lördag 7 juli 2012

The Amazing Spider-Man


Jag såg The Amazing Spider-Man igår. När eftertexterna började rulla fick jag med ett fnittrigt leende höra att jag påminner om spindelmannen. Resten av kvällen fick jag höra att den här spindelmannen var töntig, nördig, trasig, hade dålig hållning, var gnällig och blödig.

Så hur var filmen? Helt klart godkänd. Jag har de senaste åren utvecklats från en cynisk kritiker som hittar fel i allt till en kille som lever mig in i filmer till hundra procent. Tidigare var jag tvungen att se en bra film två gånger. Jag var så distraherad av att analysera kameravinklar och klipptiming när jag såg filmen första gången att det krävde en andra gång för att jag skulle kunna slappna av och bara njuta av resan.

Idag skrattar och och gråter på helt rätt ställen. Jag blir rädd och hoppar till, jag blir lycklig och börjar studsa uppspelt när något coolt är på väg att hända. Det är fantastiskt. Riktigt så fantastiskt är tyvärr inte The Amazing Spider-Man.

Det är en kompetent film och Andrew Garfield är en mycket bättre Spider-Man än vad Toby Maguire var. Där Maguire var präktig är Garfield sårbar. Båda är osäkra men i Maguires fall är det för att han är en tönt medan Garfields osäkerhet bottnar i föräldrarnas försvinnande.

Sen antar filmen som vanligt att publiken är lite korkad och förklarar allt för explicit, men det känns som att det kommer med genren nuförtiden. Det största problemet är egentligen inte alls det utan att det känns som att jag såg den här filmen för 10 år sedan.

När vi lämnade salongen frågade mitt sällskap varför de valt att göra en ny Spider-Man. Min gissning är att det var för att tjäna mer pengar. Passionen och modet som kan finnas i en film som inte i första hand är gjord för att tjäna pengar saknas och det är filmens fall.