tisdag 18 december 2012

Invandraren och jag

När jag började i första klass gick det en invandrare i min klass.

Jag har för mig att hans familj hade flyttat till landet bara någon vecka innan skolstarten, hursomhelst kunde han knappt säga mer än "jag förstår inte" och vad han hette. Han såg annorlunda ut och kom från en annan kultur.

Första dagen i skolan vet jag inte om han sa någonting alls. Vi pratade med honom, eller vi försökte prata med honom. Det syntes på honom att han ansträngde för att skapa mening av våra ord, men det gick liksom inte.

Hans mamma kom och hämtade honom efter skolan och promenerade hemåt tillsammans. Jag kommer ihåg att jag funderade på vad de pratade om. Hur hade hans första skoldag varit? Hur hade det känts att inte förstå någonting?

Andra dagen gick det något bättre. Han sa fortfarande ingenting men det kändes som att han förstod lite. På rasten lekte vi kull och jag tror att jag såg honom le för första gången.

Efter första veckan kunde han prata trevande. Efter det gick det rätt snabbt.

Efter en månad var det inte så stor skillnad på honom och oss andra. Det är så länge sedan nu att jag inte alls kommer ihåg vad vi pratade om — vad pratar sexåringar om egentligen? — men han kunde i alla fall prata.

Även om han vid det här laget kunde språket var han fortfarande annorlunda. Han såg annorlunda ut, han betedde sig annorlunda och hans föräldrar var konstiga. Pappa berättade att i landet som min klasskamrat kom ifrån hade de ingen ordentlig uppfostran. Barnen fick göra lite som de ville.

Jag kommer ihåg en grej som hände någon månad senare. Hans pappa hämtade honom efter skolan. Pappan såg att vi lekte och kom över för att säga något. Han var inte alls lika bra på språket som sin son och det var tydligt att sonen skämdes över sin fars märkliga uttal.

Efter en termin var min invandrarkompis bäst i klassen och alla på hela skolan visste vem han var. Jag tror ändå att han kände sig lite utanför.

Vi hade med oss mellanmål till skolan, någon liten frukt eller en näve nötter som vi kunde äta på rasten, och under några veckor tog han med sig en citron som han åt. Varför förstod jag inte, hela mitt ansikte drar ihop sig bara jag tänker på att äta en citron, men han gjorde det i alla fall. Kanske var det något de gjorde där han kom ifrån eller så gjorde han det för att få fortsätta känna sig lite udda?

Efter första året åkte han tillbaka till sitt hemland med sin familj och vi såg honom inte mer. Eller ja, efter ett år åkte jag tillbaka till Sverige med min familj och jag såg inte skolan mer.

Jag är den där pojken i det främmande landet. Invandraren är jag. När jag var sex år gammal flyttade vi till en liten by i södra Frankrike. Jag kunde bara säga "jag förstår inte" och "jag heter Albert" när jag började.

När jag gick hem från skolan första dagen frågade mamma hur det hade varit. Jag svarade att jag förstod att de pratat om mig, men att jag inte förstått vad de sagt. Mamma undrade hur det hade känts. Jag svarade att det kändes jobbigt. Mamma frågade om jag hade velat gråta. Jag svarade att jag gråtit. På insidan.

Men barn är otroligt formbara och det tog inte lång tid innan jag kunde jag göra mig förstådd med hjälp av språket. Jag tyckte fortfarande att det var pinsamt när pappa pratade med mina kompisar på franska. Jag ville inte att han skulle prata franska så de hörde eftersom det var tydligt att han inte var från Frankrike. Jag hade inga problem med att han pratade svenska så de hörde.

Jag lärde mig eftersom jag var tvungen. Jag hamnade i en jättesvårt situation där att lära sig var enda möjligheten. Det var jobbigt och jag svalde många tårar de första dagarna, men jag var omgiven av människor som såg det som en självklarhet att jag skulle lära mig franska och det gjorde jag.

Framförallt var jag omgiven av språket.

Det finns nackdelar med att slänga i folk i djupa änden av poolen och hoppas att de flyter. Det fungerade för mig, men det är inte säkert att det fungerar för alla.

Jag har upplevt känslan av att vara annorlunda. Är man nästan ett huvud längre än sina klasskamrater och dessutom både blond och blåögd i ett hav av mörkhåriga blir det lätt så. Jag lärde mig att känna mig trygg i mig själv. Helt omgiven av det okända är det viktigt att hitta en säker plats. Jag fann min inom mig. Och så lärde jag mig att det ordnar sig.

Typ alltid.