Ölfyllda byxor

Det här är en bild på mina byxor som hänger på tork efter att jag sköljt ur all öl som spilldes på dem igår. Jag var ute med Niklas och Renen när tjejerna vid bordet bredvid oss började ta en massa bilder. Blixten lyckades blända mig varje gång och till slut blev jag så irriterad att jag gick över och frågade om bilderna var tillräckligt bra för att motivera att jag var halvblind. Det var de inte.

Det visade sig att de två tjejerna var syskon från Kroatien. Den ena hade bott i Sverige i ett-och-ett-halvt år och kunde förvånadsvärt bra svenska, den andra systern var bara på besök (en förklaring till varför hon envisades med att fotografera kanske).

"Oh, jag kan ett ord på Kroatiska!" sa jag.
"Kurva?" undrade den svensktalande systern.
"Kurva? Nej, verkligen inte. Mleko jag tror att det betyder mjölk" fortsatte jag.
"JA! PRECIS!" svarade hon och liksom studsade.
"Du kan lära dig maca också" fortsatte hon.
"Vad betyder det?" undrade jag.
"Fitta" sa hon.
"Okej" flinade jag "då kan jag två ord!"

Sen spillde hennes syster sin systers öl över bordet och mina byxor. Jag reagerade genom att tänka att det var irriterande att jag hade byxor på mig vilket jag antar att systern inte alls hade planerat.

Vi lekte "gissa åldern" en lek där alla fick gissa min ålder men jag slapp gissa deras. Det visade sig att småtjejerna jag gissade knappt var byxmyndiga i själva verket var 20 och att de Kroatiska tjejerna var 26 och 28, vilket var flera år äldre än jag gissat men förklarade hur det kom sig att 28-åringen kunde ha en elvaårig son.

Alla, inklusive 20-åringarna, gissade att jag var 21 år gammal. När jag berättade att de gissat fem år fel blev de förvånade och försökte försäkra mig om att det var positiv att se ut som en 21-åring.

Jag-kan-lära-dig-ett-ord-till-på-Kroatiska-tjejen fortsatte att få sin öl spilld på mig, men det var alltid olika personer som spillde den och det kändes aldrig medvetet. Det kändes däremot rätt blött och efter en drygt en timme badade jag i en ölaura.

Och nu hänger som sagt mina byxor på tork.

xkcd: heaven & hell

xkcd har gjort en beskrivning av himlen och helvetet i tetrisversion för att en nörd som jag ska kunna förstå.

xkcd-strippar blir extra roliga om man vet att man ska hålla musen över bilderna för att se de gömda bildtexterna. Och eftersom det är så många som läser serien händer det att hans visioner förverkligas. Nu har någon gjort en Heaven-version av Tetris om du vill prova hur det känns.

Det går även att spela Hell-versionen av Tetris, men den är inte alls lika tillfredsställande.

Verkar schysst

"Inte särskilt"

Jag träffade pappa idag och han berättade en historia från när jag var liten. En historia om tacksamhet.

Jag var fyra år gammal och det var maraton i Stockholm. Det var bara jag och pappa hemma och han hade lovat att vi skulle gå på Gröna Lund. Det var mulet och duggade, perfekt väder om man vill vara ensam på Gröna Lund, inte lika perfekt väder om man önskar sig solsken.

Vi åkte veteranbilarna, det minns jag, jag satt och styrde med den stora ratten som jag i efterhand insett inte gör någonting alls. Sen ville jag åka något lite läskigare, en karusell som hette Hurley Gurley (ingen aning aning om hur det stavas). Pappa ville inte men jag var envis och tillslut gav han sig. Hurley Gurley är en sån där karusell som snurrar runt runt runt, stannar och sedan börjar snurra runt runt runt baklänges.

"Och nu ska vi köra baklänges" minns pappa hur rösten sa, han kommer fortfarande ihåg varenda tonläge och hur magen började vrida sig i takt med Hurley Gurleys rotation.

Han blev illamående och hade jag varit lite äldre hade jag säkert gjort något mer än noterat det, men det var jag inte så det gjorde jag inte. Vi åkte tillbaka till lägenheten och pappa la sig för att vila. Han mådde inte bra.

Men nu var det ju så att det var Stockholm maraton just den här dagen och jag hade fått för mig att de hade bananer vid en av vätskekontrollerna. Hur jag hade fått reda på det vet jag inte, inte heller varför jag tyckte att det var viktigt. Jag kommer dock ihåg att jag var avundsjuk på att de som åkte vasaloppet fick blåbärssoppa. Jag kommer också ihåg hur glad jag blev när jag insåg att kaffeautomaten på Lantmäterisektionen på KTH hade blåbärssoppa. Men den här dagen var det bananer som gällde.

Jag tvingade pappa att sluta vila, fick honom att ta fram cykeln, lyfta upp mig i cykelstolen och sen begav vi oss ut längs maratonspåret i jakt på en vätskekontroll med bananer.

De som sprang Stockholm maraton 1989 blev kallade för
regnets hjältar, pappa fick ingen sådan utmärkelse.

Det gick inte så bra. Vi (eller ja, pappa) cyklade genom regnet från kontroll till kontroll. Pappa beskriver det som att han cyklade hela första varvet, knappt 20 kilometer, men det kan vara en överdrift. Han var fortfarande illamående och nu även utmattad av allt cyklande. Och inga bananer hittade vi. Till slut gav han upp och cyklade ner till Rålambhovsparken där jag fick en varmkorv som kompensation för att han misslyckats med bananerna.

I det här läget, efter att ha tagit mig till Gröna Lund, gått med på att åka en karusell som gjort honom illamående, cyklat med mig runt halva stan i jakt på bananer och gett mig en varmkorv i parken var pappa rätt uppgiven. Han var illamående och utmattad men tänkte att jag ändå skulle uppskatta allt han gjort för mig. Så han frågade, lite försiktigt, om jag trots bristen på bananer hade haft roligt.

"Inte särskilt" svarade jag.

Recension: Portal 2

Jag har precis spelat igenom två-spelar-läget av Portal 2 tillsammans med Renen för att fira bjuder jag på en liten recension.

Narbacular Drop är ett spel som få har hört talas om och ännu färre spelat. Ett studentprojekt från 2005 med en briljant idé — tänk om du kunde slänga ut två portalöppningar som kopplade ihop två helt skilda platser? — som senare åts upp av Valve som tog studenterna och idén, kastade pengar på den och två år senare spottade ut Portal.

Det första Portal släpptes 2007 och är en tevespelsversion av Fångarna på fortet. Fast med portalgevär och en sarkastisk AI som lockar med tårta efter nästa testrum istället för Gunde som skriker att du ska "FOKUSERA PÅ NYCKELN!!1".

Kan du se dörren? Följ den blå markeringen och hitta en knapp...

Portal var ett kort spel (två till fem timmar beroende på hur snabbt du lärde dig tänka med portaler) där du gick från det ena sterila testrummet till nästa med AI-rösten GLaDOS som enda sällskap. Portal 2 utökar både rollistan, variationen på pusslen och längde på spelet. Det är större, mer levande och roligare.

Jag har suttit och tittat på när Renen spelat igenom enspelarläget och vi skrattar så vi kiknar — dialogen är välskriven och levereras med en komisk timing som står sig bland de bästa standup-numren jag har sett. Det måste upplevas.

Om det är något jag skulle kritisera spelet för så är det att det är lite för lätt. Det är pedagogiskt och ingen borde ha något problem att komma igång med spelet. Varje nytt koncept introduceras och förklaras utan att det känns segt eller långsamt. Men när jag var klar kändes det som att ha fått njuta av en gudomlig avsmakningsmeny. Allt var så gott, men jag ville ha mer, av allt.

På det sättet kändes det lite som Super Mario Galaxy 2, ett annat smörgåsbord av bra spelidéer genomförda till perfektion. De bästa banorna i SMG2 kan du gå tillbaka till och spela i en lite svårare version som tar originalkonceptet och ställer det på sin spets. Det kan du inte i Portal 2 och det saknar jag (men jag hoppas att det kanske släpps som extra-material).

Alla borde spela igenom enspelarläget av Portal 2. Jag tog mig igenom på runt fyra timmar, men andra recensenter påstår att det kan ta upp till 10 timmar så jag antar att det beror lite på hur mycket erfarenhet och hur mycket tur man har. För det kan kännas som tur — pusslen är oftast mycket enklare än man tror ibland råkar man göra rätt direkt för att andra gånger fastna och bara stirra på pusslet i flera minuter innan man fattar.

Såhär såg jag och Renen ut när vi spelade tillsammans (jag är den korta till vänster).

Vi spelade som sagt igenom två-spelet-läget också. Det ökar komplexiteten på pusslen (dubbelt så många portaler att leka med) och tar bort story-delen. Det är avskalat och påminner till stilen mer om det första Portal. Det är roligt men även det är slut innan det hinner bli riktigt svårt.

Alla borde spela igenom två-spelar-läget av Portal 2, helst med någon som inte gjort det tidigare. Att få klura på problem tillsammans är något jag gör alldeles för sällan och det är tillfredsställande när man lyckas. Det är också kul med ett spel där båda spelarna blir lika viktiga och där man måste förlita sig på sin medspelare för att ta sig vidare.

Och så är det roligt när Renens karaktär blir mosad av taggar eller när jag råkar placera en portal fel så han faller ner i avgrunden.

Coolt med ett spel som inte går ut på att ha ihjäl folk också.

Allt klotter är inte hemskt

Efter att jag varit och klippt mig hoppades jag att jag skulle råka stöta på någon jag kände. Mest för att jag hade ett väldigt klädsamt självförtroende.

Det var framförallt tre saker som bidragit till mitt självförtroende.

1. Jag hade fått hårbotten masserad och håret tvättat vilket inte bara är sådär jag-kan-inte-riktigt-förstå-varför-det-är-okej-att-betala-för-det-här-skönt utan även gjorde att...

2. ...jag luktade jättegott. Det var inte bara hårtvätt- och balsameringen, även om det säkert bidrog, utan även vaxet som min frisör kletat ner håret med. Att lukta awesome är awesome för självförtroendet.

3. Jag var nyklippt och tillpiffad i håret.

Så där promenerade jag i alla fall, som sagt, lugn efter massagen, awesome-luktande och tillpiffad, strålande av självförtroende i min nya frisyr och bara hoppades på att gå in i någon jag kände. Någon som skulle se skillnaden och kanske till och med bli glad att se mig.

Men icke! Eller nästan-icke! En near-miss, fast ändå inte — och här måste jag tillåta mig att sväva ut lite, en near-miss är alltså när två typ flygplan nästan träffar varandra, varför det heter near-miss och inte near-hit har jag inte fattat — oavsett, det var inget near-miss. Jag gick omkring i mina egna tankar, snubblade till och stod plötsligt och stirrade på en nedklottrad vägg...



...som gav mig precis så mycket bekräftelse jag behövde.

Rosa militärtank i Umeå

Jag förstår inte poängen med den här aktionen. Militärtanken är ju numera perfekt kamouflerad för pridefestivalen.

(Och vad är det för poäng med att ha en tank som försvinner i skogen? Vem krigar där?)

Några bondiga bilder ifrån igår

Vet inte riktigt vad jag ville med bilderna. Jag testar mest. Det här var i alla fall ett försök att ta några bilder med ett lite bondigt (som i "jaug äur ein bonde" inte "Vodka Martini, shaken not stirred") tema.

Gästblogg: Ska du hänga med på fest? Nä!

Stella gästbloggar på Albertbloggen en gång i veckan (de senaste tre veckorna, om man räknar den här veckan, annars de senaste två veckorna).

Runt om mig pågår alla dessa fester. De innehåller fulla idioter och kass musik, vilket inte hade gjort mig något, egentligen, om jag bara stannat hemma. Fast riktigt så har det inte blivit. Just därför är dessa fester något som faktiskt påverkat mig och min ekonomi. Jag är rätt slut på det. Jag är så slut, Tyrone.

”Men Stella, om du inte vill gå på fest, gör inte det då.”

Gör inte det då. Ha. Gör inte det då — skojar du med mig?! Har du hört talas om grupptryck kanske? Överallt ligger det och trycker. Fyfan. Lika bra att jag tar det från början.

Det var en ny termin. Sensommaren lös likt sensmoralen i korridorerna på den nya, allt för skrämmande skolan. Ryktet om en fest spreds på skolan (fast, posters var det egentligen, rykte är väl kanske inte vad det var). Mina nya och jävligt entusiastiska vänner köpte genast biljetter. Jag med såklart, en fest, det måste ju bli kul. Dansa till skön musik och lära känna nya människor — så fan heller.

Liten lokal. Fulla människor. Kass musik. Taffsande äckel (nu mer känd som ”fisken”). Obekväma skor. 120 kronor mindre i plånboken. Trötthet. Alltid denna trötthet.

Stella tycker att hon se tjock ut på den här bilden, jag tycker att hon ser trött ut.

”Aldrig igen” tänkte jag på hemvägen.

Veckan därpå köpte vi biljetter till nästa grej. Den såg vi också fram emot. Den förra festen var dålig, men denna, åh herregud denna kommer att bli grym! — tvärtom. Det regnade. Taxi. Obekväma skor. Blött hår. Trötthet. ”Aldrig igen” påminde jag mig själv.

Sen kom Danmark. En av de härligaste händelserna i mitt liv. Människor jag älskade, naivitet som flödade, glädjerus in på småtimmarna. Härliga fester, bra musik. Bra umgänge. Mitt hopp kom tillbaka. Jag ville ha mer. Mer fest. Det kan vara bra. Jag var pepp.


Det gällde att köpa biljetter direkt. Jag ville ha mer! Mer Danmark, jag ville dansa! — Tredje festen. Lokal. Kasst ljud. Kasst ljus. Orgie på dansgolvet. Öl. Överallt denna öl. Jag ville spy på denna öl. Trötthet. ”Aldrig igen” tänkte jag åter en gång — men pengarna gick i alla fall till välgörenhet.

Stella visar hur hon ville dansa

Det kom en till fest. Jag sa nej. De tjatade. Och tjatade. ”Du KAN inte missa denna” Det sa du de tre senaste gångerna också, tjockhuvud. Jag vill inte mer. Ledsna blickar. Besvikelsen. Och så kom tröttheten. Alltid denna trötthet. ”Aldrig mer” tänkte jag och köpte ingen biljett.

Sen, förra veckan, var det en ny fest som de ville gå på. ”Det är en invigning, det kommer bli legendariskt, denna kan du inte missa” Jag ville inte. Jag sa nej några gånger. ”Men jag går inte utan dig, jag vill verkligen gå” Jag ville inte. ”Kom igen, du kommer vara pepp, fredagen innan lovet” Så många ord. Jag var så stressad. Varje kväll den veckan bröt jag ihop på grund av stressen från skolan. Jag visste att jag inte skulle orka. Inte igen. ”Jag gillar inte sådana fester” sa jag. Besvikelsen. Jag orkade inte. Jag köpte biljetten. Det kanske skulle bli kul ändå. – Så fan heller. Jag höll på att bryta ihop på vägen dit. Jag ville inte. Jag gick ändå. Träffade mina vänner. De spelade i alla fall Red Hot Chili Peppers. Lite coolt. Annars? — Kö i en och en halv timme. Fulla idioter. Trötthet, ni fattar grejen.

I helgen gick jag på min sista organiserade fest. Den sista festen organiserad av någon av gymnasieskolorna. Jag har insett det nu. Jag tänker inte lyssna på dem, när de sitter där och vill att jag ska följa med. Jag ska göra det jag vill, inte leva för någon annan. Jag ska njuta av Lübeck. Jag ska njuta av Prag. Inget jävla organiserat skit. Mina fredagar ska bestå av film och folk jag tycker om. Jag orkar inte vara ytlig mer. Så jävla korkat bara.

Jag ska göra det jag vill.

Liten uppdatering

Spelade igenom single-player-delen av Portal 2 igår på strax under 4 timmar. Helt sjukt kul!

Nu behöver jag någon att spela co-op med så om någon känner sig manad säg till. Om ni tvekar angående Portal 2, gör inte det, bara köp och spela.

Senare idag kan ni se fram emot en ny gästblogg av Stella (och kanske en bild på hur jag såg ut efter klippningen igår).

Ni som undrar hur jag såg ut efter att jag klippt mig igår, vilket jag antar är alla — varför skulle ni annars läsa min blogg om inte för att bekräfta mitt ego? — kan få njuta av de här två bilderna på mig i min "nya" frisyr.

Albert iklädd hörlurar och drygmin

Albert iklädd hörlurar och lite-mer-busig-min

Notera mina fula miner. Jag ville mest ta en bild så jag kunde få spela Portal 2 igår, så det blev inte bättre än sådär — POOOOORTAAAAAALLLLL. Till er som tänker "men han ser ju precis likadan ut som innan" vill jag bara säga att jag minsann fick min hårbotten masserad vilket faktiskt var varför jag gick och klippte mig.

Efter hårbottenmassagen sa frisörskan till mig att jag inte skulle få något sex, men jag var så borta att jag missade i vilket sammanhang hon menade.