Gårdagens känslor: all over the place

Igår kom värmen och jag blev fantastiskt glad.

Jag sprudlade av lycka. Det var som i scenen i Fight Club när han misshandlar den där snubben samtidigt som berättarrösten säger:

"I felt like putting a bullet between the eyes of every Panda that wouldn't screw to save its species. I wanted to open the dump valves on oil tankers and smother all the French beaches I'd never see. I wanted to breathe smoke."

Exakt precis så kände jag. Fast tvärtom. Jag ville mata och gosa med pandor, besöka alla franska stränder jag inte sett och dra härligt djupa andetag av frisk vårluft! Fuck yeah!

Sen hände följande. Typ.

 

— Okej, Marx. Berätta om dig själv! Va gör du när du tar steget ner från lastpallen och krängt av dig blåstället? Gör du som jag, stannar kvar på kneget och ringer lite 031-nummer i smyg eller?
— Nej, jag bor i Göteborg så jag behöver inte slå nått riktnummer.
— Va, va, va, ve, du, va sa, bor du i Göteborg?
— Ja, just det.
— HERRE JÄVLAR VILKEN RÖTA JAG HAR I DAG DÅ. Jag ringer på måfå på telefonen här vettu, så får jag prata med en renrasig homosapiens, en härförare, en titan. Kort och gott: en göteborgare.

Det var ett sånt där ögonblick där hela världen plötsligt och oförberett rämnar och det som står kvar är fyllt med så många möjligheter att man inte vet vad man ska ta sig till. Som när Veiron på måfå slår ett nummer, lite räknar med att få prata med någon dryg stockholmare men istället kommer fram till en riktig göteborgare.

Jag befinner mig fortfarande i va-va-va-ve-du-va-sa-bor-du-i-Göteborg?-stadiet, eller för att citera hertigen av Västergötland: mina känslor är lite all over the place. Men det ordnar sig säkert. Vårvärmen har tittat förbi, what could go wrong?