Vissa svenska ord är jobbiga att uttala, de har konstiga ljud gör att tungan liksom vrickar till sig när man försöker. Idag tänkte jag titta närmare på en språklig genväg en del tar.
Jag är en nörd så jag log för mig själv när jag fick anledning att använda tungvrickaren västkustskt i ett blogginlägg förra veckan. Jag är också lite av en språkelitist som sneglar nedlåtande på de som envisas med att säga ressigör, sweitsch eller pogram. Mest av allt är jag dock en nyfiken grubblare.
Favorittungvrickaren
Just nu är mina språkliga känselspröt på helspänn. Jag har börjat umgås med ett 'kavia:r'- och 'chex'-ätande gäng som fått mig att bli mer medveten om hur olika vi uttalar ord.
Ta orden 'egentligen' och 'kittla'. Det händer att fomenet /tl/ byts mot /kl/ så det blir 'egenkligen' och 'kickla'. Men hur kommer det sig? Min gissning är att det beror på att fonemet /tl/ är jobbigare att uttala än /kl/.
Om /t/ och /l/ hamnar i olika stavelser, som i ordet 'flyttlass', uppstår inte samma problem. Delar vi upp 'egentligen' i stavelserna e-gent-lig-en, så att /tl/-fonemet delas mellan två stavelser blir det lätt att uttala, men om det är uppdelat som e-gen-tlig-en blir det svårare, speciellt eftersom övergången mellan /n/ och /kl/ är enklare än övergången mellan /n/ och /tl/.
Jag framförde ett tanke-experimentet på jobbet på väg till lunchen, vilket fick en hungrig kollega att bli irriterad. Jag föreslog att vi skulle dela upp 'kittla' och 'kickla' så /la/ hamnar för sig. Då får vi (med lite liberal stavning) shit-la och chic-la. Vi får ignorera originalstavningen av ordet och bara titta på de nya orden. Om det var så att ordet chic används oftare än shit så borde chic-versionen kännas mer naturligt.
Den stora frågan?
Men i mitt umgänge används shit oftare och 'kittla' med /tl/ är vanligare än 'kickla', vilket förmodligen har mer med stavningen av 'kittla' att göra än någon koppling till shit eller chic.
Anledningen att jag tog upp det var att jag gått och ordat 'shit-la' och 'chic-la' för att känna hur det känns med tungan i munnen och jag ville vädra mina funderingar. Problemet är dock att /kl/-versionen av 'kittla' inte är lika vanlig som /kl/-versionen av 'äntligen', så mitt exempel var förmodligen inte det bästa, speciellt inte precis innan lunch.
Anledningen till att vi använder /kl/ istället för /tl/ tycks hursomhelst vara att det är enklare, så det känns skönt att änkligen ha fått reda ut det. Det betyder att jag egenkligen inte behöver titta snett på de som säger fel. För nu vet jag varför.
Jag har en annan kollega som hävdar att 'fläskkocklett' var något hon åt när hon var yngre. Eftersom kot-lett har /t/ och /l/-fonemen i olika stavelser förstår jag inte riktigt varför det blev ett så stort problem. Kanske kan det vara så att olika personer har olika svårt att artikulera /tl/ oavsett om de står i olika stavelser eller ej.
Jag är en nörd så jag log för mig själv när jag fick anledning att använda tungvrickaren västkustskt i ett blogginlägg förra veckan. Jag är också lite av en språkelitist som sneglar nedlåtande på de som envisas med att säga ressigör, sweitsch eller pogram. Mest av allt är jag dock en nyfiken grubblare.
Favorittungvrickaren
Just nu är mina språkliga känselspröt på helspänn. Jag har börjat umgås med ett 'kavia:r'- och 'chex'-ätande gäng som fått mig att bli mer medveten om hur olika vi uttalar ord.
Ta orden 'egentligen' och 'kittla'. Det händer att fomenet /tl/ byts mot /kl/ så det blir 'egenkligen' och 'kickla'. Men hur kommer det sig? Min gissning är att det beror på att fonemet /tl/ är jobbigare att uttala än /kl/.
Om /t/ och /l/ hamnar i olika stavelser, som i ordet 'flyttlass', uppstår inte samma problem. Delar vi upp 'egentligen' i stavelserna e-gent-lig-en, så att /tl/-fonemet delas mellan två stavelser blir det lätt att uttala, men om det är uppdelat som e-gen-tlig-en blir det svårare, speciellt eftersom övergången mellan /n/ och /kl/ är enklare än övergången mellan /n/ och /tl/.
Jag framförde ett tanke-experimentet på jobbet på väg till lunchen, vilket fick en hungrig kollega att bli irriterad. Jag föreslog att vi skulle dela upp 'kittla' och 'kickla' så /la/ hamnar för sig. Då får vi (med lite liberal stavning) shit-la och chic-la. Vi får ignorera originalstavningen av ordet och bara titta på de nya orden. Om det var så att ordet chic används oftare än shit så borde chic-versionen kännas mer naturligt.
Den stora frågan?
Men i mitt umgänge används shit oftare och 'kittla' med /tl/ är vanligare än 'kickla', vilket förmodligen har mer med stavningen av 'kittla' att göra än någon koppling till shit eller chic.
Anledningen att jag tog upp det var att jag gått och ordat 'shit-la' och 'chic-la' för att känna hur det känns med tungan i munnen och jag ville vädra mina funderingar. Problemet är dock att /kl/-versionen av 'kittla' inte är lika vanlig som /kl/-versionen av 'äntligen', så mitt exempel var förmodligen inte det bästa, speciellt inte precis innan lunch.
Anledningen till att vi använder /kl/ istället för /tl/ tycks hursomhelst vara att det är enklare, så det känns skönt att änkligen ha fått reda ut det. Det betyder att jag egenkligen inte behöver titta snett på de som säger fel. För nu vet jag varför.
Jag har en annan kollega som hävdar att 'fläskkocklett' var något hon åt när hon var yngre. Eftersom kot-lett har /t/ och /l/-fonemen i olika stavelser förstår jag inte riktigt varför det blev ett så stort problem. Kanske kan det vara så att olika personer har olika svårt att artikulera /tl/ oavsett om de står i olika stavelser eller ej.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar