Vi satt på Bara vi och samtalet gled in på sömnproblem. Jag somnar vanligtvis inom några minuter. Malin och Susanna som har svårare att somna ställde fascinerat frågor.
Det visade sig att Ida hade samma upplevelse som jag. Man går och lägger sig och somnar inom några minuter. Vad är problemet? Visst erkände hon att hon legat och haft svårt att sova, men det har bara hänt en gång eller två.
Malin och Susanna kände inte alls igen sig Idas beskrivning. De ställde fråga efter fråga och det var då det hände. Det var första gången jag träffade Ida, men trots det visste jag vad hon skulle svara. Inte nog med det. Jag visste hur hon skulle svara och varför hon skulle svara så.
Det kändes som den där scenen i Fight Club. Som att jag pratade genom Ida, som att jag var delaktig i konversationen, men utanför på samma gång. Jag lyssnade och svarade, men sa ingenting alls.
Det förstärktes av att både Malin och Susanna verkade övertygade om att min och Idas förmåga att somna direkt inte är normal. Det gjorde att det kändes som att jag delade något unikt med Ida, att vi hade en speciell förbindelse, trots att vi precis träffats.
De har nog rätt. Det kanske är onormalt att somna enkelt? I dagens Metro står det att en fjärdedel av alla svenska ligger sömnlösa. Jag har alltid haft lätt för att somna så jag har svårt att relatera till de som tar lång tid på sig att somna. Jag kan föreställa mig hur det skulle kännas, men jag vet egentligen inte.
Mamma brukar berätta en historia om när vi var på semester i Grekland när jag var liten. Vi skulle åka båt till någon ö och det var höga vågor. Alla blev illamående. Mamma och pappa turades om mellan ta hand om mig och spy över relingen. Jag somnade när vi klev ombord och vaknade inte förrän vi var tillbaka på land. Helt oskadd.
Vårt samtal gled in på något annat efter några minuter men den där märkliga känslan stannade kvar. Den där märkliga varma känslan av att ha träffat någon som man liksom känner sedan tidigare trots att det är första gången man ses. Den gjorde mig lite sömnig.
Det visade sig att Ida hade samma upplevelse som jag. Man går och lägger sig och somnar inom några minuter. Vad är problemet? Visst erkände hon att hon legat och haft svårt att sova, men det har bara hänt en gång eller två.
Malin och Susanna kände inte alls igen sig Idas beskrivning. De ställde fråga efter fråga och det var då det hände. Det var första gången jag träffade Ida, men trots det visste jag vad hon skulle svara. Inte nog med det. Jag visste hur hon skulle svara och varför hon skulle svara så.
Det kändes som den där scenen i Fight Club. Som att jag pratade genom Ida, som att jag var delaktig i konversationen, men utanför på samma gång. Jag lyssnade och svarade, men sa ingenting alls.
Det förstärktes av att både Malin och Susanna verkade övertygade om att min och Idas förmåga att somna direkt inte är normal. Det gjorde att det kändes som att jag delade något unikt med Ida, att vi hade en speciell förbindelse, trots att vi precis träffats.
De har nog rätt. Det kanske är onormalt att somna enkelt? I dagens Metro står det att en fjärdedel av alla svenska ligger sömnlösa. Jag har alltid haft lätt för att somna så jag har svårt att relatera till de som tar lång tid på sig att somna. Jag kan föreställa mig hur det skulle kännas, men jag vet egentligen inte.
Mamma brukar berätta en historia om när vi var på semester i Grekland när jag var liten. Vi skulle åka båt till någon ö och det var höga vågor. Alla blev illamående. Mamma och pappa turades om mellan ta hand om mig och spy över relingen. Jag somnade när vi klev ombord och vaknade inte förrän vi var tillbaka på land. Helt oskadd.
Vårt samtal gled in på något annat efter några minuter men den där märkliga känslan stannade kvar. Den där märkliga varma känslan av att ha träffat någon som man liksom känner sedan tidigare trots att det är första gången man ses. Den gjorde mig lite sömnig.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar