Att resa till Shanghai (del 2)

Efter den minst sagt märkliga lunchen var det fortfarande en stund innan vårt vi skulle boarda planet till Shanghai så vi tog en promenad på flygplatsen. Vi gick ut. Det var varmt, strax över tjugo grader, och inte alls så dålig luft som jag föreställt mig. Klädda i t-tröjor och med en känsla att vi hade lite för varma kläder kunde ingen av oss föreställa sig att flygplatsen vid vårt nästa besök mindre än en vecka senare skulle vara insnöad.

Planet vi skulle ta till Shanghai hade Australiensisk besättning och skulle efter Shanghai vidare till Australien. Jag hade spenderat tid under mellanlandningen till att lära Stella hur man kvadratkompletterar för att lösa enklare andragradsekvationer. Precis innan vi klev på planet frågade jag henne vilka rötter f(x) = x² + 4,4x - 3 har. Hon började försöka lösa den på flyget men somnade snabbt.

Det slutade med att jag var tvungen att guida henne igenom lösningen när vi landat. (Till hennes försvar så hade använde vi inga hjälpmedel så hon var tvungen att hålla allt i huvudet)

Från Shanghais flygplats tog vi ett snabbtåg in till centrala-ish Shanghai. Det tog någon minut att komma upp i marschfarten 300 km/h och det var roligt att titta på bilarna som åkte på motorvägen som gick parallellt med vårt spår. Efter sju minuter var vi framme och skulle bara behöva ta en taxi för att ta oss till hotellet.

Vår taxichaufför visade sig vara halvblind. Pappa hade en lapp där det stod adressen till hotellet och chauffören höll upp den ett par centimeter ifrån lampan i bilens tak och kisade allt vad han hade för att kunna läsa. När han misslyckades tog han på sig ett par glasögon och upprepade samma procedur utan resultat. Tillslut kom en kollega och hjälpte honom läsa på lappen. Pappa sa "en kan läsa, en kan...". Jag och Stella log.

Det visade sig vara ett misstag. Vi hade skäl att oroa oss.

Efter någon minut dundrade vi fram på motorvägen och taxibilen saknade bilbälten bak. Dessutom var baggageutrymmet för trångt för pappas och Stellas väska, så den fick dela baksäte med oss. Plötsligt var vi inne på en konstig del av motorvägen. Det såg ut som ett bygge och det var mycket dammigt och låg armeringsjärn överallt.

Bilarna framför oss stannade och började vända mitt på motorvägen. Vi förstod ingenting. Bilarna framför hade stannat på motorvägen, och nu höll de på att vända för att åka tillbaka, mot trafiken. Var hade vi hamnat? I en återvändsgränd, visade det sig, hur nu motorvägar kan vara återvändsgränder. Det blev trafikkaos. Vad skulle vi göra? Vår halvblinde taxichaufför gjorde sitt bästa för att vända vår bil och tråckla sig tillbaka, men vi var inte de enda som hade kört in på fel del av motorvägen och det hade uppstått en lång bilkö bakom oss.

Vi hade passerat en flaskhals inne på motorvägsbygget, en kort sträcka där det bara var en fil. Om den var fylld med bilar både framför som ville tillbaka, och bakom som inte förstått att det var en återvändsgränd, så skulle det ta väldigt lång tid innan vi kom loss. Vi var helt säkra på att vi skulle få spendera natten i taxin, men då, när vi var på väg att ge upp hoppet, då släppte det och vi kunde tråckla oss tillbaka till den korrekta motorvägen.

När vi kom till hotellet var Maja inte där. Eftersom vi hade lämnat våra mobiltelefoner i Sverige, något som skulle komma att göra det svårt för oss att kommunicera med de därhemma på vägen hem, kunde vi inte kontakta henne. Pappa höll på att checka in på hotellet när det ringde i en telefon i foajén. "Det är säkert Maja" skämtade jag till Stella, sen ignorerade vi telefonen. 30 sekunder senare sa kvinnan som hade svarat "It's for you" och så var det Maja som ringde. Efter det hände inte så mycket spännande.

Vi träffade Maja och åt middag. Sen gick vi till Maja. Stella fick åka bak på Majas cykel medan jag och pappa promenerade. Jag fick låna Majas kamera och började min korta kinesiska fotokarriär.

Vi blev kanske inte superimponerade av själva byggnaden hon bor i. Trapphuset kändes lite läskigt, men vi sa inte så mycket utan väntade på hissen tyst och fint.

Hissen kändes ganska obehaglig. Jag tycker Stellas min förklarar det bättre än jag skulle kunna göra med ord.

Majas lägenhet är ganska liten, man kommer in direkt i köket, och hon har ett rum med ett stort fönster och fin utsikt, en säng och ett skrivbord. Men jag tror inte att det spelar så stor roll hur Maja bor, så länge hon trivs, och det verkar hon verkligen göra.

När vi varit och sett hur Maja bodde gick vi hem och sov. Vi var glada över att äntligen ha kommit fram, nu behövde vi bara vila upp oss för dagen därpå skulle vi utforska Shanghais tunnelbana, besöka Pearl Tower (där varningskyltarna skulle visa sig vara helt fantastiska), stöda på en korsning mellan hund och sprängd anka (visst äter de märkligt i Kina!) och äta vår första Kinesiska frukost.