Irländsk Pub-bail-out: Albertbloggen vs Financial Times

I dagens Financial Times finns en metafor över hur en bail-out fungerar:

The rain beats down on a small Irish town. The streets are deserted. Times are tough. Everyone is in debt and living on credit. A rich German arrives at the local hotel, asks to view its rooms, and puts on the desk a €100 note. The owner gives him a bunch of keys and he goes off for an inspection.

As soon as he has gone upstairs, the hotelier grabs the note and runs next door to pay his debt to the butcher. The butcher hurries down the street to pay what he owes to his feed merchant. The merchant heads for the pub and uses the note to pay his bar bill. The publican slips the note to the local hooker who’s been offering her services on credit. She rushes to the hotel to pay what she owes for room hire. As she puts the €100 note on the counter, the German appears, says the rooms are unsuitable, picks up his €100 note and leaves town.

No one did any work. No one earned anything. Everyone is out of debt. Everyone is feeling better. And that is how a bail-out works.

Jag var i Dublin i höstas så jag har lite koll på hur en bail-out fungerar. Vi satt på puben på flygplatsen och skulle reda ut vem som var skyldig vem hur mycket. Jag hade några kvitton från gemensamma måltider, men utöver det var några skyldiga varande en öl hit eller dit.

Sammanlagt var vår cash-förmögenhet runt 15 euro och puben tog inte kort. Hade den gjort det hade våra skulder aldrig blivit utredda. Jag började med att sortera upp skulderna och sen ge folk instruktioner av typen: "Emil och du ger Sadie 2,40 euro så är du inte skyldig henne något, Sadie nu borde du ha tillräckligt för att betala 3,10 euro till Ron, Ron nu kan du...".

Det var ett komplext system med skulder hit och dit så det tog säkert en halvtimme att reda ut. De kvitton jag antecknade på fylldes med små krumelurer och strukna siffror. Högen pengar som cirkulerade blev växte. Från några ynka euro-cent, till en handfull euro, sen kom det med en 10-euro-sedel, och på slutet var det runt 15 euro.

När jag var klar hade ALLA fått känna på 10-euro-sedeln, alla var skuldfria och en person satt på alla pengar. Vem det var kommer jag inte ihåg, men jag är rätt säker på att pengarna användes till några sista Guiness.

Dublin 2010 - The Birth of Heart Man

Att en bild säger mer än tusen ord är en klyscha, men en del bilder kommer väldigt nära. Jag var i Dublin förra helgen och om jag skulle sammanfatta resan med en enda bild så skulle det bli den här.

Marie kallade mig för en "tokfrans", Pinky sa lite besviket att jag "måste ha planerat det där i förväg", Leif undrade "hur jag vågade", mamma sa att jag "outat min exhibitionism", Stella tyckte att det var "en väldigt sexig stil", Anna kallade mig för "heting", Renen undrade om det inte var pinsamt och reaktionerna på Whelan's… ja, jag kommer till dem.

Jag satt i baren på Whelan's tillsammans med Ron. Sadie vaggade runt i pubdelen i jakt på personer att hälsa på. Hon hittade en kille som hon drog med tillbaka till mig och Ron. "These are my friends" sa hon och staplade till "Ron, and Albert!".

Killen tittade på Ron och sen på mig och sen på mitt skrev.

Han tappade balansen och tog ett halvt steg bakåt. "Fucking hell!" Han tog ytterligare ett halvt steg bakåt. "Fucking hell!" Sadie la handen på hans axel och frågade om han var okej. "Fucking hell!" Sadie försökte få hans uppmärksamhet killen fortsatte att stirra på mitt skrev. "Fucking hell!" Jag och Ron tittade på varandra och sen på honom. "Fucking hell!"

Det var helt fantastiskt att se. Han tycktes ha fastnat i en slinga som jag antar gick något i stil med "Vad i helvete är det där?", "Herre Gud, jag tittar på en killes skrev!", "Vad i helvete är det där?", "Herre Gud, jag tittar på en killes skrev!", "Vad i helvete är det där?", osv. En helt logisk reaktion.

Till alla som undrar hur jag vågade (det är fler än Leif som gjort) eller om det inte var pinsamt (det är fler än Renen som gjort) så kan jag lugna er. Jag vågade för att det inte kändes särskilt pinsamt. Och det kändes inte särskilt pinsamt av två anledningar: dels var jag utklädd och därför kändes det som att fokus var på min klädsel och inte på mig och så var det fantastiskt roligt.

Vi är inte mer än vi delar med oss av. Du kan vara världens mest intressanta, roliga och fantastiska människa, men om du inte bjuder på dig själv spelar det ingen roll.

Jag har inte mycket att komma med. Jag kan varken sjunga eller dansa, spelar inget instrument och jag blir inte roligare när jag får i mig alkohol. För att kompensera försöker jag bjuda på det lilla jag har att erbjuda. Ibland behövs det inte mer.

Efter besöket på Whelan's (som slutade med att Sadie blev utslängd och egentligen är en alldeles för bra historia för att förpassas till en parentes. Hang on.) Sådär. Var var jag? Sadie behövde hjälp att gå på toa (och nu förstår jag varför tjejer alltid går två och två) så hon drog in mig i ett bås på herrtoaletten.

Det tog inte många sekunder innan det var en vakt som bankade på dörren och skrek: "You can't be in there!"

Jag öppnade dörren, gick ut, höll upp händerna i luften i en jag-har-inte-gjort-nått-fel-gest och sa "I haven't done anything!"

Vakten tittade på mig, på mina byxor, på mitt skrev, hade uppenbarligen svårt att behandla och hantera synintrycken, vände sig mot toalettdörren, bankade och skrek: "You can't be in there!".

Jag kände mig som en rosa elefant och Sadie blev utslängd, från toan och från Whelan's. Men hursomhelst.

Efter besöket på Whelan's fixade vi lite fyllekäk och begav oss till mitt och Antons hotellrum för lite efterfest. Jag filmade hela efterfesten, fick ihop drygt 25 minuter, men det blir så tråkigt att titta på så jag har klippt ner det till fem minuter. Mycket bättre.



Så avslutades fredagen. En helt fantastisk fredag. Föga kunde vi ana att detta bara var en försiktig uppvärmning, en liten provsmakning, en teaser rent av, inför vad som skulle hända dagen efter.