Jag, Oskar och pappa satt vid pappas matbord och pratade om Oskars jobb.
Oskar optimerar membran i bränsleceller och höll precis på att förklara hur viktigt det var att de kan släppa igenom joner utan att de är elektriskt ledande (det är jätteviktigt) när pappa avbröt.
Pappa: — Duva!
Jag och Oskar tittade på varandra, på pappa och på varandra igen. Vi förstod inte alls.
Jag: — Va?
Pappa: — Duva!
Jag och Oskar tittade ut på balkongen. Där satt en duva och tittade på oss.
Vi satt alla tre och bara stirrade på duvan. Den stirrade tillbaka ett tag innan den bestämde sig för att flyga iväg.
Sen kunde vi i lugn och ro fortsätta och prata om bränsleceller.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar