tisdag 6 september 2011

Mannen och pingvinen

Han tittade upp från handfatet och såg sin reflektion i spegeln. När blev han en sån gammal gubbe? Visserligen visade legitimationen fortfarande 25 år, men det var länge sedan han vart tvungen att visa den på systembolaget. Hårfästet hade börjat glida upp längs huvudet, som om håret plötsligt insett att det där ansiktet inte var särskilt vackert och ville hålla så stort avstånd som möjligt.

Han gick ut i sovrummet, plockade upp ett par byxor från golvet och satte sig på sängen.

Det knarrade och fjädringen bottnade nästan av hans tyngd. Hur han fått en så stor mage hade han inte heller något minne av. Det hade väl bara hänt. Inget man kan rå för. Han antog att hans föräldrar vetat om att det skulle bli såhär. Han var skapt på det viset och trots att hans pappa försökt hjälpa till genom att övertyga honom om att glassbilens musik betydde att den hade slut på glass, något som han insett var felaktigt för bara någon vecka sedan, hans kropp sakta men säkert svällt upp till dess nuvarande volym.

Han trädde på sig byxorna. Benen var för korta och blottade hans håriga ben över strumporna. Hans byxor var alltid för korta, trots att han var noga med att se till att välja modeller som var riktigt långa och dessutom se till att sträcka ut dem efter varje tvätt. Han funderade på om det kunde vara så att byxor bara krymper på längden. Kanske skulle han ta och raka benen också? Fast det var ju inte det som var problemet egentligen, det var ju byxorna.

Han suckade och reste sig besvärat ur sängen. Han kom att tänka på pingviner. Han funderade på om de räknas som vegetarianer. Om han var pingvin, tänkte han, då skulle han kalla sig för vegetarian "…men jag äter fisk!" skulle han lägga till när någon såg häpen ut. Han skrattade till åt sin egen finurlighet och fortsatte leva sitt liv utan att något anmärkningsvärt hände.

Sen dog han.