tisdag 1 november 2011

En stor dag

När Pinky flyttade till Örnsköldsvik i somras lämnade hon ett stort tomrum efter sig.

Det är inte samma när hon inte är här. Under en period missförstod vi varandra hela tiden och det var jobbigt, men för det mesta har vi kunnat kommunicera nästan telepatiskt. "Du vet den där filmen som—" har räckt för att jag ska förstå vilken hon menar (och vi är otvetydiga mästare i Alias).

Men det där säger inte så mycket mer än att jag och Pinky känner varandra rätt bra. Och dessutom det saker som går att uppleva över en 60-mils Skypekonversation.

Pinky är mer än en Skypekonversation. Hon finns i verkligheten också.

Och i verkligheten saknar jag hur hon kan börja skratta helt okontrollerat, hur hon studsar och sprudlar av energi när hon är glad och hur hon rynkar på näsan när hon blir irriterad.


Pinky rynkar på näsan när hon är irriterad.

Jag saknar henne, helt enkelt.

De senaste veckorna har jag funderat på varför det känts så märkligt. På något konstigt sätt så känns det som att vi aldrig varit såhär långt ifrån varandra sen vi blev vänner.

När jag Skypade med Pinky från Shanghai kändes det som att hon var på andra sidan jorden, och det var hon, men hon ändå bara några dagar bort. Jag visste när jag skulle komma tillbaka och när vi skulle ses. Då kändes avståndet överkomligt.

Nu när jag inte vet när vi kommer att träffas känns avståndet så oändligt mycket större.

Eller ja, så kände jag fram tills ikväll. Det där oändliga avståndet blev nämligen superkomprimerat när Pinky berättade att hon kommer och hälsar på i helgen.

Jag kan inte göra  annat än att bunkra upp med Captain Morgan, ricottapankakor, bacon, skagenröra och flamberade bananer. Så vi kan fira helgen som den förtjänar att firas.