lördag 14 april 2012

Är inte blind, kan bara inte se

Ben Underwood var två år gammal när han förlorade synen på båda ögonen på grund av cancer. Inom tre år hade han lärt sig bedöma avstånd genom att lyssna på ekot från ett klickljud han gjorde med tungan.


Titta gärna på YouTube-klippet. Man måste nästan se det för att kunna tro på det. Det som värmer mig mest är både Bens inställning och hans mammas inställning.

Det som berör mig mest är när reportern säger att det finns hemligheten bakom Bens framgång är mer än hans klick-ljud, nämligen att hans mamma alltid har sagt till honom att han kan göra vad som helst.

Att se honom åka inlines, sätta basketskott, spela foosball eller identifiera hinder på trottoaren är häftigt. För mig visar det att vi som människor är fantastiskt formbara, att vi kan klara av att anpassa oss och att "handikapp" i vissa fall går att övervinna med rätt inställning.

Ben fick höra att han inte hade något handikapp, att det inte var något som hindrade honom, att om han bara kämpade så skulle han kunna åstadkomma vad som helst. Det syns. Det syns på hela honom. På hela hans inställning.

På många sätt känner jag igen mig. Jag kan se, det är inte det jag pratar om. Jag känner igen mig i Bens inställning och jag antar att jag har mamma och pappa att tacka för det.

Vissa saker är svåra, andra är omöjliga, men det är svårt att veta innan man försöker göra sitt bästa. En sak är jag däremot säker på och det är att om vi tror att saker är omöjliga, om vi tror att det är kört från början, då är det oftast det.

För Ben slutade historien när han var 16 och cancern som tagit hans syn dödade honom. Men innan dess var han inte blind, han kunde bara inte se.