Jag lånade min arbetsgivares bil idag. Baksätet var nedfällt för att ge plats för en varmvattenberedare. Den rullade fram och tillbaka i svängarna och gjorde att jag, till min kollegas stora förtret, var tvungen att köra mycket lugnare än jag brukar.
"BRUM, BRUM, BRUUUM!" sa hon.
"Inte idag" svarade jag.
Varmvattenberedaren fick mig att tänka på följande klipp från Mythbusters som visar vad som händer om man ökar trycket i sin varmvattenberedare för mycket.
Det är fantastiskt vad mycket farliga saker folk har hemma. Jag tycker att höghastighetsbilderna är så vackra. Huset sönderdelas med en sån kraft, sån elegans. Det är något magiskt med sån otrolig förstörelse, något fängslande..
måndag 9 november 2009
Vad du ser aggressiv ut!
Aftonbladet har en artikel om hur ansiktsform hänger ihop med hur elak man är. De hänvisar till en rapport från Brook-universitetet i Kanada och påstår att avståndet från överläppen till mellan ögonen plus avståndet mellan kindbenen avgör hur elak man är. Är avståndet stort är man elak, är det litet är man inte det.
Enligt artikelns logik skulle små människor, med små ansikten och små avstånd vara snällare än stora människor, med stora ansikten och stora avstånd. Det är naturligtvis fel. Eller, mesta i artikeln är egentligen rätt, men Johan Gunnarsson som författat artikeln har missuppfattat hur rapporten menar att ansiktsform och aggressivitet hänger ihop.
Det visar sig att det är förhållandet mellan bredd och längd på ansiktet som avgör hur aggressiva vi uppfattar att folk är. Och att det förhållandet bestämmer också hur aggressiva vi är (mätt genom att jämföra förhållandet i ansiktet på hockeyspelare i sex NHL-lag med antalet utvisningsminuter). Forskarna kom på att undersöka sambandet efter att ha läst en brittisk studie som visade att män har bredare ansikten än kvinnor.
Det som gör Aftonbladets artikel fail är att de tagit sig tid att mäta olika svenska kändisars ansikten för att se hur elaka (inte aggressiva) de är. Har du stort huvud så är du elak! Det är Aftonbladets budskap.
Själv tycker jag att det är skönt att det inte är tabu att mäta folks ansikten längre. Jag fick nyligen reda på att storleken på käken och längden på armarna styrs av samma gen, men att förhållandet är omvänt. Stor käke, korta armar och tvärtom. Kroppen är allt bra knäpp.
När man provar skor ska man börja med att prova sin största fot. Av någon anledning är den större foten oftast den fot som är motsatt till den hand som är ens primära. Så högerhänta har oftast större vänsterfot och tvärtom. Varför har jag ingen aning om, men det kanske är bra att veta.
Att det skulle finnas något samband mellan hand- och kukstorlek har jag inte kunnat hitta några källor som kan bekräfta.
Det visar sig att det är förhållandet mellan bredd och längd på ansiktet som avgör hur aggressiva vi uppfattar att folk är. Och att det förhållandet bestämmer också hur aggressiva vi är (mätt genom att jämföra förhållandet i ansiktet på hockeyspelare i sex NHL-lag med antalet utvisningsminuter). Forskarna kom på att undersöka sambandet efter att ha läst en brittisk studie som visade att män har bredare ansikten än kvinnor.
Det som gör Aftonbladets artikel fail är att de tagit sig tid att mäta olika svenska kändisars ansikten för att se hur elaka (inte aggressiva) de är. Har du stort huvud så är du elak! Det är Aftonbladets budskap.
Själv tycker jag att det är skönt att det inte är tabu att mäta folks ansikten längre. Jag fick nyligen reda på att storleken på käken och längden på armarna styrs av samma gen, men att förhållandet är omvänt. Stor käke, korta armar och tvärtom. Kroppen är allt bra knäpp.
När man provar skor ska man börja med att prova sin största fot. Av någon anledning är den större foten oftast den fot som är motsatt till den hand som är ens primära. Så högerhänta har oftast större vänsterfot och tvärtom. Varför har jag ingen aning om, men det kanske är bra att veta.
Att det skulle finnas något samband mellan hand- och kukstorlek har jag inte kunnat hitta några källor som kan bekräfta.
söndag 8 november 2009
Min far
Jag vill börja med att be om ursäkt. Jag vet att det här inlägget kommer att väcka mycket avundsjuka, men det är inte något jag kan rå för. Jag valde inte mina föräldrar, jag råkade bara födas som son till världens bästa pappa. Ni kommer att tycka att jag är partisk, och ni kommer att ha rätt, men när ni läst klart så kommer ni att tycka att min pappa är hur grym som helst (förrutom om ni heter Jan Guilou).
Min pappa är bra på att ta kritik. Det kan handla om att han anställt för unga programledare, att någon i ett av hans program kissat i en brevlåda, att han har brytit mot reglerna i Melodifestivalen eller att han bjudit in för Castrovänliga gäster till en temakväll om Castro. Oavsett vad det kritiken handlar om så brukar han ta det på ett bra sätt. Men det är annorlunda när han får kritik av sin son.
Jag var fyra år gammal och det var Stockholm Marathon. Jag hade fått för mig att det fanns vätskestationer där de hade bananer, och jag ville verkligen ha en banan. Pappa satte mig bak på sin cykel och cyklade runt med mig i stan i jakt på bananer. Vad jag minns så gick det inte så bra, men pappa måste ha fått rätt mycket motion.
Till slut åkte vi till Gröna Lund. Vi åkte veteranbilarna och jag låtsades att jag kunde styra. Sen skulle vi åka en karusell som hette Hörly Görly (så uttalade pappa det). Den var inte särskilt rolig och jag blev lite åksjuk. Men det var inget emot vad pappa blev. Han var blek och vimmelkantig när karusellen var över.
Jag satte mig bak på cykeln och pappa cyklade hem med mig. När vi kom hem, pappa trött efter allt cyklande och åksjuk efter Hörly Görly, frågade han mig om jag hade haft det rolig. "Näe" svarade jag. Tacksamt. Det kanske inte är så konstigt att min pappa är så bra på att ta kritik, han har verkligen fått öva.
Min pappa är konsekvent. Jag och mina systrar vet att han kommer att bli rasande om vi tappar våra nycklar, så därför berättar vi aldrig det för honom om vi gör det. Vi vet att han kommer att fråga om maten var god innan vi hunnit smaka den. Vi vet att han inte kan äta om han blir stressad. Och vi vet att man absolut inte får göra något dumt med fjärrkontrollen.
Framförallt vet vi att pappa alltid finns där. Vi vet att han alltid kommer att ha ett svar eller en åsikt om vi frågar honom. Vi vet att om det är någon man ska fråga om vilka filmer som går på bio som är värda att se så är det honom vi ska fråga. Vi vet att om vi behöver hjälp så är det bara att fråga.
Vi vet framförallt att han är världens bästa pappa. Och vi tänker lite extra på honom idag på fars dag.
:)
Min pappa är bra på att ta kritik. Det kan handla om att han anställt för unga programledare, att någon i ett av hans program kissat i en brevlåda, att han har brytit mot reglerna i Melodifestivalen eller att han bjudit in för Castrovänliga gäster till en temakväll om Castro. Oavsett vad det kritiken handlar om så brukar han ta det på ett bra sätt. Men det är annorlunda när han får kritik av sin son.
Jag var fyra år gammal och det var Stockholm Marathon. Jag hade fått för mig att det fanns vätskestationer där de hade bananer, och jag ville verkligen ha en banan. Pappa satte mig bak på sin cykel och cyklade runt med mig i stan i jakt på bananer. Vad jag minns så gick det inte så bra, men pappa måste ha fått rätt mycket motion.
Till slut åkte vi till Gröna Lund. Vi åkte veteranbilarna och jag låtsades att jag kunde styra. Sen skulle vi åka en karusell som hette Hörly Görly (så uttalade pappa det). Den var inte särskilt rolig och jag blev lite åksjuk. Men det var inget emot vad pappa blev. Han var blek och vimmelkantig när karusellen var över.
Jag satte mig bak på cykeln och pappa cyklade hem med mig. När vi kom hem, pappa trött efter allt cyklande och åksjuk efter Hörly Görly, frågade han mig om jag hade haft det rolig. "Näe" svarade jag. Tacksamt. Det kanske inte är så konstigt att min pappa är så bra på att ta kritik, han har verkligen fått öva.
Min pappa är konsekvent. Jag och mina systrar vet att han kommer att bli rasande om vi tappar våra nycklar, så därför berättar vi aldrig det för honom om vi gör det. Vi vet att han kommer att fråga om maten var god innan vi hunnit smaka den. Vi vet att han inte kan äta om han blir stressad. Och vi vet att man absolut inte får göra något dumt med fjärrkontrollen.
Framförallt vet vi att pappa alltid finns där. Vi vet att han alltid kommer att ha ett svar eller en åsikt om vi frågar honom. Vi vet att om det är någon man ska fråga om vilka filmer som går på bio som är värda att se så är det honom vi ska fråga. Vi vet att om vi behöver hjälp så är det bara att fråga.
Vi vet framförallt att han är världens bästa pappa. Och vi tänker lite extra på honom idag på fars dag.
:)
Recension: Ink
I drömmar hänger allt ihop. Saker som i verkligheten hade varit helt ologiska fungerar på något märkligt sätt. Elefanter kan flyga, saker som var sönder ett ögonblick sen är hela, det regnar choklad. Ink utspelar sig delvis i en sådan drömvärld.
Vad är verklighet? Vad är dröm? Var går gränsen och vad är det som styr om våra drömmar är lyckliga eller mardrömmar? Ink ger inga svar, den känns bitvis som att få se någon annans drömmar. Men att vara betraktare av någon annans dröm skapar en stark känsla av vilsenhet.
Det som är logiskt i någon annans dröm blir märkligt för en utomstående betraktare. Eftersom vi inte vet hur logiken fungerar blir vi förvirrade. Ink är väldigt bra på att förmedla den känslan. Unik visuell stil, ickelinjärt berättande, överexponering, snabba klipp, selektivt fokus, konstiga ljud och stämningsfull musik. Allt bidrar till att göra Ink till en film olikt allt annat.
Historien kretsar kring en familj, en far och en dotter som förlorat varandra. Den handlar om deras egna kamp mot omvärlden. De kämpar i stunden, men vi får aldrig se vad de kämpar för. Vi tillåts aldrig se vad det är som egentligen driver dem. Vad de vill.
Detta är filmens största svaghet. Utan en tydlig motivation blir filmen ofokuserad, det blir bitvis svårt att hålla skärpan och det gör att drömmens absurditet nästan går en på nerverna. Stora delar av filmen saknar en känsla av iver, det blir så konstigt att det är svårt att investera mycket känslor i karaktärerna.
När drömmen väl börjar lätta, och bitarna faller på plats, känns det som att vakna. Man är lite omtöcknad och förstår inte riktigt vad det är man upplevt. Ink hade kunnat vara riktigt, riktigt bra, men då hade det behövts lite mer hjärta, lite mer känsla. Som det är nu är det drömlikt, det är ingen mardröm, men det är ingen god dröm heller. Det är Ink.
Det som är logiskt i någon annans dröm blir märkligt för en utomstående betraktare. Eftersom vi inte vet hur logiken fungerar blir vi förvirrade. Ink är väldigt bra på att förmedla den känslan. Unik visuell stil, ickelinjärt berättande, överexponering, snabba klipp, selektivt fokus, konstiga ljud och stämningsfull musik. Allt bidrar till att göra Ink till en film olikt allt annat.
Historien kretsar kring en familj, en far och en dotter som förlorat varandra. Den handlar om deras egna kamp mot omvärlden. De kämpar i stunden, men vi får aldrig se vad de kämpar för. Vi tillåts aldrig se vad det är som egentligen driver dem. Vad de vill.
Detta är filmens största svaghet. Utan en tydlig motivation blir filmen ofokuserad, det blir bitvis svårt att hålla skärpan och det gör att drömmens absurditet nästan går en på nerverna. Stora delar av filmen saknar en känsla av iver, det blir så konstigt att det är svårt att investera mycket känslor i karaktärerna.
När drömmen väl börjar lätta, och bitarna faller på plats, känns det som att vakna. Man är lite omtöcknad och förstår inte riktigt vad det är man upplevt. Ink hade kunnat vara riktigt, riktigt bra, men då hade det behövts lite mer hjärta, lite mer känsla. Som det är nu är det drömlikt, det är ingen mardröm, men det är ingen god dröm heller. Det är Ink.
fredag 6 november 2009
torsdag 5 november 2009
Solens mat, Bos hat
Caroline Hofberg har blivit utsatt för en avancerad konspiration iscensatt av antifeministiska krafter för att desavouera inte bara Caroline Hofberg personligen utan hela den kvinnliga frigörelsen. Tillbaka till spisen, kvinna! Skriva, det ska männen göra!
Caroline Hofberg är en mångfaldigt prisbelönad matjournalist och matboksförfattare. Hon har vunnit priser både i Sverige och nationellt. Hon har gett ut flera kokböcker på olika ämnen och hon har alltid haft en förkärlek för Italien.
Det är just den kärleken till Italien som fått henne att skriva sina två senaste böcker Medelhavsmat till vardag och fest (2007) och Italia amore (2009). Det är den senaste boken som nu anklagas för att ha plagierat Bo Hagströms kokböcker Solens mat (2006), Solens smak (2007) och Solens öar (2008).
Att Caroline Hofberg skulle ha plagierat Bo Hagströms kokböcker är inte sant. Faktum är att det är tvärtom.
Caroline Hofberg är en mångfaldigt prisbelönad matjournalist och matboksförfattare. Hon har vunnit priser både i Sverige och nationellt. Hon har gett ut flera kokböcker på olika ämnen och hon har alltid haft en förkärlek för Italien.
Det är just den kärleken till Italien som fått henne att skriva sina två senaste böcker Medelhavsmat till vardag och fest (2007) och Italia amore (2009). Det är den senaste boken som nu anklagas för att ha plagierat Bo Hagströms kokböcker Solens mat (2006), Solens smak (2007) och Solens öar (2008).
Att Caroline Hofberg skulle ha plagierat Bo Hagströms kokböcker är inte sant. Faktum är att det är tvärtom.
Enligt källor som Albertbloggen kommit i kontakt med hade Caroline Hofberg skrivit ett första utkast till Italia amore redan 2004. Tanken var att använda utkastet för att få ett förskott så hon kunde få åka tillbaka till Italien och göra sin drömresa och kunna skriva den tänkta tredje boken i hennes trilogi om Italiensk mat.
Utkastet var bra. Lite för bra, skulle det visa sig. De som läste det kunde inte riktigt lägga ifrån manuset, det växlade händer en gång och så en gång till. Av någon slump befann det sig tillslut i händerna på en producent vid Sveriges Television som blev så inspirerad att han utvecklade manuset till en hel programserie.
Bo Hagström kontaktades och succén var ett faktum.
För att Hagström skulle kännas mer genuin i in roll som Italienälskare lät producenten honom läsa utdrag ur manuset. Dessa utdrag övades in tills Bo Hagström kunde passagerna som om de var hans egna. Tyvärr trodde Bo så pass mycket på orden att han valde att använda passagerna i sina egna böcker.
Caroline Hofberg har inte kommenterat anklagelserna om plagiat, men Nordstedts förlag har valt att dra in böckerna. Det kan tyckas som ett märkligt drag av Nordstedts, de måste ju veta vad som egentligen har hänt. Det är ju någon hos dem som har läckt Hofbergs manus från 2004.
Anledningen till att Caroline Hofberg nu offras är lika enkel som den är skrämmande. Dels vill Nordstedts inte avslöja att det var deras läcka som la grunden för konspirationen från början, och dels har det med Bo Hagströms kontakter att göra.
Under inspelningen av tredje säsongen av Solens mat kom teveteamet till en liten by på den Italienska landsbygden. Ovetandes om att det var hemby till en viktig kusin i maffian drog Bo ett plumpt skämt om ”mogna tomater” till en kvinna som serverade honom en bruschetta. Det skulle han inte ha gjort.
Någon vecka senare söktes han upp av maffian som tvingade honom att göra ett hyllningsavsnitt till maffian. Då hade de redan hunnit klart med säsongen, men Bo lovade att komma tillbaka till nästa säsong, vilket han också gjorde.
Avsnittet om maffian blev riktig, riktigt bra. SVT har fortfarande en beskrivning av avsnittet på sin hemsida, och det pratas fortfarande om det där avsnittet i korridorerna på SVT.
Maffian blev alldeles rörda och Bo Hagström knöt ett viktigt vänskapsband med denna Italienska familj. Det är denna vänskap som nu gör att Caroline Hofberg offras. Och det känns helt fel.
Varför ska en oskyldig kvinna, ett offer för manligt förtryck och ett förfärligt missförstånd utsättas för något som det här? Besudla hennes karriär, förtala henne offentligt, förnedra henne, men skicka inte maffian på henne Bo. Det är inte schysst, Bo. Det är det bara inte.
Utkastet var bra. Lite för bra, skulle det visa sig. De som läste det kunde inte riktigt lägga ifrån manuset, det växlade händer en gång och så en gång till. Av någon slump befann det sig tillslut i händerna på en producent vid Sveriges Television som blev så inspirerad att han utvecklade manuset till en hel programserie.
Bo Hagström kontaktades och succén var ett faktum.
För att Hagström skulle kännas mer genuin i in roll som Italienälskare lät producenten honom läsa utdrag ur manuset. Dessa utdrag övades in tills Bo Hagström kunde passagerna som om de var hans egna. Tyvärr trodde Bo så pass mycket på orden att han valde att använda passagerna i sina egna böcker.
Caroline Hofberg har inte kommenterat anklagelserna om plagiat, men Nordstedts förlag har valt att dra in böckerna. Det kan tyckas som ett märkligt drag av Nordstedts, de måste ju veta vad som egentligen har hänt. Det är ju någon hos dem som har läckt Hofbergs manus från 2004.
Anledningen till att Caroline Hofberg nu offras är lika enkel som den är skrämmande. Dels vill Nordstedts inte avslöja att det var deras läcka som la grunden för konspirationen från början, och dels har det med Bo Hagströms kontakter att göra.
Under inspelningen av tredje säsongen av Solens mat kom teveteamet till en liten by på den Italienska landsbygden. Ovetandes om att det var hemby till en viktig kusin i maffian drog Bo ett plumpt skämt om ”mogna tomater” till en kvinna som serverade honom en bruschetta. Det skulle han inte ha gjort.
Någon vecka senare söktes han upp av maffian som tvingade honom att göra ett hyllningsavsnitt till maffian. Då hade de redan hunnit klart med säsongen, men Bo lovade att komma tillbaka till nästa säsong, vilket han också gjorde.
Avsnittet om maffian blev riktig, riktigt bra. SVT har fortfarande en beskrivning av avsnittet på sin hemsida, och det pratas fortfarande om det där avsnittet i korridorerna på SVT.
Maffian blev alldeles rörda och Bo Hagström knöt ett viktigt vänskapsband med denna Italienska familj. Det är denna vänskap som nu gör att Caroline Hofberg offras. Och det känns helt fel.
Varför ska en oskyldig kvinna, ett offer för manligt förtryck och ett förfärligt missförstånd utsättas för något som det här? Besudla hennes karriär, förtala henne offentligt, förnedra henne, men skicka inte maffian på henne Bo. Det är inte schysst, Bo. Det är det bara inte.
onsdag 4 november 2009
Att resa till Shanghai (del 2)
Efter den minst sagt märkliga lunchen var det fortfarande en stund innan vårt vi skulle boarda planet till Shanghai så vi tog en promenad på flygplatsen. Vi gick ut. Det var varmt, strax över tjugo grader, och inte alls så dålig luft som jag föreställt mig. Klädda i t-tröjor och med en känsla att vi hade lite för varma kläder kunde ingen av oss föreställa sig att flygplatsen vid vårt nästa besök mindre än en vecka senare skulle vara insnöad.
Planet vi skulle ta till Shanghai hade Australiensisk besättning och skulle efter Shanghai vidare till Australien. Jag hade spenderat tid under mellanlandningen till att lära Stella hur man kvadratkompletterar för att lösa enklare andragradsekvationer. Precis innan vi klev på planet frågade jag henne vilka rötter f(x) = x² + 4,4x - 3 har. Hon började försöka lösa den på flyget men somnade snabbt.
Det slutade med att jag var tvungen att guida henne igenom lösningen när vi landat. (Till hennes försvar så hade använde vi inga hjälpmedel så hon var tvungen att hålla allt i huvudet)
Från Shanghais flygplats tog vi ett snabbtåg in till centrala-ish Shanghai. Det tog någon minut att komma upp i marschfarten 300 km/h och det var roligt att titta på bilarna som åkte på motorvägen som gick parallellt med vårt spår. Efter sju minuter var vi framme och skulle bara behöva ta en taxi för att ta oss till hotellet.
Vår taxichaufför visade sig vara halvblind. Pappa hade en lapp där det stod adressen till hotellet och chauffören höll upp den ett par centimeter ifrån lampan i bilens tak och kisade allt vad han hade för att kunna läsa. När han misslyckades tog han på sig ett par glasögon och upprepade samma procedur utan resultat. Tillslut kom en kollega och hjälpte honom läsa på lappen. Pappa sa "en kan läsa, en kan...". Jag och Stella log.
Det visade sig vara ett misstag. Vi hade skäl att oroa oss.
Efter någon minut dundrade vi fram på motorvägen och taxibilen saknade bilbälten bak. Dessutom var baggageutrymmet för trångt för pappas och Stellas väska, så den fick dela baksäte med oss. Plötsligt var vi inne på en konstig del av motorvägen. Det såg ut som ett bygge och det var mycket dammigt och låg armeringsjärn överallt.
Bilarna framför oss stannade och började vända mitt på motorvägen. Vi förstod ingenting. Bilarna framför hade stannat på motorvägen, och nu höll de på att vända för att åka tillbaka, mot trafiken. Var hade vi hamnat? I en återvändsgränd, visade det sig, hur nu motorvägar kan vara återvändsgränder. Det blev trafikkaos. Vad skulle vi göra? Vår halvblinde taxichaufför gjorde sitt bästa för att vända vår bil och tråckla sig tillbaka, men vi var inte de enda som hade kört in på fel del av motorvägen och det hade uppstått en lång bilkö bakom oss.
Vi hade passerat en flaskhals inne på motorvägsbygget, en kort sträcka där det bara var en fil. Om den var fylld med bilar både framför som ville tillbaka, och bakom som inte förstått att det var en återvändsgränd, så skulle det ta väldigt lång tid innan vi kom loss. Vi var helt säkra på att vi skulle få spendera natten i taxin, men då, när vi var på väg att ge upp hoppet, då släppte det och vi kunde tråckla oss tillbaka till den korrekta motorvägen.
När vi kom till hotellet var Maja inte där. Eftersom vi hade lämnat våra mobiltelefoner i Sverige, något som skulle komma att göra det svårt för oss att kommunicera med de därhemma på vägen hem, kunde vi inte kontakta henne. Pappa höll på att checka in på hotellet när det ringde i en telefon i foajén. "Det är säkert Maja" skämtade jag till Stella, sen ignorerade vi telefonen. 30 sekunder senare sa kvinnan som hade svarat "It's for you" och så var det Maja som ringde. Efter det hände inte så mycket spännande.
Vi träffade Maja och åt middag. Sen gick vi till Maja. Stella fick åka bak på Majas cykel medan jag och pappa promenerade. Jag fick låna Majas kamera och började min korta kinesiska fotokarriär.
Vi blev kanske inte superimponerade av själva byggnaden hon bor i. Trapphuset kändes lite läskigt, men vi sa inte så mycket utan väntade på hissen tyst och fint.
Hissen kändes ganska obehaglig. Jag tycker Stellas min förklarar det bättre än jag skulle kunna göra med ord.
Majas lägenhet är ganska liten, man kommer in direkt i köket, och hon har ett rum med ett stort fönster och fin utsikt, en säng och ett skrivbord. Men jag tror inte att det spelar så stor roll hur Maja bor, så länge hon trivs, och det verkar hon verkligen göra.
När vi varit och sett hur Maja bodde gick vi hem och sov. Vi var glada över att äntligen ha kommit fram, nu behövde vi bara vila upp oss för dagen därpå skulle vi utforska Shanghais tunnelbana, besöka Pearl Tower (där varningskyltarna skulle visa sig vara helt fantastiska), stöda på en korsning mellan hund och sprängd anka (visst äter de märkligt i Kina!) och äta vår första Kinesiska frukost.
Planet vi skulle ta till Shanghai hade Australiensisk besättning och skulle efter Shanghai vidare till Australien. Jag hade spenderat tid under mellanlandningen till att lära Stella hur man kvadratkompletterar för att lösa enklare andragradsekvationer. Precis innan vi klev på planet frågade jag henne vilka rötter f(x) = x² + 4,4x - 3 har. Hon började försöka lösa den på flyget men somnade snabbt.
Det slutade med att jag var tvungen att guida henne igenom lösningen när vi landat. (Till hennes försvar så hade använde vi inga hjälpmedel så hon var tvungen att hålla allt i huvudet)
Från Shanghais flygplats tog vi ett snabbtåg in till centrala-ish Shanghai. Det tog någon minut att komma upp i marschfarten 300 km/h och det var roligt att titta på bilarna som åkte på motorvägen som gick parallellt med vårt spår. Efter sju minuter var vi framme och skulle bara behöva ta en taxi för att ta oss till hotellet.
Vår taxichaufför visade sig vara halvblind. Pappa hade en lapp där det stod adressen till hotellet och chauffören höll upp den ett par centimeter ifrån lampan i bilens tak och kisade allt vad han hade för att kunna läsa. När han misslyckades tog han på sig ett par glasögon och upprepade samma procedur utan resultat. Tillslut kom en kollega och hjälpte honom läsa på lappen. Pappa sa "en kan läsa, en kan...". Jag och Stella log.
Det visade sig vara ett misstag. Vi hade skäl att oroa oss.
Efter någon minut dundrade vi fram på motorvägen och taxibilen saknade bilbälten bak. Dessutom var baggageutrymmet för trångt för pappas och Stellas väska, så den fick dela baksäte med oss. Plötsligt var vi inne på en konstig del av motorvägen. Det såg ut som ett bygge och det var mycket dammigt och låg armeringsjärn överallt.
Bilarna framför oss stannade och började vända mitt på motorvägen. Vi förstod ingenting. Bilarna framför hade stannat på motorvägen, och nu höll de på att vända för att åka tillbaka, mot trafiken. Var hade vi hamnat? I en återvändsgränd, visade det sig, hur nu motorvägar kan vara återvändsgränder. Det blev trafikkaos. Vad skulle vi göra? Vår halvblinde taxichaufför gjorde sitt bästa för att vända vår bil och tråckla sig tillbaka, men vi var inte de enda som hade kört in på fel del av motorvägen och det hade uppstått en lång bilkö bakom oss.
Vi hade passerat en flaskhals inne på motorvägsbygget, en kort sträcka där det bara var en fil. Om den var fylld med bilar både framför som ville tillbaka, och bakom som inte förstått att det var en återvändsgränd, så skulle det ta väldigt lång tid innan vi kom loss. Vi var helt säkra på att vi skulle få spendera natten i taxin, men då, när vi var på väg att ge upp hoppet, då släppte det och vi kunde tråckla oss tillbaka till den korrekta motorvägen.
När vi kom till hotellet var Maja inte där. Eftersom vi hade lämnat våra mobiltelefoner i Sverige, något som skulle komma att göra det svårt för oss att kommunicera med de därhemma på vägen hem, kunde vi inte kontakta henne. Pappa höll på att checka in på hotellet när det ringde i en telefon i foajén. "Det är säkert Maja" skämtade jag till Stella, sen ignorerade vi telefonen. 30 sekunder senare sa kvinnan som hade svarat "It's for you" och så var det Maja som ringde. Efter det hände inte så mycket spännande.
Vi träffade Maja och åt middag. Sen gick vi till Maja. Stella fick åka bak på Majas cykel medan jag och pappa promenerade. Jag fick låna Majas kamera och började min korta kinesiska fotokarriär.
Vi blev kanske inte superimponerade av själva byggnaden hon bor i. Trapphuset kändes lite läskigt, men vi sa inte så mycket utan väntade på hissen tyst och fint.
Hissen kändes ganska obehaglig. Jag tycker Stellas min förklarar det bättre än jag skulle kunna göra med ord.
Majas lägenhet är ganska liten, man kommer in direkt i köket, och hon har ett rum med ett stort fönster och fin utsikt, en säng och ett skrivbord. Men jag tror inte att det spelar så stor roll hur Maja bor, så länge hon trivs, och det verkar hon verkligen göra.När vi varit och sett hur Maja bodde gick vi hem och sov. Vi var glada över att äntligen ha kommit fram, nu behövde vi bara vila upp oss för dagen därpå skulle vi utforska Shanghais tunnelbana, besöka Pearl Tower (där varningskyltarna skulle visa sig vara helt fantastiska), stöda på en korsning mellan hund och sprängd anka (visst äter de märkligt i Kina!) och äta vår första Kinesiska frukost.
tisdag 3 november 2009
Att resa till Shanghai (del 1)
Resan till Shanghai gick snabbare än jag trott. Vi lämnade pappas lägenhet i Malmö strax efter klockan sex på kvällen, åkte tåg till Köpenhamn där datorsystemet klagade på att han kallat sig Fru Lars när han bokat biljetten. Automaten sa: "Det verkar som att passet inte tillhör resenären", vi var således tvungna att gå till en människa som då fick chansen att artigt le lite åt pappas misstag.
Väl incheckade började vi leta efter en butik som sålde The Economist. Första butiken vi fann hade inga, men Copenhagen Airport (f.d Kastrup) är stort och det tog inte lång tid innan vi funnit en butik som hade The Economist i lager. Sen ville pappa ta en öl, så vi hittade en schysst bar som hade sköna läderstolar och en självspelande flygel. Stella skulle senare komma att kommentera att det förmodligen inte finns några självspelande flyglar i Kina, eftersom det är billigare att bara låta en kines sitta och spela i verkligheten.
Det kom en snäll servitris och frågade vad vi ville dricka. Pappa ville ha en Carlsberg Special. Stor eller liten? "En liten, eller vänta, hur mycket är klockan? Jag vill ha en stor öl". Stella hade fått en iste och jag beställde en liten Cola. Tyvärr blev det något fel med beställningen, så jag fick en stor Cola. Men vi behövde bara betala för en liten: en så kallad win-kissnödig-situation uppstod.
Första flyget begav sig till Peking. Vi hade en svensk pilot men säkerhetsinstruktionsfilmen var på engelska. Den fungerade inge bra och startades hela tiden om precis när den kvinliga rösten sagt: "Please do not sleep on the floor." Jag och Stella tittade frågande på varandra och pappa suckade: "Kineser..."
I underhållningssystemet spelades The Taking of Pelham 123. Den var spännande men avbröts hela tiden av utrop i PA-systemet, både på svenska, engelska och kinesiska. När det gått cirka en halvtimme av filmen och den börjat bli spännande avbröts den helt, utan att vi fick se slutet.
Jag satt mellan en kinesisk man och Stella. När maten kom in "Köttbullar with mashed potatoes" (ja, det stod faktiskt så) tittade jag och Stella på varandra och skrattade. Kinesen tittade på texten och gjorde en "WTF?!"-min som var obetalbar. Flygplansmaten var oväntat god.
Fördelen med att flyga långt på natten är att man får och måste sova. När vi kom fram till Peking var vi inte direkt utvilade, men det kändes inte så jetlaggat som vi hade befarat. Vi blev skannade med värmekameror två gånger, fick lämna in några formulär vi fyllt i och gick igenom en passkontroll.
Vid passkontrollen fanns en liten konsol med fyra knappar med smilies på :-D :-) :-/ :-( som man skulle trycka på efter att mannen som gjorde passkontrollen var klar. Det var ett sätt att ge feedback på hur snabb, trevlig och duktig han hade varit.
Vi tryckte på den gladaste gubben, Stella förmodligen utav rädsla då jag berättat att man blir avrättad om man får för många ledsna smilies. Vår kontrollant var hursomhelst väldigt duktig och hans uniform hade också fler stjärnor på axlarna än någon annans.
Vi åkte ett automatiskt tåg till en annan terminal. Pekings flygplats är helt enorm. Jag funderade på hur mycket vatten den skulle rymma, med fullföljde inte det resonemanget. Vi åt lunch. Pappa beställde in marinerad kyckling. Den hade kapats på längden och sedan skurits i encentimetersskivor på tvären utan hänsyn till var benen satt och serverades kall.
Den kom in på en tallrik upplagd så att man verkligen kunde se att det varit en kyckling, med huvud och allt. Jag kommenterade att det var som MacNuggets, fast tvärtom. Stella provade att vända på huvudet på kycklingen. Det var halvt och man kunde se baksidan på ögat. Efter det vågade ingen röra huvudet.
Väl incheckade började vi leta efter en butik som sålde The Economist. Första butiken vi fann hade inga, men Copenhagen Airport (f.d Kastrup) är stort och det tog inte lång tid innan vi funnit en butik som hade The Economist i lager. Sen ville pappa ta en öl, så vi hittade en schysst bar som hade sköna läderstolar och en självspelande flygel. Stella skulle senare komma att kommentera att det förmodligen inte finns några självspelande flyglar i Kina, eftersom det är billigare att bara låta en kines sitta och spela i verkligheten.
Det kom en snäll servitris och frågade vad vi ville dricka. Pappa ville ha en Carlsberg Special. Stor eller liten? "En liten, eller vänta, hur mycket är klockan? Jag vill ha en stor öl". Stella hade fått en iste och jag beställde en liten Cola. Tyvärr blev det något fel med beställningen, så jag fick en stor Cola. Men vi behövde bara betala för en liten: en så kallad win-kissnödig-situation uppstod.
Första flyget begav sig till Peking. Vi hade en svensk pilot men säkerhetsinstruktionsfilmen var på engelska. Den fungerade inge bra och startades hela tiden om precis när den kvinliga rösten sagt: "Please do not sleep on the floor." Jag och Stella tittade frågande på varandra och pappa suckade: "Kineser..."
I underhållningssystemet spelades The Taking of Pelham 123. Den var spännande men avbröts hela tiden av utrop i PA-systemet, både på svenska, engelska och kinesiska. När det gått cirka en halvtimme av filmen och den börjat bli spännande avbröts den helt, utan att vi fick se slutet.
Jag satt mellan en kinesisk man och Stella. När maten kom in "Köttbullar with mashed potatoes" (ja, det stod faktiskt så) tittade jag och Stella på varandra och skrattade. Kinesen tittade på texten och gjorde en "WTF?!"-min som var obetalbar. Flygplansmaten var oväntat god.
Fördelen med att flyga långt på natten är att man får och måste sova. När vi kom fram till Peking var vi inte direkt utvilade, men det kändes inte så jetlaggat som vi hade befarat. Vi blev skannade med värmekameror två gånger, fick lämna in några formulär vi fyllt i och gick igenom en passkontroll.
Vid passkontrollen fanns en liten konsol med fyra knappar med smilies på :-D :-) :-/ :-( som man skulle trycka på efter att mannen som gjorde passkontrollen var klar. Det var ett sätt att ge feedback på hur snabb, trevlig och duktig han hade varit.
Vi tryckte på den gladaste gubben, Stella förmodligen utav rädsla då jag berättat att man blir avrättad om man får för många ledsna smilies. Vår kontrollant var hursomhelst väldigt duktig och hans uniform hade också fler stjärnor på axlarna än någon annans.
Vi åkte ett automatiskt tåg till en annan terminal. Pekings flygplats är helt enorm. Jag funderade på hur mycket vatten den skulle rymma, med fullföljde inte det resonemanget. Vi åt lunch. Pappa beställde in marinerad kyckling. Den hade kapats på längden och sedan skurits i encentimetersskivor på tvären utan hänsyn till var benen satt och serverades kall.
Den kom in på en tallrik upplagd så att man verkligen kunde se att det varit en kyckling, med huvud och allt. Jag kommenterade att det var som MacNuggets, fast tvärtom. Stella provade att vända på huvudet på kycklingen. Det var halvt och man kunde se baksidan på ögat. Efter det vågade ingen röra huvudet.
Den kinesiska kulturen hade redan hunnit chocka oss och vi var inte ens framme i Shanghai. På något sätt förstod vi där, redan då, att detta skulle bli en märklig resa. Men ingen av oss hade kunnat förutse exakt hur märklig...
måndag 2 november 2009
söndag 1 november 2009
Tele2 Support-prank
En vän har problem med sitt 3G-modem till datorn. För två veckor sedan var jag över och försökte få det att fungera, men det gick inte så bra. Men när hon lämnade mig ensam med datorn i några minuter tog jag chansen att förbereda ett litet prank. Jag hade aldrig kunnat ana att det skulle gå så bra.
3G-modem fungerar så att du har ett SIM-kort med tillhörande telefonnummer. Det gör att du förrutom att surfa även kan skicka SMS med hjälp av programmet som du använder för att ansluta till internet. Det visste inte min vän om. Jag tog reda på numret till hennes modem och gick in i adressboken och la in mitt eget mobilnummer med namnet "Tele2 Support".
Tanken var att om jag skulle skicka ett SMS till modemet så skulle det komma upp som "Tele2 Support" och jag skulle då kunna lura henne. För att försäkra mig om att hon inte skulle komma på mig väntade jag en vecka med att göra mitt nästa drag.
Det jag gjorde var att jag skickade ett SMS med texten:
Min vän kommenterade SMS:et (ovetandes om att det var jag som skickat det) i en chatkonversation med mig.
Sen var det bara att sitta och vänta på hennes nästa drag. Några minuter senare fick jag följande chattmeddelande:
MISSION ACCOMPLISHED!
3G-modem fungerar så att du har ett SIM-kort med tillhörande telefonnummer. Det gör att du förrutom att surfa även kan skicka SMS med hjälp av programmet som du använder för att ansluta till internet. Det visste inte min vän om. Jag tog reda på numret till hennes modem och gick in i adressboken och la in mitt eget mobilnummer med namnet "Tele2 Support".
Tanken var att om jag skulle skicka ett SMS till modemet så skulle det komma upp som "Tele2 Support" och jag skulle då kunna lura henne. För att försäkra mig om att hon inte skulle komma på mig väntade jag en vecka med att göra mitt nästa drag.
Det jag gjorde var att jag skickade ett SMS med texten:
"Vi har upptäckt att du har ett problem med ditt internet."
Min vän kommenterade SMS:et (ovetandes om att det var jag som skickat det) i en chatkonversation med mig.
"å nu har jag fått ett sms till dongeln från tele2 om att de har upptäckt att jag verkar ha ett problem med internet
suck"
Sen var det bara att sitta och vänta på hennes nästa drag. Några minuter senare fick jag följande chattmeddelande:
Hon: du fick mig att ringa tele2!!
Jag: :D
HAHAHAHA
Hon: när han sa att han hade kollat på hitta och att det var ett privatnr så visste jag att det bara kunde vara en
FUCK :)
MISSION ACCOMPLISHED!
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)
