tisdag 28 juni 2011

[Gräva] Jag och min spade

När jag var liten hade jag en röd spade. Jag stod på stranden i Normandie och byggde ett sandslott när tidvattnet började stiga.


Min första reaktion när vattnet började inkräkta på mitt bygge var att hindra vattnet med en mur eller en vallgrav. Det fungerade inte, vattnet bara fortsatte stiga.

Min andra reaktion var att säga till pappa att få vattnet att sluta stiga. Det fungerade inte heller.

I ren desperation försökte jag med en sista sak: ilska. Jag blev förbannad på vattnet och ställde mig och slog på vågorna som helt obesvärat åt upp mitt sandslott.

Pappa brukar berätta den här historien och förklara att min reaktion som fyraåring inte skiljer sig så mycket från skivbolagens reaktion gentemot illegal nedladdning. Första steget är att försöka förhindra det (kopieringsskydd/vallgrav), andra att försöka få någon (staten med hjälp av lagstiftning? pappa?) att lösa problemet och tredje är att anfalla problemet (piraterna/vågorna). Men nog om det, jag ville ju berätta om min spade.

Jag verkligen älskade min spade. Jag vet inte varför, men det är något med de oändliga möjligheterna som en schysst spade för med sig. Jag gillade grävskoporna som fanns i sandlådorna också.


De hade spakar och man var tvungen att vara lite klurig (kändes det som då) för att lyckas skopa upp något och flytta runt det. Men oj va häftigt det var. Tänk att kunna kontrollera en stor maskin och få den att utföra ens vilja! Det var grejer det!

Därför är det kanske inte så konstigt att jag blir alldeles till mig så fort jag ser en grävmaskin. De kan stå i vägkanten eller vid en byggarbetsplats. De kan vara små eller helt enorma. Det spelar ingen roll. Jag börjar bubbla av förväntan varje gång.

Jag har en dröm — en pojkdröm rent av — att få köra en sån där stor grävmaskin. Att få skopa upp ordentligt med jord i den stora skopan, vrida runt kranen och släppa ner jorden någon annan stans. Varför? För att jag kan!

En dag ska jag se till att min dröm går i uppfyllelse.

En dag!