fredag 30 mars 2012

Bowling i Sundbyberg

Jag bowlade igår. Det är inte min grej.

När jag var yngre och vi bowlade med familjen (vilket skedde kanske en gång om året) förlorade jag alltid första omgången men kom igen i de senare. Eftersom vi spelade så sällan var det som att lära sig på nått varje gång, men eftersom jag spelade tennis blev jag inte trött lika snabbt som resten av familjen.

Jag har ingen teknik. Jag kan inte skruva och knappt placera (fast på tre omgångar träffade jag bara rännan två gånger igår). Däremot gillar jag att kasta hårt. Min bowling-akilleshäl är hallar som mäter hastigheten på kloten. Då blir det där med att slå ner käglor sekundärt.

Igår var min första omgång som vanligt pinsamt dålig. Jag fick under 90 poäng.

— Det viktiga är inte att vinna, det är själva upplevelsen, sa mitt sällskap hånfullt.

Jag bet ihop och förberedde mig för nästa omgång.


Sex spärrar och fyra strikes senare hade jag hamnat på någon form av topplista. Jag tror aldrig jag har sett mitt namn på en bowlingtopplista tidigare. Det kändes stort. 

Ödlan och Lill Dick från bana 6, som sett hur dåligt jag spelat omgången tidigare kom fram, pekade på tavlan och frågade "Huuuuuuuuur?" unisont. Jag ryckte på axlarna. Jag hade ingen aning. Tur, kanske?