Väl incheckade började vi leta efter en butik som sålde The Economist. Första butiken vi fann hade inga, men Copenhagen Airport (f.d Kastrup) är stort och det tog inte lång tid innan vi funnit en butik som hade The Economist i lager. Sen ville pappa ta en öl, så vi hittade en schysst bar som hade sköna läderstolar och en självspelande flygel. Stella skulle senare komma att kommentera att det förmodligen inte finns några självspelande flyglar i Kina, eftersom det är billigare att bara låta en kines sitta och spela i verkligheten.
Det kom en snäll servitris och frågade vad vi ville dricka. Pappa ville ha en Carlsberg Special. Stor eller liten? "En liten, eller vänta, hur mycket är klockan? Jag vill ha en stor öl". Stella hade fått en iste och jag beställde en liten Cola. Tyvärr blev det något fel med beställningen, så jag fick en stor Cola. Men vi behövde bara betala för en liten: en så kallad win-kissnödig-situation uppstod.
Första flyget begav sig till Peking. Vi hade en svensk pilot men säkerhetsinstruktionsfilmen var på engelska. Den fungerade inge bra och startades hela tiden om precis när den kvinliga rösten sagt: "Please do not sleep on the floor." Jag och Stella tittade frågande på varandra och pappa suckade: "Kineser..."
I underhållningssystemet spelades The Taking of Pelham 123. Den var spännande men avbröts hela tiden av utrop i PA-systemet, både på svenska, engelska och kinesiska. När det gått cirka en halvtimme av filmen och den börjat bli spännande avbröts den helt, utan att vi fick se slutet.
Jag satt mellan en kinesisk man och Stella. När maten kom in "Köttbullar with mashed potatoes" (ja, det stod faktiskt så) tittade jag och Stella på varandra och skrattade. Kinesen tittade på texten och gjorde en "WTF?!"-min som var obetalbar. Flygplansmaten var oväntat god.
Fördelen med att flyga långt på natten är att man får och måste sova. När vi kom fram till Peking var vi inte direkt utvilade, men det kändes inte så jetlaggat som vi hade befarat. Vi blev skannade med värmekameror två gånger, fick lämna in några formulär vi fyllt i och gick igenom en passkontroll.
Vid passkontrollen fanns en liten konsol med fyra knappar med smilies på :-D :-) :-/ :-( som man skulle trycka på efter att mannen som gjorde passkontrollen var klar. Det var ett sätt att ge feedback på hur snabb, trevlig och duktig han hade varit.
Vi tryckte på den gladaste gubben, Stella förmodligen utav rädsla då jag berättat att man blir avrättad om man får för många ledsna smilies. Vår kontrollant var hursomhelst väldigt duktig och hans uniform hade också fler stjärnor på axlarna än någon annans.
Vi åkte ett automatiskt tåg till en annan terminal. Pekings flygplats är helt enorm. Jag funderade på hur mycket vatten den skulle rymma, med fullföljde inte det resonemanget. Vi åt lunch. Pappa beställde in marinerad kyckling. Den hade kapats på längden och sedan skurits i encentimetersskivor på tvären utan hänsyn till var benen satt och serverades kall.
Den kom in på en tallrik upplagd så att man verkligen kunde se att det varit en kyckling, med huvud och allt. Jag kommenterade att det var som MacNuggets, fast tvärtom. Stella provade att vända på huvudet på kycklingen. Det var halvt och man kunde se baksidan på ögat. Efter det vågade ingen röra huvudet.
Den kinesiska kulturen hade redan hunnit chocka oss och vi var inte ens framme i Shanghai. På något sätt förstod vi där, redan då, att detta skulle bli en märklig resa. Men ingen av oss hade kunnat förutse exakt hur märklig...
