Det första Saba gjorde när jag satte mig i Lars soffa var att hoppa upp i mitt knä och nysa mig på handen. Jag blev förvånad, dels för att hon oftast är blyg och därför brukar gömma sig under någon möbel när jag är på besök, men också för att jag aldrig sett en katt nysa tidigare.
Jag tog fram kameran och försökte fånga henne på bild. Det var inte så lätt.
Lars säger att Saba är en svartkropp och därför omöjlig att fotografera. Att hon är kameraskygg och bor i en lägenhet som är sparsamt belyst gör inte saken lättare. På bilden ovan har jag dragit upp ljusstyrkan så att du nästan kan ana nosen, hon var alldeles svart från början.
Och så var det det här med katters fria vilja. Oavsett hur mycket jag kravlar omkring på golvet i jakt på en perfekt bild så känns det inte som att det är min förtjänst. Saba är en diva som själv bestämmer när hon låter sig fotograferas.
Efter flera minuters katt-och-råtta-lek, eller ja, det var snarare en kamera-kille-och-katt-lek som gick ut på att jag kröp runt på alla fyra och försökte hitta en vinkel där Saba inte bara var en svart pälsboll, så hände något. Saba slutade diva sig, gick och ställde sig mitt på golvet och poserade för bilden ovan. Visst är hon söt!
Men när jag ville ta en bild till hade hon hunnit bli otålig och bestämde sig därför för att fotosessionen var över för den här gången. Nu ligger hon på Lars laptop och njuter av värmen. Där verkar hon trivas rätt bra. Men så har hon gjort sig förtjänt av vila. Hon har ju modellat så fint.
