Fredag i Oviedo

Fredagen var sista dagen på Emelies spanskakurs. Nästa vecka börjar hon sina studier på universitetet i Chichon (Gijon). Vi bestämde oss för att ge oss ut på en promenad längs en gångstig med utsikt över Oviedo.

Emelie var ivrig med kameran. Så ivrig att hon tog första bilden innan hon hunnit vända kamerat åt rätt håll.



Sedan roade hon sig med att försöka fånga mig på bild med så dumma miner som möjligt.

Hon spenderade även tid på att analysera min gångstil.

Längs promenadstråket fanns det träningsstationer. Emelie demonstrerade hur man ska göra för att gå armgång.

Alla stationer hade olika instruktionsbilder, men vi lyckades inte klura ut vad de ville att man skulle göra på en del av stationerna.

När vi försökte ta en bild på oss själv akom en man skuttandes som en mycket glad Duracellkanin. Han hjälpte oss ta följande bild. Tack, Duracellmannen!

Eftersom det var sista dagen för spanskakursen hade Emelie bestämt träff med två kursare, Elke och Johanna. Vi begav oss till en krog/bar som serverade ris till varje dricka vi beställde. Mycket gott.

Precis som Elke kommer Johanna (hon på bilden) från Österrike, men hennes pappa har jobbat som ambassadör och hon har därför flyttat runt mycket. Då det är ovanligt med tyska skolor på många av de platser han varit stationerad har hon gått i fransk skola istället.

Jag berättade att när jag bott i Frankrike ett tag så sa jag till min pappa att jag inte ville att han skulle prata franska framför mina vänner för att man kunde höra att han inte var från Frankrike. Johanna berättade att hon inte tyckte om när hennes föräldrar pratade franska framför hennes vänner av samma anledning. Hon förstod mig. Det kändes bra.

Det blev lite förvirrat när vi skulle byta bar. Ingen var helt säker på vilken väg vi skulle gå. Plötsligt utbrast Emelie: "Jag vet vart det ligger. Jag vet bara inte var jag är!".

Vi hittade tillslut till den nya baren där vi beställde in varsin Desperados, öl med påstådd Tequilasmak som serverades med en skiva citron i flaskan. Det var så gott att Emelie nästan gillade det, trots att det var öl.

Jag fick komplimanger för min matlagning och Emelie blev irriterad för att jag verkade så "oskyldig och snäll som en ängel". Hon avbröt mig och berättade för sina vänner att jag kanske verkar snäll men att skenet kan bedra och att jag är väldigt bråkig. Sen frös hon och fick låna min jacka.

På vägen hem sa Emelie att min mat var god men att folk blir så imponerade för att jag är kille. Det tyckte jag var tråkigt. Jag vill inte få några könskvoterade omdömmen om min matlagning. Jag tror att den skulle klara sig ganska bra på lika villkor.

Men jag träffade Elke och Johanna i dagen efter och konfronterade dem genom att fråga om de gett mig komplimanger för min matlagning bara för att jag är kille. De sa att de inte gjort det. Emelie såg inte övertygad ut.

Katedralbesök

Igår åt jag och Emelie lunch på resturangen där tjejen Emelie hyr rummet av jobbar.
Först fick vi några goda aptitretare.

Sen kom de in med lite gott bubbel. Inte så pjåkigt för en lunch. Det var mycket trevligt.

Efter lunch gick vi på guidad tur av den stora katedralen i Oviedo. Jag tog en bild på en liten ljusgård som jag tyckte var fin.

Inne i katedralen fick man inte fotografera. Men eftersom jag är så grym på att förklara så spelar kanske det inte så stor roll.

Det fanns en museidel av katedralen där de hade massa gamla reliker och avbilder av Jesus. Det fanns också ett supergammalt pass utkarvat i elfenben. Det ska tydligen endast finnas tre sådana pass i hela världen och ett finns här i Oviedo. Jag frågade guiden om man verkligen behövde ett pass eller id om man hade råd att låta någon tillverka ett sådant i elfenben. Jag tycker att man borde ha varit känd nog för att inte behöva något pass om man var så rik. Det tyckte inte guiden. Jag tror inte att han förstod frågan.

I katedralen hade de eluppvärmda bänkar. Det var för att kvinnorna skulle kunna gå klädda i snygga klänningar utan att frysa om baken. Jag tycker att det är helt underbart. Det är precis min bild av kyrkan. Det är viktigt att klä upp sig för prästen Gud. Och tänk va hemskt det skulle vara om kvinnorna tvingades ha på sig varma kläde. Då skulle det inte alls bli lika roligt att predika!

De hade dessutom rationaliserat bort levande ljus. Alla ljus, till och med de som man brukar tända själv, var elektriska. Men de hade gjort någonting med dem så de flämtade som riktiga ljus ska göra. Jag är för att kyrkan försöker förnya sig, men jag tycker att det finns en viss känsla i levande ljus.

Hittade inga nätverksuttag (fanns eluttag vid varje bänk) men jag antar att kyrkan kör trådlöst.

Katedralen tog tydligen jättelång tid att bygga. Därför är olika delar byggda i olika stil. Från början var det meningen att den skulle ha två torn, men pengarna tog slut när de byggt det första tornet.

Jag lyckades ta en bild inifrån katedralen. På golvet. Det är rutigt som ett schackbräde för att man ska kunna urskilja vilka biskopar som är riktiga och vilka som bara låtsas.

Här är en bild av porten till katedralen. Det som skuggar är "änglarnas kors" som tydligen är någon symbol för Oviedo.

Emelie var jätteduktig som översatte (nästan) allt av vad guiden berättade. Här försöker hon se lika dryg ut som guiden.

Här är Augustin, vår guide. Han är lärare på Emelies skola och han har ett kryss på vänster hand för att han ska hålla reda på höger och vänster.

Det här är någon viktig tänkare. Han står staty precis utanför sitt gamla hus (inte det i bakgrunden). Jag tror att han funderar över vilken portkod han har. Eller kanske vilken färg han borde måla om huset i. "Rosa eller grönt, det är frågan"

Efter rundturen tog Augustin oss till ett ciderställe. Cider är tydligen en typiskt Austurisk dryck. Den måste hällas upp på ett mycket speciellt sätt. Man får bara fylla på några centimeter i de stora glasen, och när man dricker måste man dricka allt i ett svep men spara en lite skvätt som man häller ut på golvet. Mycket märkligt.

Själva cidern är ganska sur. Den smakar som vanlig pommac hade smakat om den var gjord på äppelkart istället för mogna äpplen. Trots det är den förvånadsvärt god.

Vi fick ett glas var. Sen frågade Augustin om någon ville ha mer. Det ville jag. Men tydligen bara jag. Augustin utbrast att jag skulle passa bra i Oviedo. Bartendern redan börjat hälla upp flera glas. Emelie hjälpte mig dricka upp.

Augustin påstod att man kunde dricka två flaskor utan att bli berusad. Men att tre var i värsta laget. Jag tror att han är mer tålig än jag.

Just, det ja. De hade ett blodigt tygstycke i katedralen som som de påstod att någon täkt Jesus huvud med när de tog ner honom från korset. Tänka sig.

Efter cidern var vi tvungna att lugna magen med lite glass. Min glass hade börjat rinna och droppa ner över min tröja när den här bilden togs.

Stöd i tillvaron

Plötsligt känns det som det bara är ett stort tomrum där ens vän stått. Var är hon? När försvann hon? Hur länge ska hon vara borta? Kommer hon någonsin att komma tillbaka? I den stunden spelar det inte någon roll. Hennes plats i ditt liv ekar tomt. Det blir nästan lite svårt att stå upprätt. Du kan inte stödja dig på henne. Du kan inte luta dig emot henne.

Som tur är finns det andra som kan stödja dig. Nej, det är inte samma sak. Det kommer det aldrig att vara. Men du är inte ute efter samma sak. Du behöver bara lite stöd tills du samlat ihop dina tankar. Tills du har fått en överblick över situationen. Tills du vet vad du ska göra. Tills ni ses igen.

Hur stödet ser ut spelar inte så stor roll. Det kan vara något litet i vardagen. Det kan vara någon som stöttar dig när det känns som att världen har rämnat och du är på väg att ramla in i det tomrum hon lämnat efter sig. Det viktigaste är att du kan känna att stödet finns där.

Det ger dig självförtroende. Det ger dig lugn. Det ger dig ro. Det gör att du kan kännas dig trygg. Det gör att du kan strunta i att försöka stå rakt. Du vet att det finns någon där som kan hjälpa dig om du är på väg att falla. Du vet att på något sätt så kommer allt att ordna sig till slut. Det är kanske inte ett tomrum. Det kanske bara är en plats för stöd.

Utflykt till Avilés

Efter siestan igår åkte jag och Emelie till kust- och surfstaden Avilés. Vårt första mål var stranden där Emelie tänkte ta ett dopp. Klockan var rätt mycket när vi väl kom fram till stranden.

Emelie har ett knep för att siestan inte ska bli för lång. Man ska gå och lägga sig kissnödig. Jag är något skeptisk till taktiken, men Emelie verkar övertygad. I går fungerade det inte så bra, för vi sov i en-och-en-halv timme istället för en halvtimme. Det kan dock ha berott på att vi åt en rejäl lunch och att det var väldigt varmt.

Vattnet var däremot kallt och badhumöret knappast på topp. Emelie tog av sig skorna och promenerade lite närmre vattnet än vad jag tordes. Men hon verkade inte riktigt gilla vågorna. Som tur är passade hon på att filma lite när en ovanligt stor våg slog in på stranden.

Efter strandbesöket gällde det att ta sig tillbaka till centrum. Efter letande, frågande och mycket aktivt bussjagande medelst löpning lyckades vi tillslut ta oss ombord på en buss som gick tillbaka till centrala Avilés. Nu var klocka halv tio och hela staden var död.

Vi gick förbi flera barer där folk tittade på fotboll. Alla tittar på fotboll i Spanien. Är lite sjukt faktiskt. Men i ett land med så hög arbetslöshet som Spanien och en premiärminister som jämförs med Mr Bean känns det kanske skönt att få dyrka riktiga idoler.

Efter att ha promenerat fram-och-tillbaka i jakt på något ställe som serverade något roligare än stekt kött och friterad potatis gick vi in på en bar och beställde stekt kött och friterad potatis. I ett hörn stod en teve och jag valde att sätta mig så att jag kunde se den. Jag sa till Emelie att platsen "hon valt" såg skönare ut, sen spenderade jag middagen sneglandes på teven.

Spansk fotboll är i alla fall roligare än svensk fotboll. Det kändes lite som att titta på svensk fotboll fast snabbspolat. Inte för att jag har tittat på svensk fotboll.

Klockan 23:30 tog vi bussen tillbaka till Oviedo. Bussen plockade även upp ett gäng svarta män. Emelie påstod att de använde klickljud när de pratade. Det hörde inte jag. Synd. Jag hade velat höra någon prata med klickljud.

Polismode i Oviedo

Jag kanske har en sjuk fantasi men är det inte något homoerotiskt över de här uniformerna?

De tajta byxorna. Den lilla västen. De höga stövlarna och den där lilla hatten. Hur.. hur tänkte de egentligen? Skulle ju vara som att bli arresterad av någon ur Village People.

(Vågade inte ta en bild framifrån, dels för att polisen tittade lurigt på mig och dels för att hans byxor lämnade lite för lite åt fantasin.)

(Nej, han hade ingen häst med sig. Eller ens i närheten.)

Same, same

I Oviedo finns det nått för alla smaker.

Automagiskt!

I Oviedo kan man köpa det mesta i automater. Förrutom klassiker som läskautomater, godisautomater och tobaksautomater finns även lite mer exotiska automater. Vad sägs om glassautomat eller vattenautomat?

Utöver det finns även juiceautomater och automater med färska mackor. Och så förstås kronjuvelen. Überautomaten.

I den hittar man bland annat barnmat, blöjor, deodorant, tvål, kondomer och en dildo (som kostar 57 euro). Allt man behöver med andra ord. Hittar jag en alkoholautomat kommer jag inte att behöva köpa något från människor.

Jag har hört att det ska finnas automater på toaletten till vissa barer som utöver kondomer även har penisvibratorer och butt plugs. Dessa rykten hade inte hunnit bekräftas när det här inlägget skrevs.

"Du kan inte stanna hemma och spela Bingolotto"

Nej, jag kan inte stanna hemma och spela Bingolotto. Verkligen inte. Att sitta fastklistrad framför dumburken, ens liv förslöat och förslavat av en tablå bestämd av någon annan. Ens enda hopp till lycka, spänning och framgång, till flykt från vardagstristessen, hängandes på några slumpmässiga tal upplästa i teve. Det är inget för mig.

Jag må vara naiv, en drömmare, men inte ens jag tror att slumpen ska göra mig några tjänster. Jag har högre ambitioner än så. Min lycka och min framgång är min egen förtjänst. Det är jag som måste kämpa, känna, våga, välja, älska. Det är mitt liv och mina val, mina mål och mitt svett, mitt blod och mina tårar som ska ta mig dit jag vill. Vart det nu kan vara.

Det är kanske det som är problemet? All viljestyrka och jävlaranamma i världen spelar kanske inte någon roll om jag inte har något mål. Om jag inte vet vad jag vill.

Kanske är det därför så många fastnar i tevesoffan. För att vi inte riktigt vet vad vi vill, för att vi är rädda att ta beslut, rädda för att känna efter. Vi måste kanske få lite hjälp ibland. Bli räddade från vår förslavande vardag. Bli bortdragna från Bingolotto. Utdragna i den stora världen där allt är möjligt om man bara vet vad man vill.

Upp med händerna!

Jag är lite förkyld. Det gör att jag nyser. Man kan knappt höra när mamma nyser. Hon låter som en liten katt. När pappa nyser hoppar alla bokhyllor till. Jag nyser också ganska bestämt. Men det är bara Ajla som hoppar till. Men hon hoppar till bara man tittar på henne konstigt.

Jag brukar också hoppa till. På jobbet. När Morgan smugit upp bakom mig och börjar skälla. Eller när han börjar slicka på min hand. På jobbet måste man vara noga med att ha händerna på skrivbordet när Morgan är där. Annars kanske man får sin hand slickad.

Jag vet inte varför jag hoppar till. Det är egentligen inte särskillt obehagligt. Tvärtom. Är nog mest att jag är ovan att någon kommer smygandes under bordet och börjar slicka på min hand. Undrar om jag skulle hoppa mindre om jag var mer van. Om jag skulle kunna bli avtrubbad.

Om jag försöker att svälja min nysning så det inte låter så mycket då låter jag som när mamma nyser. Det kanske är det hon gör. Hon försöker kanske dölja nysningen. Det borde hon inte. Hon borde släppa loss och nysa ordentligt. Det är skönt, men också lite skrämmande.

Nya smaker och dofter

Allt luktar och smakar annorlunda här. Maten är annorlunda: enklare, rakare. Kött med friterad potatis. Kanske någon sås. Fisk med friterad potatis. Kanske någon sås. Det är inte så mycket rätter som det är valmöjligheter. Men varför skulle jag vara bättre på att kombinera ihop en måltid än vad en utbildad kock är? Jag kanske bara ätit på fel ställen.

Dofterna är annorlunda också. Det står aldrig i guideböckerna, men ger en väldigt stark känsla av att "vara där". Eller här. Som är där jag råkar vara just nu. Till och med Emelie doftar annorlunda. Min Emelie.

Det gick precis förbi vad jag antar var en tiggare som bad om pengar. Klädd i hela och rena kläder, med en ny handväska i svart läder över axeln, krävs det mer än några krokodiltårar för att jag ska släppa till.

"I AM SORRY! I DO NOT UNDERSTAND YOU!"

Hon gick. Blev inte gladare. Men gick. Bra.

Jag har tagit några bilder på statyer här i Oviedo. De tycks gilla att avbilda kvinnor. Förtvivlade, funderande och sökande kvinnor.

Jag undrar varför.