Falling

The world slowed down and I just stood there paralyzed watching as it all came to a complete stop. When time rebounds it has a tendency to strike you by surprise. It felt like the ground had been swept away from under my feet. I was falling freely and for the first time in my life I felt that I wasn't in control, at first it scared me but then I opened my eyes, opened my eyes and accepted my fate: I was meant to fall.

Falling is like being in a dream, you try to scream out all your feelings but your voice is caught within your body. From time to time there will be things in the way on which you can land. If you haven't fallen for a long time you might manage without a scratch, but the further you fall the harder you hit. I guess that with experience one can learn how to evade the debris; you can learn how to fall.

In heaven there is no ground, nothing to stop you from falling, nothing that can take that feeling away from you: the feeling that we all strive for, you can fall for eternity.

In hell you have ground to stand on, no matter how much you look you can't even find a rock to fall from, you are bound to ground and there is nothing you can do about it.

I had been dodging obstacles on my way down for quite some time now, it's surprisingly, the further you fall the more obstacles there are in the way. I was so far beyond the point of no turning back that I had forgotten how it looked when I passed it. In the end no matter how hard I tried I couldn't the ground.

I was hurt badly when bit the dust; I remember looking at myself thinking that the wounds would never heal. I now know how wrong I was; what doesn't kill you makes you stronger, most wounds heal with time, some faster than others, some disappear without a trace other leaves scares that you have to carry with you for the rest of your life. But as soon as your wounds are healed know this: it's time to find another fall.

-- Albert 2002

Jag har hittat texter som jag skrev för tio år sedan.

Bowling i Sundbyberg

Jag bowlade igår. Det är inte min grej.

När jag var yngre och vi bowlade med familjen (vilket skedde kanske en gång om året) förlorade jag alltid första omgången men kom igen i de senare. Eftersom vi spelade så sällan var det som att lära sig på nått varje gång, men eftersom jag spelade tennis blev jag inte trött lika snabbt som resten av familjen.

Jag har ingen teknik. Jag kan inte skruva och knappt placera (fast på tre omgångar träffade jag bara rännan två gånger igår). Däremot gillar jag att kasta hårt. Min bowling-akilleshäl är hallar som mäter hastigheten på kloten. Då blir det där med att slå ner käglor sekundärt.

Igår var min första omgång som vanligt pinsamt dålig. Jag fick under 90 poäng.

— Det viktiga är inte att vinna, det är själva upplevelsen, sa mitt sällskap hånfullt.

Jag bet ihop och förberedde mig för nästa omgång.

Sex spärrar och fyra strikes senare hade jag hamnat på någon form av topplista. Jag tror aldrig jag har sett mitt namn på en bowlingtopplista tidigare. Det kändes stort. 

Ödlan och Lill Dick från bana 6, som sett hur dåligt jag spelat omgången tidigare kom fram, pekade på tavlan och frågade "Huuuuuuuuur?" unisont. Jag ryckte på axlarna. Jag hade ingen aning. Tur, kanske?

The Hunger Games

Häromdagen fick jag frågan hur mitt huvud fungerar. Om jag måste tänka hela tiden. Svaret är nog ja.

Jag och Anton var och såg The Hunger Games.

Tidigt i filmen blir förklaras det att två personer från Distrikt 12, ett av de mest avlägsna distrikten, ska få åka till huvudstaden. De kommer att vara framme om mindre än två dygn och de åker ett höghastighetståg med en marchhastighet på 320 km/h.

Jag gör en snabb överslagsräkning:

• 320 km/h är 32 mil i timmen.
• Mindre än två dygn är minst ett dygn, det vill säga 24 timmar.
• 32 gånger 24 typ 750 mil, eller dubbla det 1500 mil som maxavstånd.
• Men tåget färdas inte kortaste vägen. Om de färdas som längs kurvan på en cirkel i stället för längs diametern (eller som längs en sinuskurva med amplituden ett, beroende på vad som är enklast att föreställa sig) innebär blir avståndet blir π/2 (det vill säga typ 1,5) gånger längre. Det känns som ett rimligt antagande.
• 750 till 1500 delat på 1,5 är 500 till 1000 mil.
• Men om Distrikt 12 är ett av det mest avlägsna distrikten borde det finnas något annat avlägset distrikt som ligger lika långt bort åt andra hållet. Landet borde därför vara mellan 1000 och 2000 mil från ena sidan till den andra.
• Jorden har en ekvatorialomkrets på 4000 mil, så landet där The Hunger Games utspelar sig skulle vara större än en hel kontinent.
• En annan tanke, om det är mellan 500 och 1000 mil till huvudstaden, låt oss säga 750 mil, hur långt är det i förhållande till Stockholm? Det är typ som avståndet härifrån till Seoul i Sydkorea. Vilket är aslångt bort.

Jag sitter där och funderar medan tåget susar vidare och filmen fortsätter. Jag tänker att huvudstaden kanske inte ligger mitt i riket. Och så plötsligt blir filmen så spännande att jag slutar räkna.

När jag kommer hem kollar jag Wikipedia och inser att filmen utspelar sig typ i USA, att huvudstaden ligger typ i Colorado och att District 12 är typ i Virginia. De ligger bara 300 mil ifrån varandra och jag känner mig lurad. Kunde de inte bara ha sagt att det var typ i USA så jag hade kunnat räkna på något annat.

Men jag gillade filmen.

PowerPoint-presentationer

Jag har spenderat större delen av dagen åt att göra en PowerPoint-presenation om bladoptimering för små vindkraftverk.
Vid lunch ringde Pappa för att uppdatera sig på mina påskplaner. När han fick höra att jag gjorde en presentation hade hade han direkt några tips:

— Visste du att man kan lägga till ljud? Det är populärt. Lägg till applåder på sista sliden.

Bakom Kony

Antar att ingen missat Kony-filmen eller att ledaren för Invisible Children Jason Russen blev tagen av polisen anklagad för att ha onanerat och vandaliserat bilar.

Först nu kommer förklaringen till hur det gick till.

Skisser i anteckningsblocket

När jag bläddrar igenom mina gamla anteckningsblock inser jag att jag sällan varit särskilt intresserad av att anteckna.

De är fyllda av formler, geometriska mönster, filmcitat och figurer. Kanske behövde jag inte anteckna för att komma ihåg? Kanske var jag så uttråkad att jag kände att de där krumelurerna på sidan var det bästa sättet att fördriva tiden?

En sak som är säker är att det inte har förändrats särskilt mycket. Har jag papper och penna framför mig när jag lyssnar på någon så är risken rätt stor att jag börjar kladda något. Ibland är det vettigt, ofta bara nonsens. En del av mig hoppas nog att jag av en slump ska upptäcka något min marginal är för snäv för att rymma.

Ett självporträtt?

Nu har jag hittat den perfekta skiss-sidan på nätet. Det jag gillar med den är att den tycks komprimera tiden. Det som tidigare tog en hel föreläsning att skissa ihop går nu att kladda ner på bara några sekunder. Det är tillfredsställande och avslappnande. Precis vad som behövs när man sitter i telefonkö.

Tvättar

Så jag är nere i tvättstugan när följande händer:

I huvudet på Lady Liberty

Pappa hittar gamla bilder i förrådet.

Jag kommer ihåg när den här bilden togs. Jag och pappa var i New York och skulle besöka frihetsgudinnan. Vi tog oss ner till kajen för att ta färjan till Liberty Island men blev informerade att klockan var så mycket att vi inte skulle hinna besöka statyn innan den stängdes för dagen.

Vi bestämde oss för att ta första färjan dagen därpå istället.

På grund av jetlag försov vi oss och blev sena till färjan. I färjkön blev vi osäkra på om vi skulle få plats, men lyckades klämma in oss. Vi var de sista att kliva på färjan blev de första att kliva av. Det innebar att vi inte hade någon framför oss på vägen till frihetsgudinnan och kunde promenera genom alla kö- och säkerhetssystem.

Jag kommer ihåg hur vi började klättra upp för trapporna i statyn. Jag blev trött snabbt, såg mig omkring och blev förvirrad.

— Pappa, jag trodde Frihetsgudinnan var gjord av koppar, sa jag.

Då hade vi inte ens tagit oss igenom fundamentet statyn står på.

När vi kom upp i själva statyn övergick betong i koppar och den stora trappan byttes mot en dubbel spiraltrappa (en som gick upp och en som gick ner insnurrade i varandra). Efter en klättring som kändes oändlig var vi äntligen uppe i huvudet.

Det kändes som att vara i en ubåt. Det var trångt och mest coolt för att det kändes så märkligt. Det var där pappa tog den där bilden han hittade i förrådet idag.

På väg ner stannade vi vid statyns fot och klev ut för att beundra Manhattans silhuett. Ute i den friska luften la jag märke till kösystemet vi gått igenom fyrtio minuter tidigare. En tredjedel från slutet av kön hade någon satt upp en skylt med texten 4 hours from here.

Då kände jag mig väldigt tacksam över att vi försovit oss.

Soffkonversation.

Gårdagens känslor: all over the place

Igår kom värmen och jag blev fantastiskt glad.

Jag sprudlade av lycka. Det var som i scenen i Fight Club när han misshandlar den där snubben samtidigt som berättarrösten säger:

"I felt like putting a bullet between the eyes of every Panda that wouldn't screw to save its species. I wanted to open the dump valves on oil tankers and smother all the French beaches I'd never see. I wanted to breathe smoke."

Exakt precis så kände jag. Fast tvärtom. Jag ville mata och gosa med pandor, besöka alla franska stränder jag inte sett och dra härligt djupa andetag av frisk vårluft! Fuck yeah!

Sen hände följande. Typ.

 

— Okej, Marx. Berätta om dig själv! Va gör du när du tar steget ner från lastpallen och krängt av dig blåstället? Gör du som jag, stannar kvar på kneget och ringer lite 031-nummer i smyg eller?
— Nej, jag bor i Göteborg så jag behöver inte slå nått riktnummer.
— Va, va, va, ve, du, va sa, bor du i Göteborg?
— Ja, just det.
— HERRE JÄVLAR VILKEN RÖTA JAG HAR I DAG DÅ. Jag ringer på måfå på telefonen här vettu, så får jag prata med en renrasig homosapiens, en härförare, en titan. Kort och gott: en göteborgare.

Det var ett sånt där ögonblick där hela världen plötsligt och oförberett rämnar och det som står kvar är fyllt med så många möjligheter att man inte vet vad man ska ta sig till. Som när Veiron på måfå slår ett nummer, lite räknar med att få prata med någon dryg stockholmare men istället kommer fram till en riktig göteborgare.

Jag befinner mig fortfarande i va-va-va-ve-du-va-sa-bor-du-i-Göteborg?-stadiet, eller för att citera hertigen av Västergötland: mina känslor är lite all over the place. Men det ordnar sig säkert. Vårvärmen har tittat förbi, what could go wrong?