och glassögon skulle min utstyrsel knappast hjälpa mig smälta in på den här rockklubben. Svart var färgen för kvällen. Svarta kläder, svart långt hår, svarta tatueringar och svart smink.

Några hade piffat sina läderrockar genom att lämna meddelanden av typen "Cult of Cthulhu" på ryggen. Andra hade piffat upp sig än mer. Vit ringbrynja över svart BH, tajt röd klänning med dragkedja över hela framsidan, bandana. "Du är ju i alla fall 'neutralt' klädd" kommenterade en yngling i Hiphop-outfit "jag har tvättid ikväll och det här var det enda som var rent" fortsatte han och log ett oförskämt oskyldigt och charmigt leende.

Min kompis såg sig omkring och log. "Visst är det underhållande att titta på alla konstiga människor här?" Jag log tillbaka. "Min chef tycker att jag borde hitta någon högutbildad med framtidsutsikter som kan försörja mig" fortsatte hon. Jag såg mig omkring och föreställde mig det venndiagrammet.

"Tre gissningar. Vad är det för artist?" frågade någon. "Ingen jävla aning" tänkte jag, men han tänka att det är bättre att hålla käften och bli tagen för en idiot än att öppna munnen och undanröja allt tvivel, så jag sa inget.

"Kan jag få en ledtråd?"
"Börjar på i"
"Iron Maiden?"
"Rätt!"

Skulle kanske ha räknat ut att ingen skulle försöka sig på en frågesport med någon klädd som jag om de inte var nästan helt säkra på att jag skulle ha en chans att svara. Innanför sitt hårda yttre började det sakta men säkert visa sig att rockmänniskorna på Anchor var mjuka på insidan.

Någon vek en origami-fågel som genast förde tankarna till Prison Break. Ynglingen i Hiphop-outfit hade svårt att se kopplingen. Först skyllde han på att inte sett Prison Break, sen erkände han att han sett första säsongen (där den där jävla fågeln har näst största rollen efter Michael Schoffield) och jag var tvungen att dra slutsatsen att bara var förvirrad. Stackars liten.

Ölet flödade, något band spelade längre in i lokalen, ingen verkade bry sig, folk gjorde sitt bästa för att konversera över musiken, en kille gjorde ett halvlyckat försök att bjuda en tjej på lössnus, bandanamannen såg ut som att han letade efter sin kompis Axl, och det började kännas som att Anchore var ett uteställe precis som alla andra.

Plötsligt avbröts dock normaliteten. På ett givet tecken, när någon speciell låt gick igång, från någon CD, när bandet slutat spela, för ingen tycktes någonsin bry sig om bandet, så var det plötsligt som att musiken blev viktigare än konversationen.

Likt en flock vargar började besökarna yla, en efter en, i kör. De sjöng, de skrek, jag tänkte att de säkert hört devisen "starkt är vackert", ansikten sken upp, de såg på varandra och sjöng ut.

Lika plötsligt som allt hade förändrats, lika snabbt återgick besökarna till sitt normala beteende när låten slutade. Jag tittade ner på min öl. Hade jag inbillat mig alltihop? Jag smakade försiktigt på den. Den smakade som vanligt. Hade jag kanske blivit utsatt för en flashmob?

Men så gick någon annan rockklassiker igång och jag insåg värför alla var där. När en riktig rockklassiker börjar ljuda i högtalarna fångas besökarna i ett euforiskt lyckorus, skiner upp och börjar sjunga, det är den känslan av gemenskap de söker, det är den gemenskapen och kärleken till rock som gör livet värt att leva, och det är därför de hänger på Anchor.