måndag 28 november 2011

Årets märkligaste feberdröm

Jag har legat och sovit nästan hela dagen men vaknade precis i ett ryck av en märklig dröm.

Jag tittade på ett tevereferat av en rättegång om Occupy Wall Street-rörelsen som hade ägt rum för tre dagar sen. Publiken var en blandad skara 99-procentare. Jag kommer ihåg att jag la märke till en äldre man som stod på balkongen tillsammans med sitt barnbarn i tioårsåldern.

Plötsligt utbröt kravaller, polisen stormade in i den överfyllda rättssalen och åskådarna flydde i panik. Jag fick reda på att den där gamla gubben fått ett två års fängelse och att lillkillen skulle hamna i sluten ungdomsvård i ett år, trots att han bara var tio år gammal.

Jag befann mig på en efterfest precis efter rättegången. Hur jag hade tagit mig tre dagar tillbaka i tiden hade jag ingen aning om. Vi satt i trädgården till något hus, det var mörkt ute, men varmt så folk kunde gå klädda i kortärmat. Det hälldes upp olika typer av alkohol ur 1,5-liters PET-flaskor som tidigare innehållit blandsaft. Den kemiska kompositionen av innehållet var skrivet i tusch på flaskorna och jag blev förvånad över att alla tycktes veta hur vaniljesterns molekyl var uppbyggd.

Jag försökte förklara för de andra på festen att polisen skulle dyka upp när som helst och gripa stora delar av deltagarna eftersom de hade varit på rättegången. Alla tycktes vara medvetna men ingen brydde sig. De får gripa oss bäst de vill, det ändrar inget, sa de, men tyckte att jag borde lämna festen. Det här var inte min fight.

Efter lite förvirring hamnade jag till slut hos mamman till två av ungdomarna som var på festen. Hon var från Australien och sålde kängurukött till vardags. Hon visade mig ett kylskåp fullt av kött och försökte demonstrera varför just kängurukött var oslagbart genom att provgrilla två bitar kött och jämföra hur snabbt ytan karameliserades för att få fram rätt smaker. Även om hennes genomgång misslyckades med att ge mig insikt i exakt hur hastigheten av karameliseringen skulle kunna vara en kvalitetsindikator så förstod jag att hon var kunnig och gjorde antagandet att köttet hon sålde var utsökt.

Hon var orolig över sina söner och jag bestämde mig för att ge henne en kram. Det var först då jag insåg att hon knappt nådde mig till naveln. Jag ställde mig på knä och kramade om henne. Hon brast ut i tårar och förklarade hur hon hade flyttat hit för att barnen skulle få spela fotboll på den stora gräsplanen men att det aldrig hade blivit av. Det kändes som att det var något annat som egentligen var problemet men jag visste inte vad jag skulle göra så jag bad henne visa.

Vi gick ut i trädgården på baksidan av huset och innan jag visste ordet av vad det var som pågick så hade vi börjat flyga. Vi flög över landskapet och jag kände hur temperaturen började sjunka. Vi passerade snötäckta öar och landade till slut framför en trädkoja som stod på kulle. Inne i trädkojan stod en teve på där en tevepsykolog förklarade att mamman hade en sorg som hon behövde bearbeta.

Jag gick ut från trädkojan. Solen stod högt på himlen och hela ön var snötäckt. "Det här är gräsplanen jag pratade om" sa mamman och jag gjorde mitt bästa för att föreställa mig den under all snö. Jag hittade en snöskyffel och började skotta men tappade snabbt intresset. Trettio meter längre bort hade någon slängt en kartong med iPod-nanos som SVT skulle ge bort som vinster i Landet Runt.

Så kom ett par på längdskidor och jag fastnade i ett samtal om huruvida det var möjligt att åka längdskidor till jobbet. Mannen förklarade att han brukade åka till något ställe där det gick en färja in till stan och att han hade en liten lägenhet precis där färjan la till där han kunde duscha så att han kände sig fräsch när han kom till jobbet. Jag förstod inte var man skulle ta den där färjan eller exakt vart den gick så jag fiskade upp min telefon och bad honom uppreda medan jag kollade på kartan.

"Papperskorg heter platsen" sa mannen. Jag gav honom en mördande blick. "Nej, allvarlig, den heter Papperskorg" insisterade han. Jag sökte på papperskorg och fick till min stora förvåning upp en adress mitt på Östermalm.

Jag tittade upp från min mobilskärm och upptäckte att jag låg på en säng i ett dunkelt rum. Rummet hade fler sängar uppställda där det låg människor och sov, och en teve med något gammalt tevespel igång. På sängkanten till sängen jag låg på satt en tjej i min ålder. Hon var smal, hade ett par blåa tighta jeans, en vit topp och rakt bläcksvart hår som gick lite längre än till hakan, men var kortare än att det nådde till hennes axlar. Hon svor åt tevespelet och jag satte mig upp bakom henne. Det var något märkligt bekant med henne, hennes hår doftade persika och det kändes som att vi hade träffats tidigare.

"Du skulle bara våga" sa hon och skjöt ihjäl någon stackare på teven. "Våga vad?" viskade jag. "Jag kände hur du luktade på mitt hår - du skulle bara våga". Jag tog ytterligare ett djupt andetag och försökte placera var jag känt den där doften tidigare. Hon vände sig och knuffade till mig så jag trillade baklänges i sängen. "Sluta" sa hon.

Jag tog tag om hennes midja och välte ner henne i sängen. Det kändes precis som jag hade förväntat mig, som om jag gjort det där tusen gånger tidigare. Jag försökte kittla henne men hon reagerade inte. Hon satte sig upp, tog spelkontrollen och fortsatte spela. "Nu dog jag bara för det".

Jag föll handlöst en bit och vaknade sedan med ett ryck.