Jag sover över hos Lars och Saba. Saba är en perser som bor hos Lars. Han ger Saba mat, kammar henne och tar hand om hennes bajs. I utbyte får han klappa henne lite då och då.
Det första Saba gjorde när jag satte mig i Lars soffa var att hoppa upp i mitt knä och nysa mig på handen. Jag blev förvånad, dels för att hon oftast är blyg och därför brukar gömma sig under någon möbel när jag är på besök, men också för att jag aldrig sett en katt nysa tidigare.
Jag tog fram kameran och försökte fånga henne på bild. Det var inte så lätt.
Lars säger att Saba är en svartkropp och därför omöjlig att fotografera. Att hon är kameraskygg och bor i en lägenhet som är sparsamt belyst gör inte saken lättare. På bilden ovan har jag dragit upp ljusstyrkan så att du nästan kan ana nosen, hon var alldeles svart från början.
Och så var det det här med katters fria vilja. Oavsett hur mycket jag kravlar omkring på golvet i jakt på en perfekt bild så känns det inte som att det är min förtjänst. Saba är en diva som själv bestämmer när hon låter sig fotograferas.
Efter flera minuters katt-och-råtta-lek, eller ja, det var snarare en kamera-kille-och-katt-lek som gick ut på att jag kröp runt på alla fyra och försökte hitta en vinkel där Saba inte bara var en svart pälsboll, så hände något. Saba slutade diva sig, gick och ställde sig mitt på golvet och poserade för bilden ovan. Visst är hon söt!
Men när jag ville ta en bild till hade hon hunnit bli otålig och bestämde sig därför för att fotosessionen var över för den här gången. Nu ligger hon på Lars laptop och njuter av värmen. Där verkar hon trivas rätt bra. Men så har hon gjort sig förtjänt av vila. Hon har ju modellat så fint.
Att en bild säger mer än tusen ord är en klyscha, men en del bilder kommer väldigt nära. Jag var i Dublin förra helgen och om jag skulle sammanfatta resan med en enda bild så skulle det bli den här.
Marie kallade mig för en "tokfrans", Pinky sa lite besviket att jag "måste ha planerat det där i förväg", Leif undrade "hur jag vågade", mamma sa att jag "outat min exhibitionism", Stella tyckte att det var "en väldigt sexig stil", Anna kallade mig för "heting", Renen undrade om det inte var pinsamt och reaktionerna på Whelan's… ja, jag kommer till dem.
Jag satt i baren på Whelan's tillsammans med Ron. Sadie vaggade runt i pubdelen i jakt på personer att hälsa på. Hon hittade en kille som hon drog med tillbaka till mig och Ron. "These are my friends" sa hon och staplade till "Ron, and Albert!".
Killen tittade på Ron och sen på mig och sen på mitt skrev.
Han tappade balansen och tog ett halvt steg bakåt. "Fucking hell!" Han tog ytterligare ett halvt steg bakåt. "Fucking hell!" Sadie la handen på hans axel och frågade om han var okej. "Fucking hell!" Sadie försökte få hans uppmärksamhet killen fortsatte att stirra på mitt skrev. "Fucking hell!" Jag och Ron tittade på varandra och sen på honom. "Fucking hell!"
Det var helt fantastiskt att se. Han tycktes ha fastnat i en slinga som jag antar gick något i stil med "Vad i helvete är det där?", "Herre Gud, jag tittar på en killes skrev!", "Vad i helvete är det där?", "Herre Gud, jag tittar på en killes skrev!", "Vad i helvete är det där?", osv. En helt logisk reaktion.
Till alla som undrar hur jag vågade (det är fler än Leif som gjort) eller om det inte var pinsamt (det är fler än Renen som gjort) så kan jag lugna er. Jag vågade för att det inte kändes särskilt pinsamt. Och det kändes inte särskilt pinsamt av två anledningar: dels var jag utklädd och därför kändes det som att fokus var på min klädsel och inte på mig och så var det fantastiskt roligt.
Vi är inte mer än vi delar med oss av. Du kan vara världens mest intressanta, roliga och fantastiska människa, men om du inte bjuder på dig själv spelar det ingen roll.
Jag har inte mycket att komma med. Jag kan varken sjunga eller dansa, spelar inget instrument och jag blir inte roligare när jag får i mig alkohol. För att kompensera försöker jag bjuda på det lilla jag har att erbjuda. Ibland behövs det inte mer.
Efter besöket på Whelan's (som slutade med att Sadie blev utslängd och egentligen är en alldeles för bra historia för att förpassas till en parentes. Hang on.) Sådär. Var var jag? Sadie behövde hjälp att gå på toa (och nu förstår jag varför tjejer alltid går två och två) så hon drog in mig i ett bås på herrtoaletten.
Det tog inte många sekunder innan det var en vakt som bankade på dörren och skrek: "You can't be in there!"
Jag öppnade dörren, gick ut, höll upp händerna i luften i en jag-har-inte-gjort-nått-fel-gest och sa "I haven't done anything!"
Vakten tittade på mig, på mina byxor, på mitt skrev, hade uppenbarligen svårt att behandla och hantera synintrycken, vände sig mot toalettdörren, bankade och skrek: "You can't be in there!".
Jag kände mig som en rosa elefant och Sadie blev utslängd, från toan och från Whelan's. Men hursomhelst.
Efter besöket på Whelan's fixade vi lite fyllekäk och begav oss till mitt och Antons hotellrum för lite efterfest. Jag filmade hela efterfesten, fick ihop drygt 25 minuter, men det blir så tråkigt att titta på så jag har klippt ner det till fem minuter. Mycket bättre.
Så avslutades fredagen. En helt fantastisk fredag. Föga kunde vi ana att detta bara var en försiktig uppvärmning, en liten provsmakning, en teaser rent av, inför vad som skulle hända dagen efter.
Imorgon får jag träffa mamma. Det ser jag fram emot, det var alldeles för länge sen sist. Jag ska ge henne en kram. En riktig kram.
Highlander handlar om odödliga människor. Eller odödliga och odödliga. Blir de av med huvudet dör de, det är enda sättet. Om en högländer hugger huvudet av en annan så får han alla den dödes krafter.
Filmen är fjantig. De springer mest omkring och hugger huvudet av varandra varefter de vrålar: "There can be only one!" och så får de krafterna. Men idén att man kan ta kraft från någon annan är intressant.
Det är så jag känner med riktiga kramar. En riktig kram är en där båda kramarna är helt koncentrerade på kramen. Man omfamnar varandra, slappnar av, känner kramen och andas tillsammans en stund. Det är mäktigt. Och det fyller mig av energi.
Som att hugga huvudet av en högländare, fast mindre kladdigt, och så får båda krafter av varandra. Det är en termodynamisk paradox men riktiga kramar skapar energi.
Så det ska jag göra när jag träffar mamma. Jag ska ge henne en riktig kram. Nej, vi ska kramas på riktigt. För det är svårt att få rätt energiöverföring om inte båda är med på det.
Jag läser en ny blogg. Den uppdaterar alldeles för sällan. Eller så är jag bara otålig. Men varje inlägg. Wow.
Varje inlägg får mig att tänka på en sommarvisa.
Varje inlägg gör att jag vill springa barfota på en sommaräng. Ut på en kohage grön med blommande blommor för att någon just tagit bort snön.
Längs bäcken med så mycket vatten att det hoppar och far. Under svalor som flyger bland myggor som svalorna tar.
Se nya löven på träden och småfågelbon här och där. Se himlen så vacker på kvällen för att den är alldeles skär.
Och andra små somriga ställen där vi kan få springa omkring. Så vi blir helt fulla av sommar och benen blir fulla av spring.
Så, precis så känns det. Efter varje inlägg. Varje gång. Och jag, jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag vill bara ha mer. Ett inlägg till. Nästa. Nyss. Nu. Tack.
Jag var på Scandinavian Boat Show idag och fotograferade företagets monter. Sånt behövs om man vill skriva en artikel om mässan, eller kanske göra en liten film.
När jag stod där och fotograferade som bäst så upptäckte jag något. Det stod en tjej i montern bredvid vår. I montern med alla tröjor. Jag blev glad. Inte bara för att hon var tjej, det var mest killar på mässan. Utan också för att hon var ung, och när när jag skriver killar menar jag gubbar.
Jag smög lite närmare för att ta en bild till. Hon såg så ensam ut i sin monter. Bland alla sina tröjor.
Tröjor är sånt man får i present av sina far- och morföräldrar. I mjuka paket. Den värsta sortens paket när jag var liten och den bästa sorten nu, ett ålderstecken kanske? Jag tycker att det borde ha varit fler folk som besökte hennes monter. Alla gamlingar måste ju köpa sina mjuka paket någonstans, varför inte på båtmässan?
Jag försökte smyga mig ännu närmre men då upptäckte hon mig. Hon sken upp, vilket förvånade mig, för jag ser ut som fan - utslag i hela ansiktet - och presenterade sig som Sanna. När jag berättade för Lars hur glad hon verkat sa han att det inte var så konstigt, jag var ju den enda andra under 60 på hela mässgolvet.
Vi hade precis fått igång filmvisningen i vår monter och Sanna hade perfekt vy. Det är småfilmer med mig och Lars, åtta stycken, totalt 6 minuter och 42 sekunder långa. De kommer att köras om och om och om igen. Och om igen. Hela veckan. Ända fram tills vi packar ihop på söndag. Det kommer att bli störigt att titta på. Stackars Sanna.
Hon undrade om jag skulle vara där hela veckan. Hon såg hoppfull ut när hon frågade. Nej, svarade jag. Jag var bara där för att fixa igång filmen och ta lite bilder. Så jag kommer inte att se Sanna något mer den här veckan. Hon kommer däremot att få se mig. Hela veckan. Om och om och om igen. Och om igen. Stackars Sanna.
Jag frågade om jag fick ta en till bild på henne. Min tanke var att skriva lite på företagets hemsida om våra montergrannar, en idé jag gav upp tillbaka på kontoret. Sanna sa nej först med motiveringen att hon alltid blir så ful på bild. Jag undrar om det är något söta tjejer fått lära sig att säga eller om det är ett medfött svar. Oavsett förklarade jag att hon inte alls skulle bli ful på mina bilder.
Har ni vägarna förbi Scandinavian Boat Show så ta er till Sannas monter. Där har ni perfekt utsikt över vår monter och filmerna jag har gjort med Lars. Ni kan köpa mjuka och sköna tröjor. Och om ni ser en söt tjej som står och ser lite kameraskygg ut så hälsa henne att hon inte behöver vara blyg. I alla fall inte när jag fotograferar.
Föreställ dig en macka. En macka med bacon och ost mellan två brödskivor. Föreställ dig nu att du har bytt ut brödskivorna mot två friterade kycklingfiléer.
Jag tror att du hamnar i ett av två läger: antingen tycker du att det låter hur korkat som helst, eller så tycker du att det låter totally awesome.
KFC (Kentucky Fried Chicken) har precis en sådan macka. Den heter Double Down och har gått att köpa i USA det senaste halvåret. När jag var på besök i somras var jag bara tvungen att prova.
Det KFC vi besökte var en vägkrog och den kraftigt överviktiga flickan som tog emot vår beställning hade inte alla doughnuts i fritösen så det blev en massa fel. Fel dricka. Fel mat. Fel växel. Allt fel.
Nu är jag inte den som ger upp i första taget, så efter att ha brottats lite med flickans intelligens (en övning som på något märkligt vis påminde om att dansa tango med en ål) lyckades jag tillslut lägga mina flottiga fingrar på en Double Down.
En Double Down innehåller 540 kcal (varav 30 g är fett) och innehåller 1 740 mg natrium och en meny serveras med endast dricka. I USA innehåller en Big Mac 590 kcal (34 g fett) och endast 1 070 mg natrium. Men till en Big Mac tillkommer något tillbehör (pommes frites standard) vilket pumpar upp kaloriinnehållet med några hundra och avsevärt ökar mängden natrium.
Hur du än vänder på burgaren är Double Down inte särskilt mycket värre än någon annan liknande snabbmat. Jag vet att det är som att säga att Double Down är den minst ytliga stekaren på Stureplan, men jag har en poäng. När folk får höra talas om Double Down gör de ofta ett felaktigt antagande om hur onyttig den är.
Visst. Det är inte nyttigt. Men det är inte "titta vilka tokigheter de där amerikanarna har hittat på, så onyttigt, så osmakligt"-illa.
Jag har för övrigt en teori om att det är svenskarnas fel att amerikanerna är så tjocka. Det kan inte vara någon slump att vi i Sverige har mindre problem med övervikt jämfört med USA då vi skickade iväg de 1,3 miljoner hungrigaste svenskarna till USA redan för hundra år sedan. Att de dessutom lät sin hungerfokuserade kultur förstöra en hel kontinent, ja, det är som att hälla béarnaise på pommes fritesen.
Så hur är själva mackan? Den är helt okej. Myten om mackan gjorde att jag förväntade mig något mer. Jag hade inte gjort de efterforskningar jag presenterar här på bloggen. Och ärligt talat kändes den lite torr. Jag vet inte om det var en allmän brist på fett (inte helt otroligt) eller att den var dåligt tillredd av personalen på det KFC vi råkade besöka (inte heller otroligt).
"Försök att slappna av" sa hon och doppade penseln i färgburken. "Jag är full så jag vet inte hur bra det här kommer att bli."
Hon sneglade över min axel. "Blir säkert bättre än de stackarna jag övade på" fortsatte hon och nickade mot killarna som stod bakom mig. De såg ut som två pandor. Hon log mot dem. De flinade tillbaka.
Hon höjde penseln, tittade koncentrerat och bet sig i läppen. Den mjuka penseln gled över kinden. Jag slöt ögonen och drömde mig bort. Jag svävade på moln, kände silkeslena fjädrar mot min hud.
Någon stötte till min rygg och jag var tillbaka i verkligheten. Jag såg mig omkring. Var befann jag mig?
Jag hade blivit indragen på herrtoaletten av min sminkös bara några minuter tidigare. Hon var lång och smal och det skulle inte förvåna mig om hon jobbat som modell. Vampyrtänder, spetsknästrumpor och sånnadär handskar som går till armbågarna. Det såg ut som att hon hade satsat på en ganska vågad French Maid-dräckt men glömt att ta på sig klänningen. Vampyrtänderna gjorde att hon såg ut att komma från ett avsnitt av True Blood.
Jag vet inte, jag kanske minns fel. Det är möjligt att hon hade något över sina underkläder, oavsett vad det var så lämnade de plaggen inget bestående intryck.
Någon kom in på toan, såg att jag höll på att bli sminkad, frågade något dumt om varför, tittade på vem det var som sminkade mig, lät hakan falla till golvet och ursäktade sig till mig med en blick av blandad avundsjuka och vördnad.
Samma procedur upprepades ett flertal gånger av olika toalettbesökare. Jag växte varje gång. Någon gav mig en trollkarlshatt ("Du ser ut att behöva en hatt!") och när sminkningen var klar tog jag på hatten och klev ut från herrtoaletten med ett ohälsosamt bra självförtroende.
Det var Halloween på Pure och kvällen hade bara börjat.
"Men den där trevliga flickan som var här på julafton" undrade farmor "var bor hon?"
Vi pratade om min bostadssituation. Jag har ett kök, men det är inte så roligt att laga eller äta mat själv. Därför försöker jag göra det hos vänner. Det blir så mycket trevligare så. Jag är intresserad av matlagning. Jag är bekväm i köket, bland stekpannor och kastruller. Det är avslappnande. Och så blir det ju så gott.
Märkligt nog är jag osäker på om jag bjudit farmor på något jag lagat. Eller, det måste jag ju har gjort någon gång. Men jag kan inte komma på vad just nu. Farmor undrade om de bor nära. Mina vänner. Det gör de inte. I alla fall inte nära mig. Men det gör inget. Jag har min telefon, jag kan roa mig i kollektivtrafiken.
"Men den där trevliga flickan som var här på julafton" undrade farmor "var bor hon?"
Jag blev förvånad. Farmor har bara träffat henne en gång och ärligt talat var jag inte säker hur starkt intryck hon gjort. För en bråkdel av en sekund föreställde jag mig henne sittandes bredvid min farbror vid farmors köksbord. Bilden försvann lika snabbt som den hade bildats.
"Nej, det gör hon inte" svarade jag. "Hon bor på andra sidan stan."
"Va tråkigt" muttrade farmor och såg sig omkring. Hennes blick vandrade mot min tallrik och sen upp på mig. Hon sken upp.
